Svenska
Gamereactor
artiklar

Minnen från 80-talet (Marie)

Trots hemskheter som sokiplast, hockyfrillor och synthtofsar så blickar Marie leende tillbaka på det glada 80-talet med saknad i bröstet.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

80-talet är och var det absolut bästa årtiondet enligt mig och kanske är jag lite partisk just för att världens jobbigaste lillasyster som gick under namnet Bölden föddes två år innan, alltså jag, Majsan vilket inte gör tiden sämre. 80-talet var min tid liksom, tiden då livet hade lite guldstoft i kanterna och vi fortfarande upplevde saker IRL. Jag föddes guldåret 1978 i november efter midnatt och trots att det var tjockt av snö så dundrade årets största åskoväder in, precis som när Ronja Rövardotter föddes och jag älskade under hela min uppväxt när mamma berättade om det när jag kröp ihop i hennes famn. Det fick mig att känna mig lite annorlunda och speciell trots att jag egentligen var som alla andra fast helgalen.

Minnen från 80-talet (Marie)
Majsan i sina guldår. Inte en rynka så långt ögat når.

De första åren av mitt liv var fyllda av gult, orange och femtio nyanser av brunt. Nu snackar vi överallt så som tapeter, soffor och heltäckningsmattor och gärna i matchande mönster. Alla barnen hade onsies i just de färgerna och när man bläddrar i de gamla dammiga fotoalbumen svämmar bilderna över i de allt annat än smickrande färgerna. Det var senare runt 1984 som det hela vände och vi plötsligt blev dränkta i pasteller men mina första bebisår missade helt det söta och man fick helt enkelt överleva med att se ut som jag blivit doppad i en nummer två-blöja eller i en uppkastning. Skillnaderna mellan då och idag är totala. Dagens population är nu folkskygga och förvandlas till ninjor när det ringer i telefonen eller på dörren. Ingen vill verka vara hemma utan kryper runt på alla fyra och släcker lampor och mutar TV-ljudet för att slippa träffa den på andra sidan dörren. När jag var liten var det tvärtom, då var det gatlopp där den med hårdaste och vassaste armbågar vann och fick äran att svara i luren eller öppna dörren. För på den tiden var folk liksom inte farliga eller det minsta jobbiga, kan ni tänka er det?

Minnen från 80-talet (Marie)
Stallone var min gud när jag var liten och jag var helt säkert på att vi skulle gifta oss en dag trots åldersgapet.
Detta är en annons:

Då var besök något roligt, så till den milda grad att mammor hittade på något som hette "Symöten" trots att sy var det då ingen som gjorde utan papporna kördes ut i garaget för att fila på en träbit medans en hög med mammor satt och skvallrade, groggade och rökte gul och blå Blend i varandras vardagsrum fram till midnatt. För att inte tala om alla dessa plastpartyn där mammor köpte ostkupor och vispskålar från Tupperware som idag förvandlats till något helt annat i gummi som vibrerar. 80-talet kunde kanske inte skryta med att vi hade de snyggast frisyrerna då tiden gav oss pudelpermanenten, hockyfrillan och pottfrillan.

Minnen från 80-talet (Marie)
Vem såg inte ut som en vandrande reklampelare som liten? Rör inte min kompis?

Inte heller hade vi de snyggaste kläderna med tanke på att det var på den tiden MC Hammers blöjbyxa föddes eller de massiva axelvaddarna som fanns på varje kille eller tjejs axlar tog sitt första gigantiska andetag. Eller vad sägs om synttofsen, sockiplast och hemmapermanent? Allt som idag hade resulterat att man aldrig får nuppa. Men vi hade något som överskuggade allt det där, som fick oss att blunda för dåliga frisyrer och byxor som skulle kunna dölja en korv eller två. Vi hade:

Minnen från 80-talet (Marie)
Sokiplasten. Den största erotikdödaren som någonsin skapats.
Detta är en annons:

Musiken
80-talet var en slags födelseplats för otroligt bra musik. Pudelrocken, Synth och Pop för att nämna några. Så mycket fantastisk musik pumpades ut av grupper som än idag hänger med trots att åldern nog kanske borde fått dom att ta det lugnt. Vi dyrkade taniga grabbar i allt för stort hår, på tok för mycket kajal och noppriga trikåer. Grupper som bildades i någons garage baserat på deras talang som musiker och som sångare och inte av ett girigt företag som samlat ett gäng bildsköna tondöva personer och som sedan lyckats att få deras röster att låta hyffsat i ett mixerbord till deras egna överraskning. Vi fick njuta av Pet Shop Boys, Alphaville och Modern Talking. Guns N'Roses, Springsteen, Bon Jovi och Europe. David Bowie, Queen, Erasure och Iron Maiden. Metallica, Depeche Mode och Madonna.

Minnen från 80-talet (Marie)
Allt som symboliserar min favorittid.

Alla har vi säkert fuldansat till Michael Jacksons Billie Jean och Thriller, Cyndi Lauper's Girls just Wanna Have Fun, Limahl's Never Ending Story och Twisted Sisters We're Not Gonna Take It. Vi har dansat tryckare på mellanstadiediscot till The Power of Love och Time after Time och vi har stått framför spegeln och dansat till Madonnas Like a Virgin med för mycket kajal under ögonen och ljusblå hemsk ögonskugga och ett hundratal armband runt handleden. Vem kan glömma första kyssen då en ivrig pojke bet mig i läppen till ljudet av Still Loving You med Scorpions? Än idag spelar jag musiken, men idag slipper jag sitta vid radion och vänta på att mina bästa låtar ska dyka upp så jag kan spela in dom.

Minnen från 80-talet (Marie)
Det var inte lätt att hitta babybilder. Tydligen ägde jag inga kläder som liten för alla jag hittar är nakenfisbilder. Och det bjuder jag inte på.

Jag slipper trassla ur mina kassettband med en blyerspenna och jag slipper ha 300 singlar i bokhyllan. Idag har vi ju smidiga Spootify men det är liksom inte det samma. För jag saknar ändå allt det där. Allt som fick en att engagera sig och inte få allt serverat. Alla timmar man la på att spela in sina blandband och sedan metodiskt skriva in alla låtar och artister på det ynkligt underdimisionerade kassettfodralet för att till sist döpa den till nått klitchigt. Det var tider det.

Minnen från 80-talet (Marie)
Tomtemasken från helvetet. Fatta det traumat alla barnen i familjen upplevde varje år när gummiansiktet dök upp.

Moviebox
Idag finns det tusentals filmer och serier inom räckhåll och allt du behöver göra är att resa ditt feta arsle och hämta fjärrkontrollen. När jag växte upp var inte ens fjärrkontrollen en självklarhet utan vi fick byta kanal genom att skruva på rattarna på TV:n i fejkträ. Inte heller alla hem hade en VHS-spelare då de kostade en halv förmögenhet när de kom. Min familj var inte den mest förmögna så under våran TV fanns bara tomrum där man kunde beundra den brun-orangea heltäckningsmattan vilket var ett äventyr i sig.

Minnen från 80-talet (Marie)
NES, min älskade vän.

Tack och lov hade videouthyrarna tagit förbarmande över fattiglapparna och hade en lösning för att vi inte skulle komma efter helt i teknologin jämfört med de mer blåblodiga familjerna som fötts med både en VHS och en parabolantenn i baken och lösningen kallades Moviebox. För er milleniumbebisar som nu rynkar kraftigt på pannan i total ovetande så var Movieboxen en VHS som man lånade samtidigt som man hyrde filmen. Den såg ut som en hemlig svart agentväska som man kopplade till TV:n och plötsligt fick man känna på hur de som bodde på den bättre sidan av stan kände det. I alla fall i en timma och trettio minuter och då kändes det som om man kommit över Brasses Lattjolajbanlåda.

Minnen från 80-talet (Marie)
Ingen var hårdare än Arnie.

Walkman Sports
Jag har alltid älskat musik och ylar gärna med som en skadskjuten skata när varje tillfälle ges. Musiken har liksom alltid varit en stor del av vår familj, om det nu varit min storasysters mimande i bilen till Carola och Bröderna har Aids som min kusin Stefan kallade dom ner till min brors luftsyntande till Depech och till pappas svansång till Vikingarna. För att inte tala om mammas uppträdande med Elvislåtar bland de trånga gångarna av mannagryn och O'boypaket inne på Sparköp till vårat stora förtret då vi barn fick låtsas att vi inte visste vem galningen var. Men efter år bland skivspelare och bergsprängare så anlände min stora kärlek plötsligt i ett rött lackat paket en julafton överlämnat av självaste tomten.

Minnen från 80-talet (Marie)
Undrar du vad detta är så är du för ung. Just saying.

Och med tomten så betyder det den stackaren som fått äran att köpa GT och bära familjen Wilanders hemska tomtemask som följt generationer av snåla smålänningar som vägrat införskaffa en ny som inte sätter skräck i varje ny generation barn. I det röda paketet låg en blank och vackert gul Walkman och lyckan var stor att jag äntligen skulle slippa stjäla min brors längre och dagligen riskera att utsättas för 1000 nålar och hästabettet. Den följde med mig överallt och mitt liv dansades plötsligt fram till tonerna av de senaste blandkassetterna som jag satt ihop som den värsta DJ:en.

Minnen från 80-talet (Marie)
Mmmm hockyfrillan.

Med våfflat hår och vadderade små hörlurar dundrade jag fram på min cykel, döv för all trafik och andra barn. Det var bara jag och en mun full av Hubba Bubba som gällde och ljuv musik i lurarna. Så vem behöver en tidsmaskin? Räcker man sätter på en låt så tar den en dit, till tiden då man pallade äpplen, fick stå på en pall utanför kiosken och peka vilka godisar man ville ha. Tiden då man lekte ute tills solen gick ner eller mamma vrålade MATEN ÄR KLAR!, från trappan.

Minnen från 80-talet (Marie)
I dessa spelhålor levde man så fort man fick några mynt över.

Nintendo 8-bitar
När jag tänker på mitt 80-tal finns en av världens bästa och främsta konsoler där i minnet. Jag talar självklart om min NES som var en sån självklar del av den tiden och min barndom. Sittande på knäna en armlängdsavstånd från TV:n medans mamma muttrade något om fyrkantiga ögon. Pappa som suckande stack in huvudet och undrade om vi kunde skruva ner ljudet som bara upprepade sig om och om igen. Super Mario var den jag dyrkade och eftersom jag bara ägde runt tre spel de åren blev det just väldigt mycket Mario.

Minnen från 80-talet (Marie)
Alltid i min mun.

Min bror och jag som delade på konsolen satt där ofta arm mot arm och drack kall O'boy med på tok för mycket pulver i och en halv limppåse per man med den där billiga gummiosten mamma köpte i två kilos bulkar. Det var få och fina stunder när man kom åt flera limpbitar utan att brorsan snott alla och slickat på dom så han skulle slippa dela med sig. Nintendo var inte bara en spelkonsol, den var ett band emellan oss två där vi kunde sitta som syskon och inte slåss som två rövare som vi annars gjorde. Här var vi liksom inte fiender, här peppade vi varandra och hjälpte varandra att komma vidare.

Minnen från 80-talet (Marie)
Musiken på 80-talet är svårslagen.

Här var jag inte bara tio år yngre Bölden, sladdbarnet som bara rompade efter hela tiden. Här var jag Luigi och han var Mario och jag minns våra spelstunder med en varm mysig känsla i bröstet. Min NES hänger med än idag, hjärtat slår fortfarande under det grå chassit och mina gamla spel gömmer sig fortfarande i sina gamla papperskartonger. Sätter jag på Duck Tales idag vet jag fortfarande precis var alla gömda rum och skatter finns även om jag inte ens kommer ihåg vad jag åt i går till middag. Musiken till Fred Flinta kan jag fortfarande nynna till och komma ihåg trots att jag än idag inte kommer ihåg mitt eget mobilnummer. Minnet är verkligen en underbar sentimental DeLorean.

Minnen från 80-talet (Marie)
Detta tar mig tillbaka.

Filmerna
Är jag ensam att tycka att det var lite mer hjärta i filmerna på 80-talet? De grymma komedierna som pressades ut på löpande band så som Porkys, Ombytta Roller och Snuten i Hollywood. Polisskolan, Tjejen som föll överbord och Ett päron till farsa. Titta han snackar, Tre män och en baby. För att inte tala om de grymma actionrullarna där flera av de största action-stjärnorna föddes i askan. Sylvester Stallone när han gjorde Rambo och Rocky. Allas vår Bruce Willis i Die Hard som fick oss alla att gasta Yippee-ki-yay på repeat. Så mycket bra film som tåls att ses än i dag. Dödligt vapen, Terminator, Indiana Jones och Aliens.

Minnen från 80-talet (Marie)
He-Man och Turtles är fasen kärlek.

Star Wars :The Empire Strikes Back och Return of the Jedi. Predators och Commando. För att inte tala om alla läskiga filmer som The Shining och Poltergeist som skrämde slag på varje unge som av misstag smög sig ner efter läggdags för att se vad de stora barnen minsann fick titta på. Idag är vi bortskämda med CGI som kan lura ögat men tyvärr kan de inte lura varken ens humor eller lura till sig en bra story hur mycket pengar de ibland öser på ett projekt. Filmer blir bara dyrare och dyrare, längre och längre och snyggare och snyggare men jag undrar om de ibland tar i för hårt? Att de ibland glömmer att bara roa sin publik och fokusera på ett riktigt bra manus och bra skådisar?

Minnen från 80-talet (Marie)
Skräckisarna som skrämde slag på mig.

När man ser på många av de gamla filmerna så saknas just allt de idag öser in i jakten på en biosuccé. Eller är vi idag så övermatade att allt bara är passé för oss? Och är det för lätt att bara scrolla vidare till nästa? Jag saknar allt runt omkring filmerna. Att gå till Videouthyraren, välja en film efter man läst på baksidan av fodralet eller sett en trailer på en biograf. Alla B-filmer man råkade se, men även pärlorna man hittade där av misstag. Jag får ett litet hack i hjärtat varje gång jag ser mina gamla filmhjältar bli äldre och äldre idag.

Minnen från 80-talet (Marie)
Nästan allt jag älskar på en enda bild.

Clint Eastwood , Arnold Schwarzenegger och Stallone. De är knappast några som idag hade övertygat en bad guy att springa för sitt liv med en minigun, raspig röst och stora svällande muskler. Kanske kan de hytta med käppen? Men det betyder ju inte bara att dom börjar bli gamla, det betyder ju att även jag börjar bli det. Känns ju som igår när jag och min bästis Mikey trampade ner till Ljudvågen och hyrde en rulle för att sedan hämta upp varsin Calzone på Pizzeria Milano på vägen hem. Det var tider det.

Minnen från 80-talet (Marie)
Älskade Walkman, så som vi dansat ihop när ingen tittat.

Det är länge sen mitt glada 80-tal passerade och nya årtionden har kommit och gått på vägen som alla har fört med sig sina små trevligheter. Nya konsoler, ny musik och nya manicker. Allt har sina fördelar men även sina baksidor. Den största skillnaden från då och idag är i mina ögon närvaron i livet, delaktigheten. Idag har vi så mycket som konkurrerar med hur vi upplever saker, hur vi deltar i livet. Vi har streamingkanaler där vi kan se ut en hel serie på tjugofyra timmar som på 80-talet antagligen hade sänts i ett helt år.

Minnen från 80-talet (Marie)
En kär barndomsvän i 2D.

Vi har mobiler och sociala medier som håller oss ständigt uppkopplade och upptagna. Vi ringer inte upp varandra längre för det går snabbare med ett SMS. Det går till och med snabbare att slänga ut ett KRYA! när någon är sjuk istället för att slå en signal och verkligen ta reda på hur det ligger till. Visst vi är uppkopplade, men vi är framför allt bortkopplade. Så jag säger som min gamle morfar Percy alltid sa när han rökte sina Prince på balkongen och såg ut över Hisingen, "Det var ta mig fasen bättre förr!".



Loading next content