Mina allra heligaste 10:or (1)

Det finns såklart gott om spel som jag under mina snart 30 (!) är som spelkritiker belönat med skyhögt betyg. Jag har recenserat över 3500 titlar under alla dessa år och säkerligen satt 10/10 på närmare 100 av dem, skulle jag gissa. Väldigt, väldigt få av dessa ångrar jag idag. Extremt få, till och med. För när allting stämmer och jag blir så tagen av ett spel att jag under ett par nätter drömmer om specifika spelsekvenser och inte kan koncentrera mig på särskilt mycket annat eftersom jag bara vill spela - Då vet jag för egen del att det är en tia på gång, i min bok.

Av alla de tior jag delat ut finns det såklart också spel som utmärker sig bland alla fullpottare. Supertiorna, om du så vill. Milstolparna som jag är genuint lycklig och tacksam över att jag fick chans att spela på förhand, uppleva och sen skriva om - när det begav sig. Det kan handla om allt från Super Nintendo-klassiker som jag recenserade i lokalblaskan Östersundsposten till titlar jag dissekerade i Missil, spel jag betygsatte i Expressen, Superplay eller här på Gamereactor - såklart. Och nu har jag försökt skriva en liten slurk om varje sånt spel, i anekdot-form. Som ett litet tvärsnitt ur en luttrad gammal kritikers brokiga resa mot där jag står, idag.

Final Fantasy VII (Playstation)
Jag minns diskussionen jag hade med min nöjesredaktör på lokaltidningen Östersundsposten, inför Europa-releasen av Squares ikoniska mästerverk till rollspel. Detta var ett par veckor inför premiären i slutet av januari 1997 och jag informerade honom om att jag aldrig ens testat Final Fantasy som spelserie inför sjuan. Rollspel på den där nivån var aldrig något för mig och har sen dess heller aldrig blivit. Men min redaktör Kalle var stenhård. "Du är spelrecensent och det spelet måste vi recensera". Jag minns hur jag suckade innan jag accepterade mitt öde och cyklade upp mot skolan igen. Några dagar senare hade Playstation Sverige skickat mig recensionsexemplaret och en nyfiken men samtidigt aningen irriterad Hegevall startade äventyret som enligt speltidningsbibeln Computer and Video Games skulle pågå i 40 timmar. Phuh! Men det krävdes bara en timme, av fyrtio, för att jag skulle fraktas in i Squares cyberpunk-dränkta spelvärld och hänge mig fullständigt åt Hironobu Sakaguchis tidlösa superklassiker. Jag spelade igenom det på fem dagar och var helt uppslukad, hypnotiserad av hur bra jag tyckte att det var och när jag sen skrev min recension, var 10:an absolut självklar. När jag idag kikar tillbaka på det där är jag så tacksam för att min redaktör sade åt mig på skarpen, för annars hade jag ju skippat Final Fantasy VII (som jag har skippat de senaste tio spelen i serien). De hade varit direkt sorgligt eftersom Cloud, Tifa, Barret, Sephiroth samt Aeris alltid finns med mig.

Super Mario 64 (Nintendo 64)
Jag kommer verkligen aldrig att glömma när paketet från Bergsala anlände. Jag skrev på den tiden spelrecensioner för Östersundsposten samt Västerbottenskuriren och då... 1997, var vi lokatidningskritiker i mångt och mycket prioriterade från flertalet distros eftersom vi naturligtvis nådde en stor målgrupp/läsarkrets (närmare 70 000, för egen del - då) men även nådde bredare och naturligtvis även "nya potentiella spelare" som inte läser en dedikerad spelblaska. Hur som helst (jag babblar, jag vet) fick jag min recensionsmaskin (N64) i början av februari, en dryg månad innan den skulle släppas här i Europa och ett av spelen som följde med var naturligtvis releasetiteln Super Mario 64. Som jag för sin tid hade sjukligt höga förväntningar på. Jag älskade (och älskar) Super Mario World och hade sett förhandsbilderna i CVG på Marios storslagna 3D-debut. De följande två veckorna gjorde jag inte särskilt mycket annat än att spela. Mario 64 hypnotiserade mig. Jag var som fastklistrad. Gick i skolan, cyklade till basketträningen och sen hem snabbt som en vessla för att hinna med ett par timmar 3D-Mario och när det underbara äventyret var slut och jag spelat igenom rubbet, delade jag såklart ut 10:an och kallade det för ett av tidernas bästa spel, alla kategorier.

Soul Calibur (Dreamcast)
Detta spelminne står sig, för egen del. För jag minns allt som rörde denna perfekta arkadkonvertering och hur Dreamcast-versionen verkligen golvade mig. Jag drev Missil på den här tiden och efter att ha lanserat Missil.se arbetade vi i augusti 1999 med vårt första nummer av papperstidningen och via en deal med TV-spelsbörsen i Stockholm som vi sydde ihop, kunde vi hämta ut specifika importspel för att kunna recensera vissa titlar i förtid. Detta var den 7:e augusti 1999 och jag minns när vi hämtade vårt japan-importerade exemplar av Dreamcast-konverteringen och traskade hemåt mot Nybrogatan för att dunka igång det. Resten av historia. Jag satt som förstenad, bara glodde likt en köttbaserad fågelholk, åt hur obscent snyggt Namcos uppföljare till Soul Blade verkligen var. Men det var såklart inte bara snyggt, spelkontrollen var i det närmaste perfekt, innehållsmängden rejäl och variationen samt balansen inom karaktärsgalleriet - Lysande. Jag delade ut en solklar 10:a till det spelet och spydde ur mig superlativ en dryg vecka senare.

Half-Life (PC)
Det var min klasskompis på gymnasiet som visade mig de första bilderna från debutanterna på Valves första spel, som var någon slags semikomisk Quake-klon med en lastbilschaffis i huvudrollen. Jag minns hur lite jag brydde mig när Johan fladdrade med PC Gamers vällästa sidor framför mitt ansikte under en hamburgerlunch. Ett år passerade och Half-Life gjordes om, nästan helt. Komiken suddades ut, lastbilsgubben slänges i papperskorgen och Gabe Newell & Co satsade på att göra en nervigt tät actionthriller med vissa skräckelement, istället. Jag jobbade extra på en spelbutik när Half-Life släpptes, förberedde mig för fullt för att försöka sälja in mitt magasinkoncept Missil till olika förlag, och spelade Half-Life under arbetstid, bisarrt nog. Jag hade en gaming-PC vid kassan i butiken och när kunderna uteblev, spelade jag. Detta var den sista recensionen jag sålde till de tv å lokaltidningarna jag skrev för under ett antal år och jag minns hur lyrisk jag var i texten. Jag kallade Half-Life för "nästa stora steg för actiongenren", berömde atmosfären, det miljöorienterade berättande som sker enbart ur spelarens förstapersonsperspektiv, fiendernas artificiella intelligens och den fantastiska ljuddesignen.

The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay (Xbox + PC)
Jag minns mycket tydligt när recensionsskivan anlände från Vivendi i USA. Det stod "Riddick" på den skrivet med svart tusch. Vi visste extremt lite om spelet på förhand och hade under 2004 och 2003 recenserat fler skitkassa filmlicensspel än vad någon av oss kunde räkna till. Jag kände mig rätt övertygad om att lilla Starbreeze elddop skulle visa sig vara rätt unket. Trodde jag jah! Jag minns väl hur fantastiskt bra introt var, redan där var jag helt fast. När Riddick (via mina kommandon) vrider nacken av fängelsevakten på väg in i Butcher Bay och sen hoppar ned i ventiltrumman. Ursnyggt var det. Världens snyggaste spel, just då. Det var mörkt, coolt, atmosfäriskt och bjöd på en genremix som förtrollade. Vin Diesels mörka, mustiga stämma gjorde massor för stämningen och efter att jag klarat av det, var jag ganska precis hur säker som helst på att jag skulle dela ut Gamereactors högsta betyg, vilket jag också gjorde. Idag när jag återbesöker Butcher Bay påminns jag gång-efter-gång om hur briljant det här spelet verkligen är och jag anser att denna tia står sig oförskämt väl såhär 20 (!) långa år senare.

Del två av denna artikel kommer under morgondagen.