Svenska
Gamereactor
artiklar

Mina viktigaste filmer (Olof)

I senaste delen av vår artikelserie berättar Olof om de fyra filmerna som varit viktigast för honom...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Mina viktigaste filmer (Olof)

Jakten (2013)
Ingen film jag sett har bätte porträtterat dum pöbelmentalitet och idioters förhållande till sanning än Thomas Vinterbergs Jakten. När Mads Mikkelsens karaktär Lucas blir anklagad för pedofila handlingar av ett avundsjukt barn vänder sig hela byn emot honom. Hans liv förstörs uppifrån och ner, inifrån och ut, och inte ens när barnet själv inser konsekvensen av sin lögn och berättar motivet bakom utsagan förändras något hos byfolket, vilka redan bestämt sig för vad som är rätt och fel. Att Lucas är pedofil blir en sanning med eget liv. Det går förstås att dra mängder med paralleller till hur information, sanning och lögn, vetenskap och tro, internets slutna grupper och blint rasande häxjakter fungerar - men man ska inte förbise att Jakten också är en genuint obehaglig, nervigt spännande och välgjord film i sig själv.

Mina viktigaste filmer (Olof)

Napoleon Dynamite (2004)
Innan Jared Hess debutrulle trodde jag inte att det fanns komedier som var roliga. Jag var helt bergsäker på att komedier i dess rätta benämning, sådana man verkligen gapskrattade åt, inte existerade. Ingen film var anpassad efter min humor, så tänkte jag. Men så hade jag dittills mest sett saker som Time Out med Martin Timell, Parlamentet, värdelösa Steve Martin-filmer och enstaka avsnitt av tråk-serien Vänner. Sen slog Napoleon Dynamite ned som en bomb.

Detta är en annons:

Det går inte riktigt att beskriva vilken lättnad filmen var för 13 åriga jag. I och med Napoleon Dynamite förstod jag att det fanns riktig, verklig humor där ute. Inte bara insprängda vitsigheter mellan romanser och drama. Sedan dess har jag njutit många fantastiska tramskomedier så som de danska pärlorna I Kina Käkar Dom Hundar, Blinkande Lyktor, Gamla Män I Nya Bilar, Pusher-filmerna och Klovn; eller varför inte Zucker Abrahams and Zucker-rullarna Titta Dom Flyger, Nakna Pistolen, Polisskolan och Top Secret. Napoleon Dynamite kommer dock alltid ha en speciell plats hos mig som den första riktigt roliga filmen jag såg.

Mina viktigaste filmer (Olof)

Återträffen (2013)
Främst känner nog de flesta till Anna Odell som konstnären bakom projektet Okänd kvinna där hon fejkade ett självmordsförsök och kuppade sig in på psykiatrin för runt 15 år sedan. Men hon är också regissör bakom ett par urflippade filmer varav jag minns debuten Återträffen som en av de jobbigaste, mest drabbande och häpnadsväckande filmerna jag någonsin sett. Premissen bygger på den allmängiltiga sanningen att det finns otaliga saker vi ångrar och vill förändra i vårt förflutna - inte minst från skoltiden - och tänk om vi hade fått chansen att ställa saker tillrätta en gång för alla, nu när vi alla blivit vuxna? Få konfrontera, tala ut och räta ut allt som uppstod då, när ingen var mer mogen än en grön citron?

Återträffen är en fejk-dokumentär där Odell, spelandes sig själv, deltar i en klassåterträff för sin högstadieklass. På festen börjar hon konfrontera tidigare kamrater, mobbare och kärleksintressen utifrån den mognare person hon är idag, bara för att inse att inget har förändrats. Den upprättelse hon har väntat på och drömt i mer än ett halvt liv kommer aldrig. Tvärtom gör hon allt bara värre. Anna blir retad och hånad och till slut utkastad från återträffen, och jag minns att jag satt i biostolen och bara häpnade över hur rå och äkta gestaltningen kändes. Jag förundrades över den upplösta gränsen mellan verklighet och fiktion och vad man kunde använda filmmediet till, och undrade om det ens var lagligt som Anna Odell hade åstadkommit.

Detta är en annons:
Mina viktigaste filmer (Olof)

Melancholia (2011)
Jag är ingen minimalist till naturen, jag vill ha maximalt med starka känslor och episka scenerier. Melancholia, filmen jag brukar tänka på som min absoluta favorit någonsin, tillgodoser precis det där. Den gestaltar det mest ödesmättade och meningslösa av allt - vad gör vi med vetskapen om att hela jorden kommer gå under? Hur reagerar vi? I Lars von Triers mäktiga undergångsepos är planeten Melancholia på väg att störta mot jorden, och de olika karaktärernas reaktion på fenomenet visar upp olika sidor av hur vi hanterar kris. Tar vi till vetenskapen och försöker rationalisera? Försöker vi fly? Blir vi rentav lugna, för vi ska ju alla en gång dö - varför inte tillsammans, redan imorgon?

Som 18 åring blev jag fullständigt golvad av visningen. Jag hade ingen aning om vad Melancholia skulle handla om, men jag hade älskat Antichrists provocerande och monumentalt överdrivna berättelse från några år tidigare. Jag minns fortfarande rysningen jag fick från Kiefer Sutherlands rationella utläggning med den cirkelformade ståltråden, där han förklarar att Melancholia bara kommer passera dem och håller man upp ståltråden som referens mot bröstet och ser genom den, då kommer man enkelt kunna se hur planeten bara blir mindre och mindre i förhållande till konturerna. Charlotte Gainsbourgs karaktär gör sedan som han säger, känner sig lugn, men testar igen några dagar senare. Då är det inget tvivel om saken - planeten framstår som dubbelt så stor och är på väg rakt emot dem; jordens totala undergång är bara dagar bort. Fantastiskt intensiv och deppig film.



Loading next content