Min första konsol (Conny)

Mina första nio år i livet tillbringades i en liten by vid namn Upphärad där det bodde drygt 600 personer. Detta var under det glada åttiotalet och man skulle kunna tro att det så här några decennier senare skulle ha flyttat dit fler människor, men enligt statistiken har det blivit nästan hundra personer mindre i befolkning. Jag säger bara detta för att ni ska förstå hur liten denna by faktiskt är. Ändå kunde vi som barn roa oss med gevärsskytte i det stora gråa huset vid den lokala butiken, sparka boll på den välskötta fotbollsplanen vid skolan eller utforska den stora skogen bara ett par hundra meter från där jag bodde. Men man längtade ju hela tiden efter leksaker och liknande som ockuperade den tiden man tillbringade inomhus. Pappas dator, en Commodore 64 som stod på hans kontor, var ganska spännande. Den sådde åtminstone ett frö till vad som komma skulle. Jag ska inte påstå att jag var ett aktivt barn, jag gillade dumburken och slukade film och smög ofta in på det där kontoret för att spela på pappas C64, men tröttnade rätt fort på de ganska enkla spelen. Dessutom så var det ju faktiskt pappas dator. Inte min egna att spela på när jag än ville.

Min familj bodde i ett nybyggt gult hus, och det tog tjugo minuter att åka med bil in till närmaste staden vid namn Trollhättan. I en kiosk, som främst sålde tobak och godis, fanns det också uthyrning av VHS-filmer och så hade de ett par enstaka svarta lådor med Nintendos första konsol. Vi hyrde ofta den där lådan och så något spel. Antingen hade jag och lillebror omsorgsfullt diskuterat fram vilket, eller så fick vi ta någon av de spelen som fanns inne. Spelen kom i VHS-fodral med sitt omslag bakom plast som med tiden gick i mer och mer bitar. Ord som Yapon, Nintendo Videospel och spelets titel prydde spelfodral som en dag skulle bli samlarobjekt för vissa. Precis som allting som var och är förknippat med Nintendo.

Kiosken, belägen i en förort, finns kvar än idag och ödet skulle visa sig att jag många år senare skulle skaffa min första lägenhet i dess område. Jag har besökt den i vuxen ålder men kan inte minnas riktigt vart spelen stod uppställda. En del minnen bleknar helt enkelt. Men som tur är blev de flesta minnen gällande spel för evigt kvar.

Att hyra den där svarta lådan upprepades vid ett flertal tillfällen, tills den lyckliga dagen då pappa och mamma tyckte vi kunde få köpa en konsol. Det var en märklig känsla att slippa lämna tillbaka den, att den stod där, hela tiden. I en TV-bänk som mina föräldrar har kvar än idag.

Nintendos lilla gråa låda pressade ur sig 1.66 MHz i processorkraft och hade 2 kilobyte i RAM. Den visade en svindlande upplösning på 256x240, men världarna som målades upp var bortom mitt förstånd. Jag, som ändå var rätt teknikintresserad som sexåring, var övertygad om att en snabbare processor skulle göra en maskin för varm och att den "skulle sprängas." Det var det jag hävdade till mina vänner som påstod att det skulle bli mer kraftfulla maskiner i framtiden. Tänk vad fel jag hade. För mig var liksom NES så bra det kunde bli. Med spel som Super Mario Bros, The Legend of Zelda, Metroid, Kid Icarus, Punch Out så behövde ingenting bli snyggare och bättre. Idag kan jag föreställa mig det som komma skall. Jag saknade den erfarenhet då för det fanns ju inget att basera framtida drömmar på.

Det finns så mycket minnen förknippade med den där gråa lådan att jag hade kunnat skriva en uppsats om detta. För att inte tala om hur lång en krönika om individuella spel hade blivit, men jag ska försöka att inte ta upp all er tid. Jag minns hur vi försökte landa flygplanet på hangarfartyget i Top Gun, hur The Goonies II hade svåra partier när man såg det i första person och hur pappa fick översätta engelska ord när vi spelade Zelda. Det är ett fåtal av de minnen som etsat sig fast. Jag skulle nog kunna lista hundra till utan bekymmer.
Något som var synonymt med den här tiden var ju det faktum att det var föräldrarna som bestämde när nya spel införskaffades. Oftast var detta förknippade med jul och födelsedag, men det kunde givetvis ske då och då att mor och far överraskade en. Just ett sådant minne handlar om Rares pärla Cobra Triangle. Jag hade redan hyrt spelet, säkerligen flera gånger, men en dag stuvade de in oss i bilen, sade att vi skulle till morföräldrarna som bodde i Göteborg. Men så stannade vi på ett köpcenter och pappa sprang in, kom ut med spelet och avslöjade att de bara lurat oss. Vi skulle inte alls till mormor och morfar, och så åkte vi hem och var ett fantastiskt NES-spel rikare. Att styra den där lilla båten, rädda barn i vattnet och delta i svåra race blev det vardagarna ägnades åt. När man äntligen hade fått ett nytt spel så bröt man ner det molekyler, spelade det tills varenda detalj satt i muskelminnet.

Nuförtiden då jag köper spel i en rasande takt och det egentligen inte finns några speciella stunder förknippat med det, mer än "detta har släppts, dags att köpa" är såklart sådana här minnen guld värda. Varenda nytt spel som hamnade i hemmet var en högtidsstund. Sedlar lades i en burk och när det var nära att vara nog sade mamma eller pappa att de kunde lägga den sista hundralappen.

Alla spel förknippas med vad jag idag minns som något speciellt. Hur jag försökte få in en halvtimmes speltid på morgonen innan jag skulle till skolan (medan jag istället nuförtiden försöker sova så länge jag kan), hur sommarlov blandades med lek ute för att sedan på kvällarna handla om TV-spel. Hur jag slet frenetiskt med titlar som Ice Climber och försökte nå den där jävla toppen och fågeln dag ut och dag in. Hur jag tog den långa promenaden till en kompis för att prova Gun Smoke för första gången. Egentligen behövde spel inte ha någon story utan bara handla om ett centralt moment, en spelmekanik som upprepades och så satt vi där och tryckte oss svettiga på röda A och B-knappar. Helt förtrollade.

En annan stor grej med NES var hur kompisarna i kvarteret en efter en började köpa den och vi diskuterade vem som skulle köpa vilket spel. Således traskade jag över till grannen och spelade Atletich World med tillhörande matta och vi tog pauser och åt cornflakeskakor som Veronica bakat medan jag och hennes bror Mikael fortsatt med att spela. De var flera år äldre än mig, Mikael hade sitt rum på vinden och såg på skräckfilmer och försökte lura i mig att hans snuff-filmer verkligen visade riktiga dödsfall. Jag minns inte om jag trodde på det eller ej.

Kompisarna Daniel och Henrik, som bodde ett par hus bort, hittade en gammal påse med pengar i skogen från ett gammalt rån, fick belöning av polisen och Henrik köpte sig ett NES och Punch Out! Vi satt fastklistrade vid TVn och försökte att lista ut hur man fick King Hippo att tappa shortsen, för att sedan många timmar senare slutligen besegra Mike Tyson. Det kändes som att allt vi lyckades med i spel gödde vårt ego. Känslan av att klara en sak var eufori på högsta nivå. På åttiotalet jagade vi lycka och belöning i TV-spel, långt innan vi blev vuxna och jagade samma känslor på helt andra vis.

Jag tror att mycket av det som sker under vår barndom, oavsett om det handlar om fotbollsläger, filmkvällar med familjen eller att mamma sa att "ni får ha en kompis som sover över och beställa pizza" är något av det mest speciella vi har. Jag är också glad att jag var i perfekt ålder för NES. Den tog mig genom hela lågstadiet, en bit in i mellanstadiet och även om den skulle följas upp av en maskin jag har ännu mer kärlek till, så hade den en enorm fördel av att vara den första konsolen jag hade en långvarig relation med.

Dess spel, dess handkontroll, dess minnen. Allt var de första ögonblicken med TV-spel för mig. Det är den nostalgin som NES ger mig. Den känslan, så starkt förknippad med de där åren i den lilla byn. Tillsammans med allt annat jag upplevde, och som gjorde intryck, har just TV-spel och då NES under de åren på åttiotalet format mycket av den jag blev. Det kanske låter klyschigt, men precis som en musiker eller regissör refererar till inspiration som banade väg för deras yrkesval har Nintendos första maskin i så många avseenden ju faktiskt ändå gjort mig till en gamer. Den lade helt enkelt ett fundament, något att bygga vidare på. Det skulle behövas något riktigt bra för att det skulle bli bättre än det här.

Som tur var skulle Nintendo följa upp det med något som var ännu mer super på alla vis.

Vilken var din första konsol?