Svenska
Gamereactor
artiklar

Movietajm: Maj 2023

Maj är över och det är nu dags för Gamereactors filmnissar att plocka tre av alla filmerna vi sett de gångna fyra veckorna och sammanfatta vad vi tycker om dem...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Movietajm: Maj 2023

Petter Hegevall:
John Wick 4 (Video on Demand)
Hur och på vilket sätt det någonsin kunde låta som en vettig idé att låta en snart 60 år gammal superstel, långsam farbror axla rollen som actionfilmvärldens värsta utplånare, kommer för evigt att gäcka mig. För det är ju inte så att John Wick-filmerna inte är snygga med läckert färgstark produktionsdesign som anammar det absurda i att en man dödar alla andra män, dränkt i mörka färger, gotisk kontra stilistisk arkitektur samt invecklat, påkostad, amtibiös fightingkoreografi. För de är de ju. De är ju heller inte särskilt dåliga sett till story... Ibland behövs det inget mer än ren, rå, rekorderlig hämnd. Mitt problem är snarare det att Keanu (hur mycket jag än gillar karln i Point Break, Bill & Ted, Matrix) ser ut som att han kommer nybajsad från pensionärernas riksförbund och i min värld ser lkika dödlig ut som Conny Andersson. Det vill sägs inte alls. Inte ens lite. Jag känner små, små barn som känns "dödligare", eller farligare. Fyran innehöll dock en Hotline Miami-doftande top down-scen där man kastad in hagelbrakare med fire breath-ammo, som jag älskade - innerligt. Otroligt fräckt med sån uppenbar spelinspiration. I övrigt? Nja...

Inglorious Basterds (Netflix)
När Tarantino är som bäst (och som "mest Tarantinig") är han såklart så snackigt, larvigt, roligt, märkligt bra att hans filmer vare sig åldras eller slutar underhålla, även om du ser dem 19 gånger årligen. Inglorius är en sån film. även om jag faktiskt tyckte att den blev både spretig och utdragen när jag såg den på bio, för massa år sen. Idag älskar jag den för vad den är, trots katastrofal brist på "kill your darlings"-klippning och trots att Brad Pitts underbett helt försvinner under långa scener.

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (Disney Plus)
Det som hänt med Marvel och deras miljarduniversum är för egen del fascinerande. En gång i tiden väntade jag ivrigt på nästa film, älskade det mesta som släpptes och såg fram emot hur Avengers i slutädan skulle styra upp det hela, eller inte. Idag? Allt som kvarstår är gegg. Sörja. Sopor. Ant-Man and the Wasp: Quantumania har jag nu försökt kika igenom 20+ gånger och kampen mot gubbluren fortsätter. För jag somnar, nästan direkt. Så uttråkad är jag numer av Marvels filmer och detta kan vara den tråkigaste hittills, tillsammans med Eternals och Thor: Love and Thunder.

Detta är en annons:
Movietajm: Maj 2023

Måns Lindman:
Margin Call (Viaplay)
Så här i inflationstider, när havregrynsdebatten välter varenda medieplattform är det lätt att glömma bort att det var rätt pissigt för bara femton år sedan. Inte för att det hjälper nu men finanskrisen 2008 var brutal och jag såg med egna ögon och på nära håll amerikanska familjer krossas och förlora allt de hade när bankvärlden kollapsade. Bubblor förekommer hela tiden i finansvärlden men vanligtvis är skadan begränsad till förluster för ett fåtal överentusiastiska köpare. Det här var en annan typ av bubbla. Som skadade hela ekonomier och miljontals människor som inte ens spekulerat på börsen och det finns i mitt tycke två spelfilmer som lyckats skildra detta på ett realistiskt sätt. Allra bäst och mest lättillgängligt görs det i The Big Short men även J.C. Chandors stjärnspäckade tajta drama Margin Call målade upp en fiktiv men verklighetstrogen bild av det händelseförlopp som skulle komma att resultera i den värsta kraschen sedan den stora depressionen på 20 och 30-talet. Remarkabelt skådespeleri av framför allt Kevin Spacey och Jeremy Irons och med en komplex insyn i finansvärlden, där till och med cheferna vädjar till sina anlytiker; "Speak to me in plain English,"

Decision to Leave (iTunes)
När nu en av förra årets bästa rullar släpptes på iTunes var det inget som helst snack om saken. Det är en film värd att äga för evigt så jag köpte genast loss Park Chan-wooks tredje bästa film, efter Oldboy och The Handmaiden. En film som skiljer sig från regissörens övriga hämndodysséer med en mer tilllbakalutad och nyanserad historia, ständigt pendlande mellan intrikat mordgåta och subtil romans. Bitvis rejält våldsam men samtidigt bedövande vacker och med ett uppslukande mysterium liggande som en våt filt över hela berättelsen lämnade den mig inte oberörd första gången jag såg den, och inte heller andra. Decision to Leave är en koreansk noir-rulle som inte liknar något annat jag sett men samtidigt är den rakt igenom så otroligt elementär i sin grundstruktur att det är omöjligt att säga att den är särskilt originell. Men det är ju precis så han opererar, den gode Park Chan-wook. Och precis som med hans tidigare alster så älskar jag allt med Decision to Leave.

Bullet Train (Viaplay)
Nej, det var verkligen inget vidare det här. Vill man vara snäll kan man säga att Bullet Train var ett fartfyllt hommage till Quentin Tarantino och Guy Ritchie. Vill man vara mer uppriktig så kan man säga att det var en hejdlöst oblyg rip-off av nämnda herrars tidigare verk, dock utan den där riktiga känslan de besitter efter lång och trogen tjänst. Jag hade det väl lite på känn egentligen att det skulle spåra ur (pun intended), då David Leitch ligger bakom en av mina mest avskydda filmer i modern tid, tramsfesten Fast & Furious: Hobbs & Shaw men samtidigt kändes ju rollistan med bland annat Brad Pitt, Aaron Taylor-Johnson och Michael Shannon minst sagt intressant. En pajig actionrökare som duger som simpel underhållning om man har en sådan där kväll där man bara vill stänga av hjärnan och struntar helt i fysikens lagar och om storyn är både ologisk och återanvänd. En av de sämst skrivna antagonisterna på väldigt länge kan man också ståta med och det är ju alltid något.

Detta är en annons:
Movietajm: Maj 2023

Marcus Persson:
Kate (Netflix)
Efter att med nöd och näppe ha mäktat mig igenom John Wick: Chapter 4 och dess evinnerliga tramsande behövdes en rejäl nollställare. Något som till skillnad från Keanu Reeves actionfest inte korsade över den magiska gränsen till sövande långdragen absurditet utan istället lugnt höll sig inom ramen för oskyldig underhållning. Det fick helt enkelt bli att återbesöka Kate, Netflix harmlösa och aningen oinspirerade rulle om den titulära lönnmördaren med Mary Elizabeth Winstead i huvudrollen. Familjära ingredienser och ok action som stimulerar men knappast utmanar - men mer än något annat faktiskt respekterar ens tid. Att Kate som film har väldigt lite nytt eller eget att komma med hindrar inte den från att underhålla och leverera en precis lagom medryckande, om än förutsägbar åktur på knappt 100 minuter. En långt behagligare upplevelse än John Wick: Chapter 4 i varje fall.

The People Under the Stairs (4K Ultra HD)
Klassisk Wes Craven, nu i extra krispig upplösning och en film som dessutom bär med sig en ansenlig mängd barndomstrauma. Att The People Under the Stairs skulle vara någon form av satir som gjorde narr av kapitalism och överklassen var ju inget man som liten knatte tog till sig. Istället satt man där i soffan med händerna framför ögonen och ångrade sina livsval. Det var inte heller första gången jag fick lida för mina försök att vara tuff och kaxig framför kompisarna på lågstadiet. Att skryta om att ha sett den senaste skräckfilmen är en femma, att försöka genomlida den en annan. Med vuxna ögon är så klart upplevelsen något markant annorlunda och The People Under the Stairs är definitivt en av de mer formativa rysarna från 90-talet, en betydligt annorlunda upplevelse än skräckfilmerna som producerades bara några år tidigare. Ruffigare, rappare och ett kryddmått råare. Fenomenal då, exceptionell idag.

Thelma & Louise (4K Ultra HD)
Det svarta fåret bland Ridley Scotts filmer? Nej, det råder ingen som helst tvekan om att Thelma & Louise står ut bland regissörens produktioner av science fiction och historiska dramer. Det är en film jag med åren kommit att få en helt annan uppskattning för och inte minst då tack vare dess otroliga ensemble av skådespelare. Geena Davis, Susan Sarandon, Harvey Keitel, Michael Madsen, Brad Pitt - det är inte utan att hakan faller till golvet. Men otroliga rolltolkningar till trots är det dess direkt elektrifierande tempo och vackra foto som stannar kvar med en. En mäktig kombination av både komik och drama dolt staplat i flera lager, dessutom tonsatt av en av industrins främsta. Den alltid lika strålande Hans Zimmer som ger oss en av sina mest underskattade kompositioner som perfekt fångar tidseran. Att Thelma & Louise dessutom både ser och låter bättre än någonsin med denna nya release är som grädde på moset.

Movietajm: Maj 2023

André Lamartine:
Fast X (Bio)
På sätt och vis kan man inte göra annat än att beundra Vin Diesel när det kommer till Fast & Furious-filmerna. Ja, han kan mycket väl spela världens blöjigaste hjälte just nu (förlåt Mackan, jag vet hur mycket du älskar tanktops), men hur mycket jag än klankar ner på dessa actionrökare finns det ju ändå något tröstande med stendum action som är mycket väl medveten om hur korkad det hela har gått och blivit. Fast 9 lyckades visserligen med den bedriften betydligt bättre än Fast X och filmlängden var lite att ta i denna gång, men Jason Momoa lyckas rädda vad som mest känns som tjatiga upprepningar just nu.

End of Days (Disney)
På tal om kuldum action... När Schwarzenegger blev actionchef hos Netflix i samband med FUBAR-premiären kom flera av stjärnans film på tal, för även när karriären dalade för det österrikiske muskelberget gjorde han ändå bra ifrån sig och domedagsfilmen End of Days hör definitivt till den där tillfredsställande guilty pleasure-skaran. Premissen är så töntig att tiden stannar, men samtidigt kan jag inte göra annat än att älska det: Schwarzenegger möter Djävulen själv. Älskar det! Det är lika fånigt som det är underhållande, och även om det i grunden är ganska grundläggande är den också härligt edgy.

Terminator 3: Rise of the Machines (Netflix)
Jag var också besviken, precis som alla andra, när den tredje Terminator-rullen trampade på allt som gjorde James Camerons utsökta uppföljare så betydelsefull. Det kändes så cyniskt, så slappt, så tjatig när det väl begav sig. 17 år senare fick jag dock en ny uppskattning för filmen med tanke på hur gräsligt denna följetong har behandlats de senaste tio åren och jag gillade verkligen huvudrollsinnehavarna denna gång. Arnold Schwarzenegger lyckades hitta en ny personlighet till sin mördarmaskin och slutet var riktigt, riktigt lyckat. Visst kan jag känna att hotet denna gång inte riktigt kändes som ett hot och jag tycker att Skynets framfart var lite väl fjompig, men det hade också mer sevärda ögonblick än vad jag först mindes.

Vilka filmer har du kikat på under maj månad?



Loading next content