Mina allra heligaste 10:or (Mäki)

Jag har ju som bekant varit med på Gamereactor-resan sedan strax innan urminnes tider, och kommer ihåg när Petter satt och berättade om detta spännande projekt som skulle komma att dominera både print och digital spelbevakning i Sverige. Eftersom jag varit med sedan start är det många spel som recenserat och faktum är att jag innan Gamereactor recenserade spel i andra sammanhang (manga-förening och andra spelsidor). Därmed har det genom åren blivit några maxpottare såklart - men vissa av dem minns jag trots allt lite extra, och dessa är mina heligaste tior.

Bioshock Infinite (PC)
Bioshock var så fruktansvärt bra. Det gick knappt att hämta sig från dess genialitet, både när det kommer till den unika spelvärlden i Rapture, det suveräna spelsystemet, skräckinslagen och storyn som bjöd på den förmodligen enskilt största twisten i spelhistorien. Att Ken Levine skulle toppa detta vågade jag knappast tro på, i synnerhet som Bioshock Infinite försenats i omgångar och dessutom hade ideliga problem under utvecklingen. Jag hade därför stålsatt mig för en besvikelse. Men... sakta men säkert började jag inse att den nya staden Columbia var minst lika bra som Rapture, och saker och ting tycktes inte stämma. Bioshock Infinite recenserades under rejäl deadlinestress, mitt i natten, och jag bara satt och mös framför skärmen. Tyvärr kan jag inte säga mer än så, men det är inte alla spelslut som jag kan grubbla över elva år efter att jag lagt ifrån mig handkontrollen och som för alltid förändrade hur jag ser på storytelling i TV-spel.

Super Mario 3D World (Wii U)
Wii U var på flera sätt en ganska tragisk konsol. Den hade egentligen precis allt emot sig, och kanske borde jag skriva en dedikerad artikel om hur fasansfullt usel den faktiskt var. Men... Nintendo kämpade på med sina högklassiga spel, och när det blev dags att låta 3D-Mario göra entré var jag fylld av skepsis, för det såg inte särskilt kul ut. Lyckligtvis är det uteslutande alltid härligt att ha fel i tillfällen som dessa och jag och min sambo hade en underbar vecka hemma där vi spelade, skrattade och häpnades över den närmast overkliga kreativiteten Nintendo bjöd på i Super Mario 3D World. Detta är verkligen peaken för plattform och co-op, och gav mig så många fina minnen av den kanske enskilt härligaste recensionsperiod jag någonsin haft tillsammans med älsklingen.

Red Dead Redemption (Xbox 360)
Jag har aldrig varit stort fan av Grand Theft Auto-serien, även om jag givetvis ser kvaliteten i dem. Däremot western och historia, det är istället passion. Och när Rockstar visade upp Red Dead Redemption höll spelvärlden och jag på att ramla av stolen. Det var verkligen spagettiwestern i spelform. Men skulle det vara lika kul att spela? Det fick jag chansen att kolla in under en resa till Rockstar i London där jag under två-tre dagar fick sträckspela äventyret så mycket jag kunde. Jag satt helt själv i en mörk lokal med sådana där gedigna, antika engelska möbler med en butler som kom med snacks och dryck varje gång jag behövde något. Att spelet visade sig vara ett av de fem bästa spel jag någonsin lirat i kombination med massor av fina minnen runt recensionen gör att det här verkligen står sig som något etsat i hjärtat.

The Elder Scrolls V: Skyrim (PC)
Mine gode vän och tidigare Gamereactor-kollega Mikael Sundberg tjatade febrilt på att jag skulle spela The Elder Scrolls III: Morrowind, och till slut föll jag föga. Det liknade absolut inget jag sett tidigare, och efter att likt en kleptoman tagit alla föremål som gick att ta med mig, fick jag inse att detta verkligen var något annat. När The Elder Scrolls IV: Oblivion kom var jag redan fan, men det var med The Elder Scrolls V: Skyrim som varenda liten parameter föll på plats. Jag hade under denna period möjlighet att se spelet flera gånger innan release och såg det liksom växa fram. Och med handkontrollen i hand visade det sig att Bethesda äntligen fått till den perfekta avvägningen mellan speldjup och strömlinjeformning. Jag hade två veckor på mig att recensera och gjorde praktiskt taget inget annat än levde Skyrim i vad jag på min ålders höst antagligen kommer se tillbaka på en av flera höjdpunkter i mitt liv.

Halo: Reach (Xbox 360)
Om du läst mina texter förr vet du såklart att jag älskar Halo-serien och det finns inget spel jag inte gillar: Bungies titlar står sig dock som extra heliga, men det är faktiskt inte nödvändigtvis Combat Evolved jag minns bäst och i retrospekt tycker mest om, utan Halo: Reach. Efter flera spel backade Bungie bandet och ville återintroducera Covenanterna, och jag fick hälsa på hos utvecklarna och kolla in titeln. Jag reagerade direkt på den högre intensiteten, det mörkare temat, men även på hur det liksom var ett nytt Halo med nya karaktärer och vapen samt i vissa fall även fiender. Halo: Reach är ett av få spel som fått mig att fälla tårar och jag älskar det innerligt, inte minst multiplayern som jag spelade med vänner och bekanta samt flera av er som läser (jag har kvar er på min kompislistan!). Recensionstillfället var hos Microsoft strax utanför Stockholm, och att sitta där och inse att Bungie lämnade över serien till Microsoft med flaggan i topp gör det till min förmodligen heligaste tia någonsin.