Min spelodyssé: Måns

"Reality is broken. Game designers can fix it." /Jane McGonigal

Livet består av ständiga upp och nedgångar. Många saker kan vi påverka själva, styra vårt eget ödes skepp tryggt mot land men andra saker kan vi helt enkelt inte göra någonting åt. Vi kan bara stå still och se på när vi går på grund, tar in vatten och slutligen sjunker till botten med alla våra ouppfyllda drömmar och all den tid vi alltid trodde vi hade. Men man vet ju hur det funkar vid det här laget. Livet. Skoningslöst och brutalt går det från en varsam smekning över kinden med mjuk hand till att nästa sekund leverera en rungande knogmacka som skakar själen och lämnar hjärtat illa tilltygat. Lite så är min spelodyssé också, där jag många gånger har suttit fast between a rock and a hard place, som Homeros en gång diktade och visst är det så. För precis som Odysseus behövde passera mellan två människoätande havsvidunder har jag många gånger försökt navigera mellan njutningen och lidandet. Ibland har det gått smärtfritt, andra gånger not so much.

Då, i såna lägen, gäller det att kunna stänga av, vilseleda lidandet och byta ut den mörka och tråkiga verkligheten mot en annan, en ljus och ljuv. Då söker jag mig till spel och film. Så har det alltid varit och så kommer det förmodligen alltid att vara. När en dörr öppnas och avslöjar något ondskefullt djävulskap är det bara att slänga igen den, hårt och brutalt och öppna en annan skönare dörr istället. En dörr som döljer ett paradis av virtuell njutning. En värld där du bestämmer. Där du kan pausa händelseförloppet och skjuta upp det oundvikliga. En värld där du kan dö men ändå alltid leva vidare. Där du kan vara vem som helst, när som helst och göra precis vad du vill. Visst, det kan få konsekvenser men till skillnad från det verkliga livet kan du alltid börja om. Du kan stänga av och starta igen. Du kan välja en sparpunkt, en tid där allt var elyseiskt och smäktande. Tiden precis innan allt gick sönder. Bara att trycka meny, gå till "ladda senast sparade" och det är som om att ingenting hänt. Ibland är allt perfekt och helt utan behov att fixas till, ibland måste vi låta speldesigners bygga om verkligheten lite för att passa just oss. Och om man tänker på det så är det faktiskt rent terapeutiskt. Spelen kan inte lyssna på oss men vi kan lyssna på dem. Hitta något som fungerar för just oss, för våra behov och personligheter, styrkor och svagheter. Och det var väl också så det började en gång i tiden på västkusten. En obstinat tonåring, en gång född IRL på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg, som av en slump insåg att han uppenbarligen behärskade det här med spel men samtidigt kanske inte var den bästa på att behärska sitt temperament. Något som skulle komma att innebära stora mängder lidande för både honom själv och personer i hans närhet men som ändå skulle leda till en livslång relation med både människor och mediet. Och så småningom också en viss mognad och empati, med betoning på viss.

"It's time to kick ass and chew bubble gum...and I'm all outta gum." /Duke Nukem

Det var en helt annan tid då. Trots att spelbiblioteket till min Commodore 64, Atari 520 ST och så småningom också en Amiga 500 och en PC vida översteg tusentalet så kändes aldrig backloggen allvarlig. Då behövde man förstås sällan investera flera månader för att kunna bocka av en titel, även om jag spenderade alldeles för lång tid i Impossible Mission, som var lika omöjligt som titeln förtäljer. Nej, det räckte ibland med en eftermiddag och det var heller ingen fara om man inte hann med ett specifikt spel då det inte fanns någon massmedia eller några sociala plattformar som drev på hysterin. Man spelade det man kände för, inte det man förväntades göra. Du fick tag i ett kassettband eller en diskett, ofta i samband med ett så kallat copy party där hälften var nördar och hälften ligister som alla dygnade i någon gympasal i Småland och bytte redan piratkopierade spel med varandra. Hade du tur låg det åtminstone ETT bra lir där, marinerat i stora mängder mediokritet. Nej, så här i efterhand förstår man ju att det, där i utvecklingens början ofta var kvantitet före kvalitet och att man fick jobba arslet av sig för att lyckas hitta något riktigt bra, eller åtminstone en någorlunda hygglig titel som möjligen låg kvar i minnet när året skulle summeras. Där och då var det förstås helt magnifikt. Man var hoarder då och värdesatte allt, hur uselt det än var. Topplir som Prince of Persia, Defender of the Crown, Xenon 2 Megablast, Blood Money, Another World, Secrets of Monkey Island och Worms fick lika mycket speltid som usla titlar som Chuck Norris, Wheelchair Race, Surf Ninjas och Cliffhanger, Då gjorde man ingen research, man spelade allt. Tänk om det skulle vara så i dag. Så fort ett spel släpps, oavsett titel, utvecklare och betyg. Pang! Rätt in i biblioteket. Varje gång. Inte läsa en enda recension. Egentligen var det som att vaska guld, en eller ett par guldklimpar per år och man var hemma och på sätt och vis var det skönt. Det var helt utan press. Nu är det bokstavligt talat en omöjlighet att klara av hetsen.

För inte ens om man skulle sjukskriva sig och lira dygnets alla timmar hinner man städa av all, oftast redan kvalitetssäkrad underhållning som numera fyller var man och kvinnas backlog. Det är grejer man vet att man tveklöst vill plocka upp och lira men innan jag har slutfört ett formidabelt äventyr har det hunnit droppa två nya jag bara måste ge mig på. Stressen är äkta och jag har faktiskt mått både fysiskt och psykiskt dåligt när jag har halkat hopplöst efter. Jag kanske inte har legat i fosterställning och gråtit men när surret runt omkring ständigt kretsat kring vad som hände i senaste Assassin's Creed eller Uncharted och man inte har hunnit ikapp lever man i ständig spoilerskräck och en utstötthet ur den mänskliga gemenskapen. När man ligger back på lir som helt enkelt inte är socialt accepterade att skjuta upp till morgondagen känns blickarna i korridoren och skulle man ändå hamna i en dialog med någon hörs det direkt på röstläget att det här är verkligen inte okej. Likt en tragisk Sisyfos är man dömd att rulla den där förbannade stenen uppför den brantaste av kullar. Man vet att det är hopplöst men man får helt enkelt gilla läget och göra så gott man kan. Så var det ju inte då. Det var inte så att folk skrek efter en "Jag hörde att du inte har klarat Paperboy ännu!" eller "Visst var det sjukt det som hände på bana tre i Bubble Bobble?" eller "HUR FAN KUNDE UTVECKLARNA LÅTA PAC-MAN DÖ? HAN HAR JU TYP ALLTID FUNNITS OCH HADE ALDRIG LÅTIT ETT JÄVLA SPÖKE TA HONOM! NU KÖPER JAG INGA FLER SPEL AV ATARI!!!"

Det var heller inget socialt krav på att alltid lista sina favoriter. Annat är det nu. När man är involverad i film och media så vet man att man kommer att få frågan på varje social tillställning. "Nå, vilken är egentligen världens bästa film?" En fråga som givetvis aldrig går att svara på eftersom genrer och tidsepoker spelar en sådan avgörande roll. Det går helt enkelt inte att lägga exempelvis Casablanca och Se7en (båda med samma snittbetyg på IMDb) bredvid varandra och peka på den ena eller den andra. De är så olika i bildspråk, handling, foto, ja allt egentligen för att kunna jämföras och hur väljer man mellan The Big Lebowski och Schindler's List? Båda kom under samma årtionde och båda är fantastiska på sitt sätt. Även sinnesstämning spelar in när det gäller favoritfilm. Hur bra Inception än må vara så är chansen minimal att jag slänger på den dagen efter det obligatoriska julbordet. Man vill ju inte gärna utsätta sin misshandlade cerebrum med alltför högljudd action eller komplicerade intriger men ok, med kniven mot strupen skulle jag kanske ändå kunna rapa upp en topp-10. Precis samma sak är det med spel och har alltid varit. Det är dock inte lika vanligt att folk hoppar på mig på en middagsbjudning och ber mig om en topplista, där är det fortfarande film och serier som dominerar kraftigt även om det har hänt att jag har fått frågan även i spelsammanhang men det är klart att jag på precis samma sätt väljer titlar efter tillfälle och sinnesstämning. Ibland vill jag skära halsen av infekterade imbeciller i The Last of Us. Andra gånger vill jag bara ta golfbagen och slå ett par hål i PGA Tour 2K21, eller dra på mig VR-hjälmen och köra några omgångar flipper i Pinball FX2. Vill jag spendera hutlöst lång tid i en förtrollande värld drar jag igång ännu en genomspelning av The Witcher 3. Och det där har ju följt med genom åren. Ville jag hugga halsen av någon då, i slutet av åttiotalet så slängde jag på The Last Ninja och ville jag ha lugn och ro i själen drog jag ut med en mycket pixlig golfbag och svajiga klubbor i Leaderboard Executive eller avnjöt lite högklassig digital flipper i Pinball Dreams. Ibland ville jag bara vara uppe i flera dygn och levla i Dungeon Master. Titlarna och miljön har förändrats men mönstret är ungefär detsamma.

"Never trust a computer you can't throw out a window." /Steve Wozniak

Och så länge jag spelade själv var det väl inga problem med någons hälsa, förutom den där gången då jag länge hade ignorerat i avgrundsdjupa buksmärtor för att mitt i ett game sonika falla till golvet och omgående färdas till akuten med konstaterat livshotande tillstånd, i form av en sprucken blindtarm. Men det var först när andra människor kom in i ekvationen som problematiken kom smygande på allvar, för att sedan eskalera. Lidandet för alla involverade, och även om jag har bett om ursäkt för mitt nedriga beteende så är det väl på sin plats att åter göra bot nu när gamla synder än en gång når ytan. Det är mitt kors att bära men övriga namn har ändrats för att skydda de oskyldiga och det börjar i TV Sports: Basketball. Ett spel som höll på att driva mig till vansinnets rand. När en polare, vi kan kalla honom Olgonrat ställde upp med sin hemmasnickrade superstjärna Lasse Lunga flög vettet ut genom fönstret. Och det var inte bara vettet som flög ut genom fönstret, ibland var det en dator, ibland en tjock-TV, ibland en stol. Bara namnet Lasse Lunga gjorde mig förbannad men när han stod där på trepoängslinjen, så där självbelåten som bara Lasse kan vara och hivade i boll efter boll samtidigt som jag ständigt lyckades dribbla bort mig själv på egen planhalva så kokade blodet. Det gick så långt att en passare plötsligt satt i någons ben och blodvite uppstod. Det var ju inte heller så att det bara var vi där heller. Nej, oftast var det minst fem personer på plats i mitt svarttapetserade pojkrum med Manowar-planscher på väggarna när topplocket skulle gå och så småningom resultera i det som av närvarande klienter senare skulle komma att kallas "fyrtiofem minuter av ren skräck." Där det mesta som inte satt fastskruvat hastigt och lustigt förflyttades medelst vredesmod, till tonerna av Fighting the World och till lite lugnare demolering, Heart of Steel.

Nästa tävlingsspel som resulterade i rent raseri var NHL '96. Jag hade Stanley Cup-vinnarna New Jersey Devils med ramstarkt försvar i Scott Stevens och Scott Niedermayer, en notorisk slagskämpe i Mike Peluso, offensiv kraft i Claude Lemieux och Kanadas kung Brodeur i kassen. Likt förbannat rann målen in så fort Olgonrat ställde Legion of Doom på isen. Jag hörde Eric Lindros, John LeClair och Micke Renbergs namn i sömnen så fort jag slog igen ögonlocken. "Eric Lindros on a breakaway. And he scores!" En gång var jag så förbannad att jag bröt disketten i bitar och inte släppte någon över tröskeln på flera dagar. Det gjorde att, vi kalla honom Herr Stolén senare blev både verbalt förolämpad och utkastad, vilket i sin tur innebar att jag fick utegångsförbud. Då stod det klart att jag helt enkelt inte klarade av att hantera sportspel. Jag vägrade inse att jag helt enkelt var för dålig och inte hade en chans mot Olgonrat och mina föräldrar tvingade mig därmed att sluta. Cold turkey, bara så där. Snart var det tunga oket från Lasse Lunga borta från mina axlar och jag kunde äntligen gå vidare i livet. Och så kunde övriga involverade. Det var väl inte själens rening direkt men livskvaliteten höjdes avsevärt för alla inblandade. Det var många ärrade själar som plockade upp spillrorna av sin ungdom och gick vidare till tyngre saker. Konsoler.

"The two most powerful warriors are patience and time." /Leo Tolstoy

Det gick något år och snart satt jag där utflyttad ur familjehemmet och med sambo. Allt gick helt enligt plan, ända tills jag köpte ett Nintendo 64 vill säga. Det blev början till slutet. Zelda: Ocarina of Time slukade oss hela. Tuggade i sig både kropp och själ när jag och, vi kan kalla henne Señorita helt slutade sova. Vi spelade dag och natt och avbröt egentligen endast för arbete och av hygieniska skäl. Vi provade ibland ändå att gå och lägga oss men det slutade alltid med att en av oss gick upp mitt i natten och smygspelade, vilket den andre alltid på något sätt kände på sig och vaknade strax efter för att skälla ut den som redan var vaken. Stämningen var vid dessa tillfällen ytterst dålig. Det var en tryckkokare redo att explodera. Vi kom överens om att det kanske ändå var bäst att sova på nätterna och lira på kvällen istället. Det slutade förstås med att jag klev ur sängen långt innan tuppen vaknat och fick världens utskällning för att jag vaknade tidigare. Efter att krutröken lagt sig och vi klarat Ocarina of Time rörde vi aldrig Nintendot igen. Det fick stå där, i TV-bänken som en apterad landmina. Som en påminnelse om livets skörhet. Vi visste att minsta felbedömning skulle betyda slutet för oss båda.

Jag hade nu lärt mig att vänta. Att ha tålamod och inte låta tiden bryta ner mig. Att spela när jag kunde och att låta upplevelsen omfamna mig. Jag experimenterade lite med Gamecube men fastnade aldrig riktigt. Istället var det Playstation 2 som fångade mig. Här fanns ju allt det fina i livet och jag plöjde igenom rent magiska titlar som Metal Gear Solid, Grand Theft Auto, Silent Hill, Resident Evil, Devil May Cry, God of War och när Guitar Hero tog spelmarknaden med storm var varenda förfest räddad i åratal. Ju mer vodka/redbull, desto rimligare kändes det att jag skulle greja Dragonforce - Through the Fire and Flames på högsta svårighetsgraden, vilket förstås aldrig hände. Sedan släpptes Playstation 3. En tung release, i dubbel bemärkelse. Jag trodde knappt mina ögon när jag såg vilken brutal best som nu bokstavligen tagit över vardagsrummet. Mitt Playstation 2 Slim kändes som rena leksaken jämfört med det här pianolackerade schabraket med high-end-komponenter. Svindyr och fulsnygg men vilka formidabla lir som ramlade in, ett efter ett. Jag tänkte att nu har jag sett allt. Det blir inte bättre än så här. Uncharted, Red Dead Redemption, The Last of Us, Bioshock, Call of Duty, Borderlands, Fallout, Dragon Age, Dark Souls, Batman. Alltså vilken tid att vara vid liv. Dregelcertifierat material rakt igenom. Spel så vansinnigt snygga att manus ibland fick spela andrafiol. Men det kändes ändå helt okej eftersom den visuella orgien i sig tillfredsställde både hjärna och hjärta och snyggast av alla var Uncharted 3. Som en matinéfilm där jag styrde händelserna. Och så The Last of Us då. En helt unik upplevelse av dekadens och vällust. Ett klaustrofobiskt kammarspel fyllt av laddade ögonblick och tänkvärda fragment av handling och konsekvens. Så här idiosynkratiskt vackert var jag helt säker på att det aldrig skulle kunna bli igen men så kom Playstation 4 och med den också Playstation 4 Pro.

"In every war, there's looting." /Cate Blanchett

Nu började jag plocka upp spel med riktigt lång speltid och inte minst looter shooters som aldrig tycktes ta slut. Jag lever normalt sett under devisen, själv är bäste dräng och plöjer därmed 99,9 % singleplayer men jag och min dåvarande partner in crime, vi kan kalla henne Mare of Easttown lirade rikligt med co-op, där och då. Gärna i rymden. Min strategi var lika simpel som genial. När hon var fullt upptagen med att tömma magasin i något groteskt utomjordiskt as, och det gjorde hon vansinnigt bra så sprang jag banan runt och tömde istället varenda låda på värdefullt loot. När bestens liv sedan hängde på en skör tråd dök jag plötsligt upp och satte sista kulan i pannbenet eller tentakeln eller vad det nu var som var aktuellt, för att snabbt glida in och svepa åt mig eventuellt legendariskt loot drop. Sedan fick jag förstås duktigt med välförtjänt stryk men det fick det vara värt när jag satt där med både Volcano och Slagga på handen. Det här är fortfarande min huvudsakliga spelstation och den konsol jag haft klart längst och det är ännu en generation som kommer att gå till historien med mängder av odödliga klassiker. Vi snackar förstås titlar som God of War, Grand Theft Auto V, Bloodborne, The Witcher 3: Wild Hunt, Red Dead Redemption 2 och The Last of Us Part II, som var mer än bara ett spel. Det var en känsla, en erfarenhet, ett ärr i själen och en förgiftad Amorspil rakt i hjärtat. Och så Horizon Zero Dawns underbara spelvärld förstås. En av de vackraste spelmiljöer jag någonsin beträtt, där växt och djurliv frodades när människan åter tvingades jobba sig upp från botten i en värld där maskiner tagit över. En politisk clou, där makt, jämlikhet, miljö och samhälle diskuterades på ett oerhört snyggt och smakfullt sätt utan att Guerilla Games för den sakens skull behövde trycka ner budskapet i halsen på oss.

"I never think of the future, it comes soon enough." /Albert Einstein

Men det slutade inte där. Med den här generationen kom också något helt nytt för oss dödliga, VR och för mig var glaset halvfullt direkt. Jag kände att det här är framtiden, och den är här. Med vissa svagheter absolut men för att slippa mitt största bekymmer, kablar kompletterade jag snart min VR-samling med Oculus Go och Quest 2. Äntligen fick jag prova på livet i frihet, det härliga levernet utan sladdriga sladdars tvång. Nu köpte jag också mitt nästa Nintendo efter en lång Nintendo-torka, där Wii inte alls intresserat mig men Switchen kunde jag helt enkelt inte låta bli. Inte med titlar som Zelda: Breath of the Wild och Super Mario Odyssey. Jag gillade också att den var bärbar. Senaste gången jag körde bärbart var när jag smög in ett Playstation PSP i en sambotillvaro där den ena parten avskydde allt vad spel hette. Jag var därmed tvungen att hålla mig till bärbart och lira i hemlighet men PSP:n bjöd ändå på ett par riktigt fina spin off-titlar i God of War: Chains of Olympus och Ghost of Sparta. Grand Theft Auto: Chinatown Wars, Vice City Stories och Liberty City Stories samt Metal Gear Solid: Peace Walker så det gick rätt bra att balansera det där ändå. Nu går jag i väntans tider. Som så många andra har jag ännu inte fått tag i något Playstation 5. En utebliven förhandsbokning, ett misstag, en alltför optimistisk livssyn. Jag trodde att jag hade tid men det hade jag inte. Däremot har jag numera tålamod och tänker inte så mycket på framtiden och låter därför inte heller små bakslag som dessa slå ner mig. Det är klart att jag längtar. Jag vill ha den. Förträngd frustration och dämpad egoistisk emotion mynnar istället ut i en enda essentiell fråga. Varför åtrår vi det vi åtrår? Men i slutändan är det bara plast och kisel. Inget man skall låta nutiden lida för. Framtiden kommer när den kommer. Under tiden hugger jag tag i en aldrig sinande backlog och intalar mig att jag besegrat både tid och tålamod men där borta vid horisonten väntar en ny generation och en helt ny upplevelse som kommer att bli den bästa någonsin.