Mina the Hollower

Kära läsare, visst är det lite märkligt ändå, hur vissa spel kan kännas nostalgiska utan att för den sakens skull vara gamla? Mina the Hollower ser ut som något man hade kunnat spela på en överklockad Game Boy Color 1999, men samtidigt finns här en modern spelkänsla, design och quality of life-features som definitivt hör mer hemma på 2020-talet. Och för den otåliga; ja, jag kan omedelbart slå fast att det här är en seriös utmanare till titeln som årets mest charmiga och genomarbetade indie-äventyr!

Upplägget, för er som missat, är lite annorlunda. Du spelar som den genialiska musen Mina, en så kallad "hollower", beväpnad med piska och förmåga att gräva ner sig under marken för att ta sig fram genom världen. Just grävandet låter kanske som en gimmick, men faktum är att det är hela spelets ryggrad. Du kommer att använda det konstant. För att undvika attacker, ta dig förbi hinder, hitta gömda gångar eller bara ta dig fram snabbare i den expansiva spelvärlden. Det blir snabbt ett lika självklart moment som plattformshoppandet i Super Mario, eller dodge rollandet i Dark Souls. Framförallt ger det också Mina the Hollower en egen hook i denna tjockfyllda genren av plattformshoppiga actionäventyr med rollspelsinslag. Det räcker liksom inte längre med lite läckra sprites, schyssta chiptunes och en blinkning åt Zelda-hållet för att folk ska tappa hakan längre. Idag krävs det något mer, och lyckligtvis besitter Mina the Hollower precis de kvalitéer som får det att stå ut ifrån mängden!

Det här är ett mörkare spel än vad den något rudimentära Game Boy-estetiken föranleder. Visst finns här utvecklarnas speciella charm och humor från Shovel Knight, men berättelsen tar också en del oväntade grepp och lyckas förmedla väldigt mycket med väldigt lite. Framförallt älskar jag den täta atmosfären som bäst kan beskrivas som att utvecklarna tagit alla möjliga klyschor från klassiska, gotiska skräckrullar och paketerat om dem till ett spel och mot alla odds lyckats göra något helt eget av det. I spelsammanhang är det som om grunden är tillredd med drömskt och surrealistiskt Zelda: Link's Awakening-gameplay, fyllningen är Castlevanias utseende och stil och toppingen är den oförlåtande och kompromisslösa svårighetsgraden från Dark Souls. Världen är stor och levande och uppmuntrar hela tiden till att testa nya grejer. Eftersom man kvickt får tillgång till en hel arsenal med färdigheter blir spelvärlden genuint spännande att utforska. Man vill förlora sig i den, memorisera dess genvägar och ständigt leta efter nästa hemlighet.

Det hjälper förstås att kontrollen är felfri. Mina reagerar direkt på varje knapptryckning och striderna har ett flyt och en precision som gör att även de enklaste fienderna känns tillfredsställande att squisha. Utöver piskan finns flera alternativ som knivarna (mer fokus på närstrid) och hammaren (långsammare men kraftfullare) och vapnen går också att uppgradera på intressanta sätt för att göra Mina till en virvlande tornado av förstörelse. Spelet innehåller en del old school-DNA på så vis att det förväntar sig att du observerar världen, lär dig fiendernas mönster och experimenterar med alla verktyg du har till hands. Det är - tack och lov - inte mycket handhållande här, men det blir heller aldrig förvirrande eftersom den knivskarpa speldesignen hela tiden pushar dig åt rätt håll. I striderna hittar man snabbt en nästan hypnotisk rytm där man konstant växlar mellan attacker och undanmanövrar. Bossarna är dessutom genomgående briljanta! Inte bara visuellt nu, utan även rent spelmekaniskt. Yacht Club Games har byggt bossfighter som är utmanande utan att bli frustrerande och även om jag dog många gånger så kunde jag aldrig skylla det på någon annan än mig själv.

Jag skrev tidigare att Mina the Hollower känns som ett överklockat Game Boy Color-spel, och det är verkligen ingen överdrift! Pixelgrafiken här är helt makalöst enhetlig och särpräglad. Det är nästan provocerande hur mycket detaljer och personlighet som utvecklarna lyckats trycka in i den här begränsade visuella stilen. Animationerna är genomgående tipptopp, miljöerna kryllar av små egenheter och fiendedesignen må vara derivativ men ändå mysig och charmig. Spelet förmedlar en mörk och ödesmättad känsla och får det att se lätt ut - något som är lättare sagt än gjort! Grafiken gifter sig sömlöst med det fantastiska soundtracket, signerat veteranen Jake Kaufman (som passande nog började sin professionella karriär med ett Game Boy Color-spel). Och apropå spelmusikveteraner, den livs levande legenden Yuzo Koshiro bidrar också med några gästspår! Tillsammans har dessa gubbar skapat en ljudbild som är både melankolisk, hotfull och märkligt mysig och inbjudande på en och samma gång.

Det som verkligen får Mina the Hollower att funka är inte något som går att peka ut, dock. Det är mer en känsla av att det här är ett riktigt passionsprojekt, ett äventyr metikulöst handgjort av utvecklare som verkligen förstår sig på och älskar den här typen av spel. Varje liten animation, varje hemlighet och varje ljudeffekt känns både omsorgsfullt placerat och samtidigt så självklart som att de alltid funnits där.

Yacht Club Games hade kunnat göra det enklare för sig.

De hade kunnat pumpa ut ännu ett Shovel Knight-spel.

Istället valde de att göra något nytt, något annorlunda och kanske lite mörkare.

Mina the Hollower känns därför aldrig som ett billigt försök att surfa på den enkla nostalgivågen. Det är inte ännu ett spel i en ocean fyllt av nygamla indie-titlar med påklistrad retrografik. Istället känns det här som ett spel som verkligen förstår varför många av oss förälskade oss i den där eran till att börja med. Det var inte bara tack vare imponerande pixelhantverk eller smittsam blippbloppmusik, utan också för känslan av äventyr och utforskande. Känslan av att det fanns en fantastisk VÄRLD ihoptryckt på en liten kassett. En värld fylld med begränsningar, jovars, men som också kändes som något större än bara en samling pixlar på en skärm. Och den känslan... Den känslan fångar Mina the Hollower perfekt.

Mina springer genom natten som om månen själv lånat henne sitt hjärta. Det här är inte bara ett spel i mängden. Det är ett spel som luktar dagg en sommarmorgon. Som regn mot gammal sten. Det fångar en känsla av barndomens tecknade tv-serier, en tid när världen fortfarande gömde skatter och mystik bakom varje skugga.