Mina 5 favoriter: Black Mirror-avsnitt

(5) Hang the DJ (Säsong 4, avsnitt 4)
Charlie Brooker har alltid varit som allra bäst när han långsamt släpper in mörkret. När han på ett fullständigt genialt vis blandar psykologi med framtida teknologi, som ändå inte ligger särskilt långt ifrån vår egen samtid. När han leker Gud och straffar människan för sina val. När konsekvenserna av handlingen resulterar i ett verkligt lidande. När det är så lätt att skylla på tekniken men där man innerst inne ändå vet att det är personen ifråga som på egen hand med sina mänskliga känslor har förstört allt. När han gör allt detta på allra bästa sätt så finns det få övermän i branschen och så kommer det vara i den här listan, där mina favoritavsnitt slutar med att Brooker plötsligt sliter upp ett stort hål i marken under sina karaktärers fötter och låter dem falla handlöst, det är slut och ingen kan rädda dem.

Men Hang the DJ är annorlunda. Den är vacker, den bär känslorna utanpå huden, den är djupt mänsklig, den är alla människors mardröm men den är också var mans ultimata dröm. Den tar konceptet dejting till nästa steg och det är så lätt att se hur detta blir framtiden inom kort. Att vi alla är instängda i ett övervakat dejtingsystem som i slutändan garanterar kärlek, eller nästan i alla fall. 99.8 % är ration för framgång och det enda vi behöver göra är att gå på förutbestämda dejter, baserade på statistik. Och det är många dejter som måste avverkas innan den ultimata partnern uppenbarar sig. Det stora problemet uppstår om du skulle råka träffa på den du själv tror är den rätta men som bara är en mellanlandning på väg till slutdestinationen. Alla förhållanden är nämligen försedda med ett utgångsdatum, ibland är det bara ett par timmar, andra gånger flera dagar, veckor, månader, år. Detta händer Frank och Amy, briljant spelade av Georgina Campbell och Joe Cole. De är gjorda för varandra, själsfränder enligt dem själva men inte enligt systemet. De tvingas stå ut med utvalda partners men varje gång de träffas så slår det gnistor om dem. De gör alla de småtöntiga sakerna man gör när man är kär. Småbråkar, skämtar, tittar på när den andre sover. När man träffas så fladdrar fjärilarna i magtrakten. När de sedan säger "fuck the system" och väljer den äkta kärleken så är det så förbannat vackert att inget öga är torrt.

(4) Be Right Back (Säsong 2, avsnitt 1)
Be Right Back är det sorgligaste avsnittet av Black Mirror och också det mest välspelade. Det är intimt, litet och lågmält och fruktansvärt svårt att se då det ligger så oerhört nära vår egen verklighet och behandlar bottenlös sorg på ett sätt som många av oss kan känna igen oss i. Paniken, rädslan, skulden, missmodet, hoppet. Tiden innan och tiden efter. När Domhnall Gleesons karaktär Ash plötsligt dör och lämnar Martha (Hayley Atwell) ensam i livet med svärta så är det lätt att relatera. När hennes vänner sedan uppmanar henne att återuppliva honom i en klonad version, baserad på hans aktivitet på sociala medier så känns det som en bra idé, just där och då. Tekniken finns ju nu så varför inte utnyttja den om man kan fylla ett gapande hål i själen men vi som sett klassiska skräckrullar som Re-Animator och Jurtjyrkogården vet ju att det där inte brukar sluta i dur och så blir det förstås även här. Livet är till stor del en kapplöpning, ett lopp mot dödens klocka. Att hinna uppleva kärleken innan den slår och allt plötsligt är över. Teknologi och innovation handlar till stor del om just det, att ge sig själv fördelar i det loppet och där är Be Right back en nästan perfekt demonstration av allt Black Mirror kan vara. Så här tio år senare när AI hotar att ersätta kött och blod är den också skrämmande aktuell. Den är allt det vackra, allt det sorgliga, allt det verkliga.

(3) White Christmas (Säsong 2, avsnitt 4)
Julspecialen som överglänste alla andra julspecialer. För många också det allra bästa avsnittet men för mig når den inte riktigt hela vägen fram. Av två anledningar. Black Mirror har alltid varit som starkast när små eller helt okända namn har frontat serien. Nu klev Jon Hamm plötsligt in och bröt den förtrollningen genom att vara Jon Hamm fullt ut när han dessutom var som mest förknippad med Don Draper i Mad Men. Privat ett stort fan som lyckades övertala Brooker om att frångå sina principer och därmed få en roll i serien. Den andra detaljen, och den är också högst personlig, var att jag lite väl tidigt räknade ut slutet. Inte i detalj tack och lov men ändå till största delen.

Trots detta så är White Christmas ändå en så vansinnigt väl genomförd produktion att det blir en bronsplats. Sättet på hur man hanterar ämnen som social status, rättssamhälle och såklart teknik och innovation är ingenting annat än imponerande. Här väver Brooker skickligt in rena skräckelement i en berättelse om hur utvecklingen tillåter oss att utsätta varandra för digitala övergrepp och tortyr och bara blotta tanken på att bli instängd i ett syntetiskt vakuum i månader där en marionettmästare styr i bakgrunden gör att blodet fryser till is. När den dystra hemligheten sedan avslöjas i slutet och straffet blir permablock från samhället så är det bara att ställa sig upp och applådera. Som vanligt är det enkelt att relatera. Det som blott var en dyster framtid och en lek med möjliga scenarior då är i dag verklighet. Nu kan vi blockera vänner på sociala medier, cancellera folk vi inte vill beblanda oss med och till och med deplattformera dem helt.

(2) Shut up and Dance (Säsong 3, avsnitt 3)
Än i dag ett av de mest chockerande TV-avsnitten som någonsin gjorts, för det är inte bara i egenskap av ett Black Mirror-avsnitt som det är djupt motbjudande utan det är vidrigt och ytterst svårtittat i sin helhet. Sällan har ett hårdare slag i magtrakten delats ut än det vi får ta emot i slutet av Shut up and Dance och han tar tid på sig, Brooker för att verkligen kunna dela ut den där smockan när vi är som minst förberedda. I vanlig ordning, en genial mix av nutid och en dyster morgondag. Det är ett avsnitt om smutsiga hemligheter, cyberattacker och internettroll. Hur en människas val tidigt i livet kan forma hela hans framtid.

Kenny som för första gången i livet bestämmer sig för att porrsurfa och faller offer för en internetgrupp som tvingar honom att utföra olika uppdrag för att förhindra den smygfilmade aktionen att läcka online. En bagatell kan tyckas, vid en första anblick. Men vi vet också att redan nu har människors liv förstörts genom läckta privata bilder och filmer. Händelser som svärtat ner deras namn för all framtid och det är därför lätt att tycka synd om Kenny som egentligen bara gjort något som de allra flesta gör. Men sanningen skall visa sig vara den värsta tänkbara och plötsligt är det lätt att i stället sympatisera med trollen, även om ett samhälle där man tar lagen i egna händer sällan är rätt väg att gå. De avslutande fem minuterna där Kennys avskyvärda handling rullas upp till tonerna av Radioheads "Exit Music" är lika mästerliga som de är vedervärdiga.

(1) The Entire History of You (Säsong 1, avsnitt 3)
Det första avsnittet som inte skrevs av Charlie Brooker utan av Jesse Armstrong, numera hyllad för Succession och the Entire History of You är inte bara mitt favoritavsnitt när det kommer till serien utan det är också ett av mina favoritavsnitt överlag. Än en gång en berättelse som är smärtsamt aktuell så här tolv år senare. Tänk om man hade möjligheten att gå tillbaka. Kunna ta reda på vad man gjorde fel och exakt var det gick snett. Hade man gjort det då eller låtit bli att titta bakåt för att i stället skapa nya minnen. Trott på att kärleken besegrar allt. Det unga paret som bokstavligen får se hela livet passera revy framför ögonen på dem. Inte för att de håller på att dö och nu bara minns de vackra stunderna när allt var nytt, spontant och härligt utan för att deras inopererade implantat i huvudet spelar in varje vaken minut. Deras kärlek däremot, om den någon gång ens varit äkta dör sakta men säkert när Liam, briljant spelad av Toby Kebbel börjar misstänka sin fru Abi för att vara otrogen och börjar gräva i sina cerebrala minnen. Före sociala medier, innan vårt samhälleliga kollektiva tvång att dela våra liv med andra.

Detta var en tid när Instagram och Facebook ännu inte hunnit sänka klorna i vårt exhibitionistiska kött. Men det är också smärtsam påminnelse om vår besatthet i att nödvändigtvis vända på varenda obekväm sten för att få veta precis allt om vår partners tidigare relationer, till punkten där man till slut bygger upp en egen sanning som leder till att relationen långsamt förstörs inifrån och ut och till slut står man där och inser att ingenting längre kan räddas. The Entire History of You fångar detta på mörkaste tänkbara sätt och visar hur just dessa offentliga minnen snabbt kan bli giftiga eller användas mot oss när saker väl börjar gå fel. Och fel går det, för uttrycka sig milt. Snöbollseffekten i The Entire History of You är både sofistikerad och felfri och jag älskar varje okomfortabel minut av den.

Vilka är dina fem favoritavsnitt?