Mina 5 favoriter: Brittiska kriminalserier

(5) Shetland (SVT Play)
Detta är en riktig "slow burner" men samtidigt så ohyggligt välspelad och svidande vacker att tiden stannar upp för en stund. De skotska vindpinade öarna där befängt många dödsfall sker vilket gör att man till skillnad från nummer tre på listan inte riktigt lyckas upprätthålla den där genuina känslan av att det här sker på riktigt. I verkligheten var väl det senaste våldsbrottet att någon blev slagen i huvudet med en ölflaska nere på puben. Med det sagt så är det en unik upplevelse som känns ända in i benmärgen och det är inte svårt att förstå varför Ann Cleeves valde Shetlandsöarna som plats för böckerna som TV-serien är baserad på. Känslan av eskapism är total här, där Atlanten möter Nordsjön. Med små mystiska hus och avlägsna byar och där det opålitliga vädret och den vilda naturen utgör en karg kuliss som gjord för mustiga mordgåtor, jag menar, till och med brottsplatserna är pittoreska. Det vidsträckta landskapet som återges i subtila toner av blått, grönt och grått, men där den moraliska paletten är lite mer svart och vit. En ramstark trio som leder utredningarna på öarna. Douglas Henshall, Alison O'Donnell och Steven Robertson är alla briljanta i sina respektive roller men de backas också upp av en uppsjö etablerade och lovande skådespelare, som Brian Cox, Ciaran Hinds, Conor McCarry och Angus Miller. Här avundas jag DI Jimmy Perez och hans kollegor, att det här är deras arbetsplats, så långt ifrån kontorslandskap, sociala medier och morgontrafik man kan komma. Visst, de får karva i lik och se sin beskärda del av våldsamheter men det känns ändå som en resonlig trade-off.

(4) Saknad, aldrig glömd (C More)
Saknad, aldrig glömd eller "Unforgotten" som den heter på engelska börjar alltid på samma sätt. En kropp upptäcks begraven och den skall visa sig tillhöra ett offer som länge varit saknat men aldrig har kunnat hittas. Det blir nu upp till Londons cold case-avdelning, ledda av Cassie Stuart och Sunny Kahn, spelade av rutinerade Nicola Walker, bland annat känd från långköraren Spooks som hamnade precis utanför den här listan och Sanjeev Bhaskar att nysta upp det gamla mordet. Styrkan i just den här serien är karaktärerna, hur deras öden i slutändan visar sig sitta ihop och hur olika val i livet också får konsekvenser. Det är rakt igenom mästerligt exekverat och det finns ett par tillfällen i serien där det känns som om jag slits i bitar och jag kan inte få bort bilderna ur mitt huvud, vissa scener sitter kvar än i dag. Inte för att serien är särskilt våldsam och brutal utan för att den trycker på alla de rätta emotionella knapparna samtidigt och det är omöjligt att värja sig. Rätt vad det är, när jag minst anar det smäller det till med en säsongsfinal som får mig att sitta där vit som ett lakan. Det är heller inte tal om några vilda fantasier eller trötta stereotypa karaktärer. Nej, fokus ligger på vanliga människor från alla samhällsklasser och den långa processen det i slutändan innebär att kunna lösa ett brott. Där varje del av fallet rör sig logiskt framåt baserat på ledtrådar och teorier, som jag som tittar också har fått ta del av och på så sätt känns det som om att jag är där hela tiden och ömsom lider med offren, ömsom gläds åt framgångarna hos utredningsgruppen.

(3) Broadchurch (C More)
Även om den initialt verkar vara på väg in i samma fälla som så många andra brittiska kriminalserier, där en pytteliten håla plötsligt kan ståta med en mordstatistik som vida överstiger det totala antalet invånare och där varje individ har ett mörkt förflutet så lyckas Broadchurch använda klyschorna som styrkor för att i stället leverera en nagelbitare av absolut toppklass. För det är ju så, för att mordberättelser skall kunna utspela sig i en liten stad utan det blir absurt är det viktigt att alla känner alla men samtidigt måste man vara extremt försiktig kring hur man hanterar sina undangömda skelett i garderoben och det här har serieskaparen Chris Chibnall förstått till punkt och pricka. Mordet på den unge Danny Latimer är en av modern tids allra tätaste mordgåtor och mycket av det kan förstås tillskrivas det magnifika manus som ligger till grund för serien men också den lika makabra som idylliska skådeplatsen Dorset, där vågorna slår våldsamt mot saltstänkta klippor och på andra sidan, gröna vidder så långt ögat når. Dessutom superba skådespelarinsatser rakt igenom, i synnerhet från den utredande duon Ellie Miller och Alec Hardy, spelade av Olivia Colman och David Tennant. Inte lika våldsam som många andra brittiska kriminaldramer utan en serie som mer lutar sig mot mystik och hisnande avslöjanden.

(2) Happy Valley (SVT Play)
Det har gått sju år sedan sist och nio år sedan premiären men i går var det äntligen dags för upplösningen, även för oss här i Sverige när första avsnittet i det som sägs vara sista säsongen sändes. En av tidernas bästa brittiska kriminalserier har den kallats och det är varken orimligt eller märkligt för precis så vansinnigt bra är Happy Valley. Med tjugotalet nomineringar och lika många vinster under bältet så har Sally Wainwrights ytterst våldsamma och smärtsamt realistiska krimdrama fått folk som normalt sett inte gillar genren att kapitulera och de som redan är frälsta att svimma i ren extas. Dalen som har fått sitt cyniska smeknamn efter mängden droger i cirkulation. En plats där ett människoliv inte är värt mer än nästa dos. Där familjer dagligen krossas och varje utryckning är på liv och död. Polisinspektör Cathrine Cawood, briljant spelad av Sarah Lancashire som inte bara måste försöka hålla ordning på misären utan också måste hantera misogyna rövhål till kollegor samt våldtäktsmannen tillika mördaren som är farsa till hennes dotters barn. En dotter som inte orkade kämpa längre utan slutligen tog den enkla vägen ut. Till skillnad från många brittiska långkörare så finns det bara två säsonger av Happy Valley men vilka pangsäsonger det är! Golvad och urlakad efter en sådan överkörning kan jag säga att det inte finns en enda stackars nerv kvar som inte är fullständigt söndertrasad.

(1) Line of Duty (C More)
Serien som har allt och ytterligare lite till och som dessutom lyckats hålla absolut toppklass över samtliga sex säsonger. Visst, det råder ytterst delade meningar kring huruvida finalen är fullständigt briljant eller långsökt, faktiskt på den nivån att man nu tvingas göra en "Dexter", det vill säga återuppliva serien trots att den egentligen var avslutad på grund av en sociala medier-storm men hur man än vrider och vänder på det så har Line of Duty under nästan tio års tid levererat en konstant underhållning som ingen konkurrent i genren kan mäta sig med. Antikorruptionsenheten AC-12, fylld till brädden av en perfekt ensemble, där inga svagheter går att finna. Otaliga oväntade avslöjanden och briljanta plot-twister som avlöser varandra. Våldsam och med ett tempo och kraft som får mig att sitta där lätt chockskadad med både hjärta och magsäck i halsgropen. Vådligt spännande från början till slut med infiltrationsuppdrag och långa förhörsscener utförda med sådan perfektion att jag börjar känna paranoian krypa på. Såg jag inte någon stå utanför fönstret precis? Är det någon som kryper i busken där? Det otadliga polis-lingot och de välskrivna kriminella elementen hämtade från verkliga utredningar och det är ju heller ingen hemlighet, att skaparen Jed Mercurio har hämtat inspiration från riktiga brottsfall och det har han förstås gjort helt rätt i för Line of Duty liknar inget annat. Den är helt enkelt i en klass för sig och även om det är löjligt tajt på alla fem platser på den här listan så är det här trots allt det allra finaste genren har att erbjuda.

Vilka är dina fem favoriter?