Movietajm: Augusti 2023

Petter Hegevall:
Training Day (Amazon Prime)
Jag har pysslat med något slags David Ayer-maraton den senaste veckan och eftersom jag undvikit absoluta bottennapps-fiaskon såsom Suicide Squad samt den alldeles gräsligt värdelösa Harsch Times, har jag istället kunnat plocka gubbens guldkorn. Och vilka guldkorn det är! Bäst av alla hans manus är såklart Training Day som jag i omgångar kallat en av tidernas bästa thrillers, och där står jag kvar - för evigt. Det finns en kyla, nerv och spänning i denna film som alltid griper tag i mig. "We're the pooo-lice, we can do whatever the fuck we want!"

Street Kings (Netflix)
Den är ju inte lika högt ansedd som Training Day och den hyllas aldrig. Jag skulle aldrig komma här och påstå att träbocken Reeves stelbenta Detektiv Ludlow är ens i närheten lika frän som Denzels Alonso, men jag väljer att se Street Kings som ett litet stickspår som utspelar sig i samma stad/värld som Ayers Oscars-belönade mästerverk. Jag gillar inte Whitaker som gangzta-kommisarie och jag tycker att Doktor House spelar över i sin roll som polisjägare, men det gör inget. Street Kings är lortig, tung, hård och Chris Evans orutinerade Diskant är en fantastisk karaktär.

End of Watch (Viaplay)
South Central-snutarna Brian och Mikes mardrömspass där de snubblar över kartellknark och blir jagade av Sicarios är inte bara en av de mest lyckade pseudodokumentär-actionfilmerna som gjorts utan även Ayers näst bäst insats som manusförfattare. End of Watch griper tag från första bildrutan och håller kvar dig i strypgrepp under hela speltiden och framförallt Gyllenhaal är nästan för trovärdig i rollen som patrullpolis i en stad präglad av gängkrig.

Måns Lindman:
Fönstret åt Gården (iTunes)
När ett av tidernas bästa, snyggaste och mest gemytliga mordmysterium såldes i remastrad utgåva för blott en spottstyver så var det bara att slå till. Hitchcocks vassaste regi, möjligen vid sidan av Vertigo och med James Stewart och Grace Kelly i huvudrollerna. En sådan uppställning kan förstås inte misslyckas och det gör den ju inte heller. Allt i Fönstret åt Gården är mästerligt. Den har den där tystnaden som filmer hade förr. Där det inte var nödvändigt att vräka på med bombastiska stråkorkestrar och orgelmusik i tid och otid utan där man lät de naturliga ljuden stå för soundtracket. Det explosiva och plötsliga ljudet av en fotoblixt, klapprandet av höga klackar mot ett golv, det frasiga ljudet av en cigarett som brinner ner. Något som blev ännu tydligare i denna ljuvliga remastrade version. Robert Burkes foto var magnifikt redan från början men det blir nästan som en helt ny film i 4K och HDR. Att hela berättelsen sedan utspelar sig på en och samma bakgård gör det hela ännu mer imponerande och sättet på hur Hitchcock får oss att känna att vi spionerar på de här människorna genom ett nyckelhål är fortfarande oöverträffat.

Nästa år fyller den 70 år och det är häpnadsväckande hur makalöst snygg film det här fortfarande är. Men det är förstås inte enbart på grund av det audiovisuella som Fönstret åt Gården kan ståta med skyhöga betyg för det är också som sagt ett av tidernas bästa, snyggaste och mest gemytliga mordmysterium som får oss att sitta på nålar ända fram till slutet. Inte för att den nödvändigtvis är särdeles spännande utan för att det magnetiska samspelet mellan Stewart och Kelly får oss att bry oss vad som händer dem i filmen.

Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (iTunes)
Och på tal om snygg film. Roger Deakins foto i Andrew Dominiks film med lika lång speltid som titel är fantastiskt och blev också mycket riktigt Oscarsnominerat, även om det inte räckte hela vägen. Men med tanke på att motstondet var hårdast tänkbara i form av There Will Be Blood, Atonement, Fjärlilen i Glaskupan och Deakins själv med No Country for Old Men så var det sannerligen inget att skämmas över. Rättvist var det också Robert Elswit som vann med There Will Be Blood men Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford är en så ohyggligt underskattad film att jag ibland har svårt att förstå varför den totalbombade på bio. Men jag vet ju varför. Innerst inne. Det är en riktig slow burner på nästan tre timmar och den såldes in som en western. Inga attribut som lockar en bred biopublik direkt men nu när jag såg om den så påmindes jag än en gång om den makalösa dynamiken mellan Brad Pitt och Casey Affleck. Den mörka resan genom det mänskliga psyket och ambivalensen som fluktuerar mellan idoldyrkan och avundsjuka är ingenting annat än briljant.

Oppenheimer (Bio)
Och när vi ändå snackar bomber så var jag ju också iväg och såg Oppenheimer, även om det känns som en evighet sedan då jag klippte den på månadens första dag. Perfektionisten Nolan sin vana trogen bjöd på ett vansinnigt vackert hantverk, ohyggligt välspelat och imponerande in i minsta detalj. Han hade förstås kunnat göra det enkelt, glidit in på räkmackan och bara fokuserat på atombombens historia men det här projektet handlade inte bara om vetenskaplig jargong om fissioner och fusioner utan minst lika mycket om politik, moral, prestige och kedjerökning. Något för lång och stundtals lite väl expositionstung kanske men samtidigt en nagelbitare av rang och bomberna som släpptes var lika öronbedövande som de var ångestfyllda. Här var den klassiska tystnaden som jag nämnde i Fönstret åt Gården som bortblåst. Ludwig Göranssons domedagsorkester pumpade i stället på i över tre timmar som om det inte fanns någon morgondag, vilket ju inte heller gjorde för de som fick uppleva Robert Oppenheimers uppfinning på nära håll. Två helt olika typer av filmer förstås och båda lysande på sina sätt, för sin tid. Och det görs tydligen bra film även i modern tid. Det trodde man inte. Även om TikTok-generationen tydligen lämnar biografen för att det snackas för mycket i filmen. Oh well...

Marcus Persson:
12 Angry Men (4K Ultra HD)
Klassiskt Hollywood så det förslår, en svunnen tid av filmskapande med stjärnor som upplevdes större än livet själv, och vilken film det är sen, 12 Angry Men. Magi inom ramen av fyra väggar, fylld till bristningsgränsen med känslor och åsikter, vissa väldigt stöpta i 50-talets USA men många håller fortfarande vatten och känns relevanta. Henry Fonda är lika bra än idag i rollen som den trotsige åttonde jurymedlemmen, mannen som vägrar bli ledd som ett får och har modet att stå emot och stå upp för sina åsikter.

Evil Dead Rise (4K Ultra HD)
Mörkt, våldsamt och utan några som helst hämningar. Lee Cronins fristående fortsättning var kort och gott precis allt jag hoppats på och mer därtill. Den vid detta laget ganska uttjatade stugan i skogen ersatt av ett charmerande, hotfullt och otäckt lägenhetskomplex som definitivt sett sina bästa dagar, och jag älskade varje minut vi tilläts tillbringa innanför dess smutsiga väggar. Evil Dead Rise var helt klart en av mina mest framemotsedda filmer i år, så det var en otrolig lättnad att se hur väl Cronin förvaltat Campbells arv. Nu vill jag ha mer.

The Flash (4K Ultra HD)
Skandalerna har stått som spön i backen, speciellt då kring huvudrollsinnehavaren Ezra Miller och hans fruktansvärda beteende i den privata sfären. Men, med det sagt, någonstans kan jag tycka det är viktigt att i varje fall försöka separera den privata individen med sitt arbete. Och ur den synvinkeln blev jag faktiskt positivt överraskad av Miller och hans dubbla roller i The Flash. Att Michael Keaton sen stjäl varje scen han är med i som Batman, det är en annan femma. Men The Flash var ändå, trots allt, helt ok. Varken mer eller mindre.

André Lamartine:
Haunted Mansion (Bio)
Disneys senaste försök att filmatisera en av sina populära åkturer är en matt sådan, vilket inte är så överraskande i sig. Det som däremot var överraskande var att filmen släpptes som en biofilm, där spökrullen lika gärna hade kunnat släppas till Disney Plus. Detta är nämligen ingen film som familjer lär flockas till; det är varken kusligt eller särskilt roligt, vilket gör upplevelsen till en rejält långdragen sådan. Nä, det finns betydligt bättre familjefilmer att se på bio just nu. Spana in tonårssköldpaddorna, exempelvis!

Meg 2: The Trench (Bio)
Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att dras med till denna hajrulle, men vad det än var ångrar jag det djupt. Detta var nämligen under all kritik; det var så urbota trist och korkat att jag var nära att somna på biografen. Jag är ju van vid kassa hajfilmer, men för en sådan budget känns det som att filmskaparna borde ha gjort något mer av konceptet. Här saknas nämligen mycket av den där självmedvetenheten och energin som hade kunnat göra detta till en trivsam B-rulle. Nu önskar jag istället att filmmakarna hade blivit hajföda, istället.

You Are So Not Invited To My Bat Mitzvah (Netflix)
Jag brukar göra skrynkliga, äcklade grimaser när Happy Madison Productions kommer på tal och när hela Sandler-klanen samlades inför Netflix senaste tonårskomedi hade jag svårt att trycka på Play-knappen. Det visade sig dock vara en hyfsat trivsam coming-of-age-historia där hela Sandler-familjen fick glänsa. Visst är den typiska Happy Madison-humorn ganska ojämn, men konflikten är stark och manuset lyckas göra tonåringarnas känslovärld till något trovärdigt. Inte så dumt, med andra ord!

Vad kikade du på under augusti?