Microsoft Flight Simulator 2024 (Playstation 5)

Jag har alltid älskat tanken på att flyga. I varje spel där jag får chansen att sätta mig bakom spakarna i något luftburet föremål så är det dit jag styr mina steg först. Flygplatsen är till exempel alltid mitt första resmål i valfri GTA-liknande titel och jag vill vara så fräck att påstå att jag dessutom har blivit ganska bra på att flyga i spel genom åren. När det således stod klart att Microsoft Flight Simulator (2020) skulle släppas blev jag lika delar lycklig som förfärad. Lycklig för att jag äntligen skulle få möjligheten att ta till skyarna i en snudd på autentisk upplevelse och förfärad för att jag varken ägde eller hade några planer på att införskaffa en plattform som simulatorn släpptes till. Playstation var systemet jag primärt spelade på då och trots att jag senare skaffade ett Switch så hjälpte det föga då det förstås var antingen PC eller Xbox som krävdes för att ta till skyarna i Microsofts regi. Jag fick stanna på marken.

Nu är det förstås inte upplagan från 2020 jag ska prata om, utan uppföljaren Microsoft Flight Simulator 2024 som ska avhandlas, men mot bakgrund av stycket ovan kan du säkert förstå min lycka när redaktör Mäki, bara timmar efter att jag återanslutit till redaktionen skickade ut frågan om vem som kunde tänka sig att recensera den högaktuella Playstation 5-versionen. Det var äntligen dags att ta på mig pilotbrillorna och ta plats bakom spakarna i en hel uppsjö tvättäkta (om än simulerade) flygmaskiner för att äntligen kunna ta reda på vad jag hade missat i alla dessa år. Och med den drömmande tillbakablicken hälsar jag dig välkommen till Microsoft Flight Simulator 2024.

Det första jag lägger märke till när jag trycker igång mitt nya liv bland molnen är hur lång tid som faktiskt krävs för att starta Microsofts nya PS5-version. Visst förstår jag att ett spel som bokstavligen laddar in resurser från alla världens hörn behöver en stund för att göra sig redo men för någon som har vant sig vid den nuvarande generationens blicksnabba SSD-väntetider är det ändå en omställning att behöva vänta uppemot en och en halv minut innan jag får komma igång. När väntan väl är över är det emellertid dags för mig att skapa min egen pilot genom en ganska enkel karaktärsskapare av standardmått mätt. Trots att jag ställer mig kritisk till att en personlig pilot-avatar ens ska vara nödvändig i en simulator med förstapersonsvy så tar jag uppgiften på allvar och sätter ihop en flygare som jag intalar mig är en äldre version av min GTA Online-karaktär och som i ett parallellt universum lämnade brottets bana för att ägna sig åt sin (eller möjligen min) dröm på heltid.

Redan här märker jag dock hur Microsofts flygsimulator verkar lida av en del prestandaproblem, då bilden blir lite hackig, samtidigt som Microsofts flygsimulator verkar ha svårt att ladda in enkla saker som den lilla mängd skjortor eller frisyrer som jag ska klä min gamla bråkstake med. Det har förstås väldigt lite med själva spelet att göra att jag behöver vänta ett par sekunder extra innan jag kan se vilket energidrycksmärke som präglar en av de overaller som erbjuds men samtidigt kan jag tycka att det i slutändan blir ett överflödigt moment som dessutom drar ner de tekniska förväntningarna på resten av simulatorn. En karaktärsskapare är förstås inte någon nödvändig komponent här men om den ändå ska inkluderas så är det min ringa mening att den åtminstone bör fungera felfritt.

Men nog om det för några knapptryck senare får jag äntligen ta plats bakom spakarna på ett litet privatplan. Efter en knackig start där spelet tråkigt nog misslyckades med att ladda in instruktionerna som min flyglärare var tänkt att dela med sig av så fick jag äntligen lägga Bromma flygplats under mig och ta mina första stapplande vingtag i Microsofts världsomspännande simulering. Och visst var det magiskt men också mycket svårare än jag väntat mig. Det är väl nu i efterhand en självklarhet att det inte går att jämföra Grand Theft Auto med Microsoft Flight Simulator men den kaxighet som jag ändå byggt upp under mina år i Los Santos luftrum var nu som bortblåst och jag fick lära mig allt från början. Nosen på planet ska till exempel vinklas uppåt för att reglera hastighet, samtidigt som för mycket motorkraft i det läget kommer att leda till att min altitud blir på tok för hög. Du som kan något om flygplan identifierade säkert en handfull fel i bara den enda meningen och kan säkert dra slutsatsen att jag inte alls vet vad jag pratar om men då vill jag kontra med att jag lär mig! Hela tiden! Och det är en av de stora tjusningarna med Microsoft Flight Simulator, att det hela tiden känns som att jag lär mig nya färdigheter om hur man hanterar flygplan, från grundläggande "takeoff" och landning till aerodynamiska läxor att tänka på i luften. Det är inte alltid busenkelt men kanske är det just därför som jag upplever att jag växer i rollen ju mer tid i luften jag tillbringar.

Dessutom upplever jag att Microsoft Flight Simulator 2024 ger mig precis tillräckligt med information för att det ska kännas som att jag klarar av utmaningarna utan att spelet för den sakens skull håller mig i handen i någon större utsträckning. Instruktionerna är till och med ganska sparsmakade och mycket lämnas åt min långsamt ökande känsla av kontroll att hantera steg för steg. Jag gillar det i grunden men ibland blir det faktiskt lite väl svårt att tyda vad spelet vill ha ut av mig, då de robotliknande rösterna ofta använder ett språk som känns anpassat för färdigutbildade piloter och inte för nykläckta låtsasflygare som jag själv. Dock består en betydande del av träningen av att lära mig ett antal kortkommandon om hur planet ska kontrolleras, vilket är lite synd med tanke på hur detaljerade flygmaskinernas cockpits faktiskt är. Varje litet reglage är till synes representerat och går att interagera med men jag får aldrig någon lektion i vilka knappar och spakar som faktiskt gör vad. Av vad jag förstår så går informationen förvisso att läsa sig till genom diverse checklistor som jag i mitt nybörjarskap dock inte begriper mig på, vilket gör att jag aldrig, trots upprepade försök, har lyckats starta min farkost på egen hand. Det är å ena sidan förstås tacksamt att jag kan vara i luften förhållandevis snabbt men samtidigt känns det alltid som att jag går miste om en viktig del av upplevelsen när jag inte får klicka och vrida på diverse instrument såsom jag föreställer mig att riktiga piloter gör. Speciellt när allt finns tillgängligt framför mig och kunskapen om "hur" är det enda som fattas.

När jag väl är uppe i luften är det dock inget jag tänker nämnvärt mycket på, för det är lätt att tappa bort det mesta av ens kritik när jag inte bara rattar mitt eget flygplan, utan också faktiskt flyger över Stockholm, Göteborg, London, Sydney och andra kända som okända platser i världen. Verkliga platser som öppnar upp ögonen om vad jag egentligen redan visste men som jag ändå mår bra av att påminnas av. Världen är stor. Och genom Microsofts flygsimulator kan jag uppleva den i sin geografiska helhet från mitt vardagsrum. Även om upplevelsen ständigt kantas av optimeringsproblem, där texturer på marken ofta blinkar in och ut ur mitt synfält, och trots att jag hade hoppats att sådana problem skulle ha hanterats sedan spelet faktiskt släpptes till PC och Xbox redan förra året, så är det en sann fröjd att färdas över himlen och blicka ner på våra faktiska landskap som breder ut sig i all sin prakt. Jag upplever dessutom en del problem med bilduppdateringen i vissa stunder, och jag hade gärna sett att man hade lyckats peta upp frekvensen till 60 fps. Det är mycket att begära av ett spel med världen som skådeplats men när en så pass stor del av upplevelsen bygger på att blicka ut över vyerna så hade det bidragit med det där lilla extra om allt flöt på bättre än vad det gör nu. Jag upplever också att det visuella känns lite föråldrat och inte alltid så snyggt och krispigt som jag hade föreställt mig på förhand. Tekniska tillkortakommanden finns där och drar tyvärr ner betyget någon pinne men för mig är det samtidigt lätt att bortse från när jag lever mig in i pilotrollen.

Man har också gjort ett bra jobb med att nyttja Dualsense-kontrollens briljanta teknik, både vad gäller motståndet i avtryckarna när jag korrigerar rodret, men också vibrationerna och den inbyggda högtalaren används flitigt på ett tillfredsställande sätt. Det gör mig glad att man har tänkt på vilka förutsättningar som finns för att skapa ytterligare inlevelse med PS5:ans hårdvara och det är lätt för mig att drömma vidare och leka med tanken på en eventuell PSVR2-uppdatering någon gång i framtiden. Tanken på att ledigt kunna blicka ut genom vindrutan och se världen nedanför med en enkel knyck på nacken hade verkligen kunnat göra underverk för inlevelsen på samma sätt som det gjorde i Gran Turismo 7. Då hade den irriterande analogspaks-drivna muspekaren som används i cockpit dessutom kunnat bytas ut mot ett rörelsekänsligt kontrollschema som kanske till och med hade skapat incitament hos utvecklarna att lära mig hur jag startar min flygmaskin manuellt och gjort mig helt uppslukad av omgivningarna. Och det hade i och för sig inte varit bra för vare sig mitt riktiga jobb, mina studier eller mitt sociala liv då jag troligen aldrig hade lämnat mitt digitala flygplan någonsin igen.

Innan jag flyger vidare vill jag för övrigt tipsa om min eminenta kollega Patriks recension av PC-versionen, om du inte redan har gjort det.