Jag har alltid känt att jag är född i fel århundrade. I hjärtat är jag cowboy through and through och i dessa Twitter-tider mer än någonsin faktiskt. Det sägs ofta att det var ett hårdare klimat då och det ligger med största sannolikhet en hel del sanning i det men det var samtidigt en tid då internet inte hade hunnit förstöra mänskligheten genom att skicka allt folkvett rätt ner i avgrunden. Då var det ingen som satt och kände sig förnärmad på sociala medier, ingen som satt och delade ut medicinska diagnoser åt någon helt okänd person så fort man inte höll med i sak eller hotade folk till livet så fort saker inte gick ens väg. I något så banalt som prestationen i en fotbollsmatch eller att någon lånat ut sin röst till en karaktär i ett spel som man inte tyckte om. Pensionärer som uppmanar ungdomar att banta eller ta livet av sig i kvällspressens kommentarsfält. Nej, det gick inte att sitta och gömma sig bakom ett alias eller på annan ort, man var tvungen att gå fram och säga rätt upp i ansiktet på någon att man tyckte att personen ifråga var en bondfångare, om man vågade. Eller så gjorde man upp. Fair and square. Man mot man. Fanns det en dispyt bjöd man helt sonika in den icke anonyma belackaren till en ärlig revolverduell utanför saloonen och plockade fram sin inre Wild Bill Hickock. Visst, det var en strid som var svår att gå segrande ur. Antingen blev man själv skjuten eller så besegrade man sin antagonist men blev hängd på kuppen men det fick det vara värt. Var folk fula som stryk så låg man ändå med varandra, det var inte så noga det där, i en tid utan appar, influencers och likes och även om man var rejält bakom flötet så arbetade man. Väldigt få vuxna bodde fortfarande hemma hos mamma och tyckte synd om sig själva och trots att det spelades en hel del fiddel även på den tiden så var det inte världens minsta fiol som spelades.
Det var en slitsam, enformig, otacksam och lågavlönad vardag med många risker, inte alls den romantiserade bilden som ofta målas upp i populärkulturen men man anpassade sig och gjorde vad man kunde med det man hade. Man fick slita för levebrödet. Det flög inga stekta sparvar i munnen på en cowboy. Nej, det var hårt, fattigt och smutsigt men ändå vill jag ju vara där, i hatt, boots och på häst. Då drack man brännvin för att stå ut, nu får man inte ens göra det utan att kallas periodare så där finns ännu en fördel. Och kände någon sig tvungen att av någon anledning vädra sina åsikter offentligt så fick de telegrafera en textrad och hoppas på en notis i lokalblaskan som med lite tur någon hyfsat läskunnig möjligen råkade se. Kanske ett raljerande signerat med ett; "upprörd medborgare." Visst, hygienen kanske inte var den bästa och sex veckors betald semester, traktamente och pensionsfond var ju inte att tänka på men de positiva delarna överväger ändå de negativa. En häst och de stora slätterna, helt fria från externa störningsmoment kommer alltid att slå ännu en dag av monologer om "agendan" eller en AW med kollegor som inte står ut efter att ha blivit sekundärkränkta av något de såg i någon reality-show och det finns ingen, absolut ingen spelserie i världen som fångar den känslan lika bra som Red Dead Redemption. Det är en underbar känsla av eskapism, ensamhet och andrum. En primitiv lycka av renaste slag. Det finns heller ingen karaktär i världen som mer står för allt det där genuina i en tid som länge ansågs vara barbarisk men som nu börjar framstå som allt mer gemytlig i jämförelse, än Arthur Morgan.
Eller egentligen, John Marsden och Arthur Morgan. Det är mer eller mindre hugget som stucket och jämnt skägg. Båda är fenomenala cowboys och urstarka karaktärer i två av de bästa titlar jag haft äran att spela men jag väljer ändå Morgan till slut, främst för hans moraliska kompass som är kalibrerad till perfektion. Den totala avsaknaden av empati för människor som inte betyder något i hans liv men de som gör det däremot, där tar han bokstavligen en kula, utan att tveka. I övrigt är empatiskålen snustorr och det är precis så jag vill att det skall se ut i Vilda Västern. Inget gnäll, rejält med spott i nävarna och en ordentlig dos sköt dig själv och skit i andra. Det skall vara tuggtobak, krutrök och löss. Visst, det var laglöst och det står också tidigt klart att Arthur är kriminell, det finns inget sätt att sugarcoata det konstaterandet på. Han har varit fredlös i årtionden och tillsammans med Van Der Linde och hans gäng har de gjort vad som krävs för att kunna stoppa lite pengar i fickan. I alla fall är det på det viset vi först uppfattar storyn men ju längre vi får följa Arthur desto tydligare blir det att hans karaktär är betydligt djupare än så och här kommer den moraliska kompassen in i bilden, hur den förflyttar sig i takt med att berättelsen rullas upp. Hur den hårda ytan långsamt börjar krackelera i takt med att ödet hinner ikapp honom.
Den uppmärksamma märker nämligen att det inte finns ett enda ögonblick i spelet där Arthur tvekar när det kommer till att hjälpa en broder eller syster i nöd och det börjar direkt. Redan i inledningen, när Morgan ger sig ut i den värsta snöstormen i mannaminne för att leta efter John. Hans första instinkt där och då är att se till att hans vän befinner sig i säkerhet. Då hade de dessutom haft en lätt skärmytsling innan men befinner sig en vän i nöd så lägger man allt det där åt sidan och ser till att han klarar sig. Då var det handling före hashtag som gällde. Riktigt räddningsarbete. Han tänker också på Johns fru och barn och vad som skulle hända dem om deras farsgubbe plötsligt inte kom hem. Precis så där tänker jag också när jag sakta men säkert blir ett med karaktären. Det finns nämligen inget spel där det är så lätt för mig att bli totalt uppslukad som i Red Dead Redemption 2 och trots att den enorma och gränslöst vackra öppna spelvärlden med mängder av uppdrag förstås bidrar starkt till det så är det berättelsen och Arthur Morgans öde som i slutändan förseglar upplevelsen och trycker dit ett stort blodrött sigill rätt över cowboyhjärtat.
Men Arthur Morgans ridderlighet begränsas inte till gänget. Han, och i förlängningen även jag är villig att riskera både liv och lem för den gamla flamman Mary och dessutom ger vi oss ut för att rädda hennes lillebror från en kult. Helt utan baktanke, utan endast av den enkla anledningen att Mary betyder mycket i Arthurs liv och han, eller jag, skulle aldrig vilja se henne med brustet hjärta. Han kan även hjälpa en ormbiten, helt okänd människa som behöver motgift innan personen i fråga dör en plågsam död mitt ute i skogen. Inte för att Arthur är en god människa eller ens en särskilt sympatisk sådan utan helt enkelt för att personen inte har gjort sig förtjänt av ett sådant öde och det är här Arthur verkligen står ut som min favoritkaraktär genom alla tider. Han har gjort så mycket saker under alla dessa år som han inte är särskilt stolt över men han låter inte det slå ner honom i stövelskaften. Han går inte omkring och beklagar sig eller skyller på samhället. Han spelar med korten livet har delat ut och han kanske inte sitter på den allra sämsta handen man heller ingen Royal Flush, det är ett som är säkert men han gör det stunden kräver och tar konsekvenserna. Han är som sagt till syvende och sist en brottsling men han är också en rekorderlig karl, vanligtvis artig och vänlig mot vanliga människor och han känner sig också äcklad när han gör något som han anser vara omoraliskt eller osmakligt. Som när Strauss skickar iväg honom för att jaga in pengar från olyckliga gäldenärer, vanligt folk som har lurats in i en lömsk skuldfälla. Något som i slutändan också leder till att Strauss utesluts ur gänget.
Arthur har tydliga gränser och det gör honom till en lätt karaktär att stödja, trots att han rånar en diligens då och då. Men han lär sig också av sina misstag och gör vad han kan för att bli en bättre man. En bättre extrafarsa åt Isaac och en mer pålitlig vän. Man kan väl säga att han försöker ta igen tiden som flytt, något som ytterst sällan fungerar fullt ut i verkliga livet och så inte heller här. Samtidigt har de val han gjort i livet format honom som människa och utan dessa dubiösa vägval hade han varit en betydligt plattare karaktär. Hans ilska gentemot John för att han inte sätter familjen i första rummet kan först verka trivial men får mer substans när man får veta att han hade en egen familj en gång i tiden, en familj han försakade och med det också en förlust han aldrig kommit över. Inte ens Mary lyckades läka såren i Arthurs brännmärkta själ då han helt enkelt inte vågade lita på sig själv. Han intalade sig att det bara skulle leda tillbaka till samma tragedi och valde därmed bort kärleken.
När han sedan drabbas av tuberkulos så ser han det som sitt straff, ett rättmätigt sådant. Det är Guds slutfaktura som dimper ner i lådan, för alla illgärningar han begått i livet och det är också här vågskålen balanserar på det mest delikata vis. Han har nu det själviska valet att i affekt kasta sig in i en säker död, signerad förrädaren Micah Bell eller så kan han, i stället för att låta hämndens låga brinna i bröstet välja det fridfulla och värdiga slutet. Att allena vandra in i döden med en vacker stillsam solnedgång i förgrunden, som en kanvas över de vackra stunder livet ändå gav.
Arthur Morgan är för mig den mest välskrivna, komplexa och vacklande huvudrollsinnehavare jag har haft nöjet att kontrollera i ett spel och aldrig förr, eller senare har skurk och hjälteroll balanserats så fenomenalt som här och jag vågar nog påstå att det inte bara är jag som har vaknat upp på morgonen när väckarklockan ringer ilsket och önskat att jag vore Arthur Morgan, i en annan tid, på en helt annan plats. Med tuggtobak, krutrök och löss.