Movietajm: Juni 2023

Måns Lindman:
Evil Dead Rise (iTunes)
Förväntningarna var höga efter en brutal trailer som kom smygande från ingenstans och körde över mig likt en ångvält för att lämna mig liggande där i bedövande smärta. Trycket var monumentalt och det lyckades faktiskt Lee Cronin leverera så skall man gå på ren gore och ljudkuliss så var Evil Dead Rise en vinnare men så enkelt är ju inte livet. Det finns annat att ta i beaktande också, som skådespeleri och dialog till exempel. Två detaljer som var under all kritik. Nu är kanske inte skådespeleriet det viktigaste i en skräckfilm vars primära uppdrag är att leverera en överjävlig åktur för svaga nerver men det kan inte vara hur illa som helst heller. Den riktiga Evil Dead-känslan fanns inte riktigt där. Jag saknade den sylvassa mörka humorn som fanns i Sam Raimis rullar men jag skall inte klaga. För att vara en omstart i en serie man kanske hade trott haft sin storhetstid nu och borde lämnats död och begraven så var den ändå habil. I synnerhet om man jämför med hur det har gått för Myers och Läderansiktet på sistone.

Smile (SkyShowtime)
Ännu en habil skräckfilm som gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att skräckfilm som genre har fått ett rejält uppsving de senare åren. Mängden rullar som släpps nu är faktiskt imponerande och många av dem är också klart sevärda. Smile var ingen originell historia direkt, det kan man inte beskylla den för. Faktum är att den i princip var en skamlös rip-off på It Follows men Parker Finn hade ändå gjort sitt bästa för att dölja det och Sosie Bacon var helrätt i huvudrollen som den plågade Rose. Som ren skräckfilm, inte särskilt effektiv men som psykologisk rysare var det något helt annat. Slutet kunde definitvit varit bättre men det kunde också ha varit betydligt sämre så all in all, klart sevärd.

Seven Psychopaths (iTunes)
Martin McDonagh är en mina favoritregissörer. Han har inget särskilt digert CV men de filmerna som ligger där är fenomenala och jag har sett In Bruges säkert femton gånger. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri en handfull och Banshees of Insherin som nyligen släpptes har jag redan sett tre gånger. Nu när det var tokrea på Seven Psychopaths så var det inget att tveka på. Den har lite grand hamnat mellan stolarna och jag vet faktiskt inte varför för det är en lysande rulle det också, vilket kanske inte är så konstigt med Colin Farrell, Sam Rockwell, Christopher Walken och Woody Harrelson i rollerna. Han har sina favoritnamn som han rullar runt på, den gode McDonagh och vem är jag att klaga när resultatet blir kanon varje gång. Ingen story att tala om egentligen men vem behöver det med ett sådant skådespeleri och en sådan fenomenal dialog som serveras här. Små hundar, skjutvapen och åtminstone sju psykopater. Ibland är det gott nog. Vissa scener är så genomgående briljanta att jag faktiskt undrar om han ens är medveten om hur lysande han är karln.

André Lamartine:
Indiana Jones and the Dial of Destiny (Bio)
Är det meningen att man ska känna sig deprimerad efter en Indiana Jones-film? Kristalldödskallen lämnade mig förbryllad, men aldrig bedrövad som jag blev efter Dial of Destiny - en film som marknadsförs som ett farväl till en älskad filmhjälte, men som mest kändes som en begravning. Eller en obduktion. Harrison Fords ikoniske arkeolog framställs mer som en relik i sig, som en eländig våt filt som Phoebe-Waller Bridges underliga karaktär måste släpa efter och trots att James Mangold uppenbarligen vet hur man sätter ihop en kul äventyrsfilm (se bara filmens första tjugo minuter) är resten av filmen mest ett artificiellt och desperat försök att väcka den goda hederliga matinékänslan från förr - och inget av det landar.

Elemental (Bio)
Pixar är inte längre den monsterstudio som de brukade vara. Så är det, bara. Det betyder dock inte att deras nuvarande verk på något sätt skulle vara usla. Deras senaste sommarrulle Elemental är ett fint exempel på att det fortfarande finns liv och gnista hos studion, även om det inte kan mäta sig med alster som Inside Out och Coco. Anledningen till detta är att den söta personkemin mellan en hetsig flamma och en gråtmild vattenkille lyser igenom i vad som annars är en svag grundstommen i filmen. Denna urgulliga relation, och Thomas Newmans underbart drömska musik, lyfter filmen oerhört och även om filmens sprickor är tydliga lämnar man biografen tillfredsställd och varm i hela kroppen.

Die Another Day (Prime Video)
Jag har varit fascinerad av filmer som fungerar fram tills allt faller ihop halvvägs genom filmen, denna månad. Kristalldödskallen var en sådan film och den utskällda Bond-rullen Die Another Day var också ett lysande exempel på detta. Tempot och intrigen, töntig som den var, fungerade väldigt bra fram tills Pierce Brosnan nådde ishotellet och plötsligt såg produktionen ut som Batman & Robin och finalen med värmesatelliten och flygplanet var så löjeväckande att jag måste ha förträngt skiten för många år sedan - för jag mindes inte ett dyft av vad som tydligt blev lågvattenmärket för franchisen. Nåväl, jag hade roligare med den här kalkonen än vad jag hade med No Time To Die.

Marcus Persson:
Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (4K Ultra HD)
Rollspelande är något jag och vännerna pysslat med så sedan vi var tre äpplen hög och vi har haft nöjet att testa det mesta mellan himmel och jord. Men Dungeons & Dragons i dess olika versioner är en faktor som ständigt varit återkommande genom åren. Så det är inte konstigt att man var en smula nyfiken när Hollywood fått för sig att producera en matinéfilm baserad på spelet och dess (antagligen) mest välutvecklade, kända värld - Faerûn. Och vilket charmerande äventyr det var. Fullt med humor, friskt tempo, underbara skurkar och en härlig samling hjältar med skön dynamik.

Transformers the Movie (4K Ultra HD)
Bumblebee var en strålande liten Transformers-film och jag hoppas innerligt att Rise of the Beasts kommer kunna leverera en liknande upplevelse. Men i väntan på en möjlighet att få se den tog jag tillfället i akt att istället blicka bakåt i tiden till den lika förvirrande som helt makalösa Transformers the Movie. Filmen med soundtracket som trumfar det mesta på denna sida av galaxen och där ingen mindre än Orson Welles leker storskurk som den mullrande Unicron. Det är en tidskapsel från en svunnen tid med animationer som skiner än idag och alla de färgstarka karaktärerna vi älskade som barn.

The Super Mario Bros. Movie (4K Ultra HD)
Jag gav den en chans, men kan ärligt säga att jag verkligen inte begriper allt ståhej kring miljardsuccén från Illumination. Super Mario Bros är definitionen av barnfilm på det sämsta av vis - papperstunn, själlös och noggrant polerad för att ej väcka anstöt. Här finns inget som utmanar, inga livsläxor värda att begrunda och ingen som helst form av karaktärsutveckling. Det är säkerligen en fantastiskt underhållande film ifall man heter Kalle, är sex år gammal och inte vet bättre. Men som vuxen upplevdes den mest som en 90 minuter lång reklamfilm för Nintendo. Mamma Mia är allt jag har att säga men så är jag ju en riktig surgubbe med noll barnasinne kvar, också.

Petter Hegevall:
Ugrade (SkyShowtime)
Är detta en indiefilm? Kanske, eller inte riktigt. Men om jag får kalla Upgrade för en indiefilm så tänker jag kalla den för tidernas näst bästa indierulle efter Garden State, någonsin. Så mycket kärlek huserar jag för Leigh Whannells ultrasnygga, minimalistiskt supereffektiva scifi-thriller om Grey vars liv förstörs av ett gäng cybertekniskt uppgraderade ex-militärer och söker hämnd via hjälp av tidernas mest kapabla artificiella intelligens. Upgrade är ett mästerverk. Suggestiv, expansiv, tight, mörk, ultravåldsam, cool och hur snygg som helst och jag har nu sett den tio gånger.

Nomina (Netflix)
När Disney köpte upp Fox lade de direkt ned Blue Sky som legat bakom samtliga Ice Age-filmer, ett beslut som kom som en chock för många inom filmindustrin och inte minst Blue Sky Studios själva. Ett av projekten som lades ned i och med detta var en påkostad adaption av serietidningen Nomina och närmare sju år senare har nu projektet alltså räddats och sjösatts av Netflix, och det är en alldeles lysande familjefilm det här. Ursnygg, rapp, rolig, vacker och sorglig. Rekommenderas.

Blackberry (Apple TV+)
Jag har verkligen inte varit särskilt förtjust i alla dessa nya, hafsigt gjorda mockumentary-doftande biopic-filmer som gjorts på slutet om Air Jordan, Tetris eller nu födelsen av handdatorn Blackberry. Samtliga tre känns som om de fokuserar på det oviktiga i processen snarare än det som spelar roll. Samtliga tre känns blaskigt utspädda och dåligt regisserade med klent skådespeleri och samtliga tre ger mig känslan av sketch snarare än verkligt allvar och minnesvärd historia. Blackberry var hoppigt hattig, felcastad och urtråkigt fullproppad av klyschor och gorm.

Vilka filmer kikade du på under förra månaden?