
Råkade jag starta Playstation One-spelet Destruction Derby, tänker jag för mig själv när jag sittandes i en liten buggy kör iväg i ett snöigt landskap. Motorstorm: Arctic Edge är vid en första anblick ett av de tekniskt mest primitiva spel jag sett till PSP, men kanske är grafiken vad Bigbig Studios fått offra, för resten av allt det vi lärt oss älska med Motorstorm är nämligen intakt.
Enorma banor med mängder av genvägar och hopp, ursinniga krascher och en riktigt välgjord spelkänsla. Den här gången har Sony samlat alla fordon i ett vintrigt landskap för att köra runt ett enormt fjäll och bytt ut de värsta racer-bilarna mot snöskotrar och snöplogar. Vilket ger ett skönt avbräck mot den varma öken och djungel man tidigare kört sönder i och får mig att önska ett lika iskallt (på ett bra sätt då förstås) Motorstorm till Playstation 3.
Sammanlagt finns det 24 fordon att välja på i Motorstorm: Arctic Edge, fördelade på åtta olika klasser att tävla i med allt från rallybilar till snöskotrar och överdimensionerade plogbilar. Vilket kan låta snålt men räcker mer än väl eftersom bara upp till åtta personer kan tävla tillsammans i Motorstorm: Arctic Edge (vilket dock också räcker mer än väl). Variationen på dem är dessutom så absurt stor att det inte behövs fler. Att köra en liten cross mot en enorm jäkla snöplog är precis så olikt som man kan tänka sig och det känns nästan som två helt skilda spel.
Genom att knussla med det rent visuella har Bigbig Studios fått gott om prestanda över till annat. Skärmuppdatering till exempel och Motorstorm: Arctic Edge flyter på totalt sömlöst utan några ryckigheter och har till och med alla galna krascher intakta. Dessutom händer det hela tiden oerhört mycket på skärmen, inte minst snöyra. Något som i slutändan ger ett mer än godkänt grafikbetyg, trots att det på bilder och vid en snabb titt ser ofantligt primitivt ut.
Enda riktiga brasklappen är väl det faktum att den trots allt ganska lilla PSP-skärmen (det är inte en 50"-TV, trots allt) gör det svårt att upptäcka vissa typer av hinder som gör att man drar på sig en del onödiga krascher innan man lärt sig banorna. Som vanligt finns det åtskilliga vägar att välja på medan man tävlar mot målet. Vilken man väljer är helt beroende på vilket fordon man kör.
12 vintrigt sköna banor står till förfogande där jag framför allt fastnat för helcoola Log Jam som har några hela galna svängar att ta hänsyn till samt dessutom sannolikt är spelets snyggaste bana. Även Northern Face är riktigt cool och bjussar på våghalsig racing inuti bergets alla grottor. Även om inte alla är riktigt lika klockrena, kan jag heller inte säga att det finns någon direkt dålig bana mer än The Chasm som får bli undantaget som bekräftar regeln.
Allt är dock inte frid och fröjd i Motorstorm: Arctic Edge. Mitt största problem har jag med mina motståndare som tycks vara helt ointresserade av att vinnas. Istället satsar de allt och lite till på att få mig att köra av vägen i en explosion av antänt drivmedel och plåtskrot.
Hela tävlingscirkusen kommer av sig lite för mig i Motorstorm: Arctic Edge. Det känns inte så relevant att vara del i det hela när det handlar om bärbart spelande. Jag vill bara köra och tänja tider och fastnade därför för nya spelläget Time Ticker där man får high score för att ligga först. Det går alltså inte att glida omkring som en feg tvåa och satsa allt mot slutet, utan man ska leda och hålla sig som nummer ett. Ett slags "herre på täppan" med racing-tema som fungerar utmärkt och ger roliga poäng att försöka slå.
Så långt allt väl, men vad som ändå sänker Motorstorm: Arctic Edge några pinnar för mig är spelkontrollen. Motorstorm har alltid bjussat på månlandarfysik, men med en Dual Shock 3 i handen har man alltid kunna tukta sina fordon att göra som man vill. Till PSP erbjuds inte samma kontrollmöjligheter och otaliga gånger har jag missat något hopp eller kraschat på grund av bristande spelkontroll. Något Big big Studios tycks ha vetat om och kompenserat genom en riktigt enkel artificiell intelligens att spöa. Motståndaren är mer spelkontrollen än dem.
Nåja, med några timmar bakom ratten kommer man nästa helt förbi problemet med styrningen och kan börja avnjuta ett portabelt spel som nästan är lika underhållande som originalet. Det ganska avskalade karriärläget kompenseras av roliga spellägen och gör ändå Motorstorm: Arctic Edge till en trevlig reskamrat att plocka upp för att förbättra någon varvtid medan man väntar på de alltid lika försenade pendeltågen.