Mouse: P.I. For Hire

Ända sedan jag först fick upp ögonen för Mouse: P.I. For Hire har jag följt spelet och dess utveckling med stor nyfikenhet. Det beror inte på någon koppling till utvecklaren Fumi Games eller någon särskild fixering vid titeln i sig, utan snarare på att projektet utstrålar en känsla för karaktär och personlighet som man ofta saknar när man konsumerar mycket media och hoppar mellan olika spel så ofta som en recensent gör. Dess trailers, de återkommande glimtarna och möjligheten att själv prova spelet övertygade mig om att det här är en titel med en tydlig kreativ och konstnärlig dragningskraft. Men håller det hela vägen genom berättelsen?

Det räcker med att kort uppleva den svartvita noir-estetiken i 1930-talets rubber hose-animation, tillsammans med det jazziga vinylsoundtracket, för att inse att Fumi Games verkligen träffat rätt rent audiovisuellt. Mouse: P.I. For Hire är en genuin kreativ upplevelse, ett slående och minnesvärt konstverk som i sig är tillräckligt starkt för att vara skäl nog att plocka upp spelet. Det är inte bara snyggt - det är fyllt av personlighet och karisma, och världen känns verkligen som hämtad ur en gammaldags tecknad film. Det är förtjusande och utgör en oväntat stabil grund för en actionfylld Doom-inspirerad shooter.

Mouse: P.I. For Hire är linjärt uppbyggt, vilket innebär att du följer en mystisk berättelse om försvunna möss som snart utvecklas till en storskalig korruptionshärva, lika tokig som en tecknad film även om den hämtar inspiration från verkligheten. Jag hade gärna sett lite mer handlingsfrihet i spelets detektivinslag, där man själv får pussla ihop ledtrådar för att upptäcka viktiga samband och information, men som det är nu fungerar berättelsen och förblir tillräckligt intressant för att vilja följa den. Samtidigt är sanningen att berättelsen inte riktigt är spelets främsta säljargument. I likhet med Cuphead finns det en historia som driver dig framåt, men spelets verkliga kärna ligger i dess actionupplägg.

Här handlar det återigen om en Doom-liknande upplevelse där du rör dig mellan olika arenor och bekämpar attackerande gnagare (eller krokodiler...) med ett bisarrt urval av vapen och verktyg. Du kan springa runt i hög hastighet i alla riktningar, använda förmågor för att svinga dig fram och springa längs väggar, samtidigt som du öser kulor över inkommande fiender. När striderna väl lagt sig kan du antingen utforska gömda vrår efter hemligheter eller gå vidare till nästa arena. Upplevelsen är ganska linjär, återigen mycket lik Doom, vilket inte är kritik utan snarare något att vara medveten om för dig som hoppats på mer öppna banor.

När det gäller bandesignen visar Fumi Games upp sin kreativitet genom en stor variation av miljöer som tar dig runt i Mouseburg och genom en rad unika områden. Inga två banor känns eller ser likadana ut, och vägen till målet varierar hela tiden. Trots den noir-färgade paletten känns varje plats fräsch och levande, särskilt när striderna drar igång och jazzen skruvas upp till max.

Det som däremot förtjänar kritik är fienderna. Utbudet är begränsat och de flesta beter sig på liknande sätt. Närstridsfiender rusar tanklöst mot dig, medan distansfiender håller avstånd och skjuter. Det finns inga särskilt utmärkande mekaniker att ta hänsyn till, utan det är mest konstant spring-och-skjut. Det hade varit mer givande med mer komplexa fiender, likt de många olika demonerna i Doom med sina unika egenskaper. Som det är nu lämnar fienderna i Mouse inte något större intryck, eftersom de sällan bjuder på motstånd. Detsamma gäller bossarna - de har visserligen vissa unika inslag, men i grunden handlar det mest om att undvika deras attacker och skjuta tillbaka.

Efter många timmars spelande märkte jag också andra designval som inte riktigt fungerade för mig. Spelet lägger stor vikt vid att samla pengar i banorna och använda dem för att köpa basebollkort till ett minispel. Det fungerar, men att ständigt leta efter småmynt känns inte särskilt givande, särskilt när valutasystemet inte riktigt påverkar progressionen. Även hemligheterna är något ojämnt utformade - ibland hittar du något som känns speciellt, bara för att belönas med lite pengar eller en samlarartikel i form av en tidning. Till slut försvinner känslan av upptäckarglädje när belöningarna sällan känns värda mödan.

Allt detta gör att Mouse: P.I. For Hire framstår som en speciell titel, men också en som inte riktigt når hela sin potential. Rent konstnärligt och kreativt hör det till toppskiktet, med en imponerande visuell och ljudmässig helhet och dessutom utmärkt röstskådespeleri. Allt detta förtjänar beröm. Men sett till spelmekaniken finns det sprickor i fasaden, med designval som ibland gör upplevelsen något tom och endimensionell.

Det finns till exempel inslag av metroidvania-inspirerad förflyttning, men det är inget som utnyttjas särskilt mycket. Plattformandet och utforskandet känns mer som tillägg än som centrala designval. Det här är områden där Mouse: P.I. For Hire hade kunnat utvecklas ytterligare för att skapa en mer balanserad helhet.

Men låt inte kritiken avskräcka dig från att prova Mouse: P.I. For Hire. I slutändan är Fumi Games en indieutvecklare och detta är deras debutprojekt, och med det i åtanke är det svårt att inte imponeras av vad de åstadkommit. Spelet sprudlar av karisma och är svårt att ogilla, och både tempot och skjutmekaniken är tillräckligt starka för att underhålla även när du inte hänförs av den fantastiska grafiken och animationerna. Det är inte perfekt, men det är en imponerande insats från en studio som visar ambitioner på AA-nivå eller högre, trots att de är ett indie-team.