Mia and the Dragon Princess

Interaktiva spel är förstås inget nytt påfund, i synnerhet inte när det kommer till indietitlar där konceptet har varit vägvinnande i många år med hyllade titlar som What Remains Of Edith Finch, Night in the Woods och The Stanley Parable. Vi har Dontnod Entertainment som gav oss Life is Strange-serien och förstås, Telltale Games, som levererade suveräna, tidlösa interaktiva äventyr under många års tid. Men vi skall inte heller glömma bort utvecklare som Quantum Dream och Supermassive Games, som har varit drivande i att flytta in genren i AAA-segmentet med storslagna och påkostade äventyr där alla val får konsekvenser. Intrikata berättelser som får ett nytt slut för varje genomspelning. Och detta är något som historiskt har lockat oss spelare. Det ger bränsle till vår äventyrslusta när vi själva kan påverka vårt öde och det bjuder ju också in till omspel då ingen spelomgång är den andra lik. Åtminstone när storyn och karaktärerna är tillräckligt intressanta. När de är så ohyggligt platta och intetsägande som i Mia and the Dragon Princess däremot, då kunde jag inte bry mig mindre om hur de alternativa sluten ser ut.

Berättelsen är lika enkel som den är absurd. Vilsen piratdrottning dyker plötsligt upp i London med en kompass på armen, utan att kunna ett ord engelska. Marshanda träffar Mia, som jobbar i en bar och tillsammans försöker de göra sig förstådda och hitta en skatt. Något som lockar till slapstickhumor av den lägre skolan. Det är ett skådespeleri som jag, hur mycket jag än försöker inte riktigt kan sätta ord på. Hur dåligt det är i långa stunder. Det måste upplevas, tyvärr. Hur som helst. Efter en lång och händelselös inledning får jag äntligen göra mitt första val och det är så andefattigt att jag redan glömt bort vad jag valde i nästa scen. Nästan på sekunden en timma senare, med en svår migrän som enbart kan skyllas på den själadödande dialogen och det minst sagt svajiga skådespeleriet så är spelet slut. Bara sådär. Utan varken upplösning eller belöning.

Visst har jag gjort ett par val på vägen men dessa har varit förvånansvärt bleka och även om de säkert har påverkat utgången av historien så har jag inte direkt legat sömnlös efteråt och funderat på vad som hade hänt om jag hade valt alternativ B i stället som A. Jag hade inte plötsligt kommit på något dagar senare som helt hade förändrat hela spelplanen. Så som det alltid var i spel som The Wolf Among Us, Detroit Become Human och Until Dawn. Där jag efter någonstans mellan fem och 15 timmar sittandes på nålar nådde slutet och genast kände ett enormt sug att hoppa in igen och spela. Dels för att få veta hur spelet kunde ha slutat med andra val men också för att det var bra spel, vansinnigt roliga att spela. Inget av det där kan appliceras på Mia and the Dragon Princess. Det är en B-rulle med ett par oengagerade valmöjligheter inkastade här och där får att kunna kalla en riktigt risig film för ett interaktivt spel. Plocka bort de olika valen som sporadiskt poppar upp på skärmen och du har årets i särklass sämsta rulle.

Vi snackar otroligt svaga påtvingade skämt, en dialogleverans och ett rakt igenom uruselt skådespeleri som fick mig att bara vilja stänga av. I centrum, en berättelse som landar någonstans mitt emellan Uncharted och Saw, och det låter ju kanske inte så illa men lägg därtill de trötta one-liners som tvunget skall in, även när det är som mest "spännande" och med specialeffekter längst ner från reabacken så är det inte så värst kul längre. Hade jag inte haft ett recensionsuppdrag att sköta så hade jag inte lagt en minut på det här debaclet. Då visste jag förstås inte att lidandet skulle vara över på blott en timma så det kom ju som en trevlig överraskning men hjälpte föga, då skadan redan var skedd.

I recensioner brukar man ju åtminstone nämna ett par ord om grafiken men då detta alltså rör sig om en live-action-film/spel så finns det inte så mycket att säga kring det. Något som dock inte kan lyftas för många gånger är hur infernaliskt usla specialeffekterna är. Det är Syfy-nivå på grejerna. Ni som har sett Sharktopus och Piranhaconda vet precis vad det handlar om och det är klart att det inte har bränts någon Marvel-budget här men det skall man ändå ha klart för sig om man väljer att hoppa in i det äventyret, att det kommer rent okulärt att vara smärtsamt. Har man tidigare kanske erfarenhet av Black Mirrors Bandersnatch så skall man inte förvänta sig något liknande här. Fotot är dock förvånansvärt stabilt med några snygga kameraåkningar här och där. Det är inget som får mig att ramla av stolen direkt, ingen Roger Deakins-nivå men i sådana här lägen får man vara glad för det lilla.

Efter att ha spelat klart så öppnas storyträdet upp och alla som har lirat interaktiva spel från framför allt Supermassive och Quantic Dream vet hur det fungerar. Man ser sina olika val och vilka effekter de har fått. Här får jag också veta om de varit baserade på mod, intelligens eller list. Inget som spelar någon som helst roll egentligen. Det är bara ett spel för gallerierna. Nu kan man i alla fall välja att spela igen och jag skall erkänna att jag också hade planer på det bara för att se hur snabbt jag skulle märka av någon skillnad men eftersom det inte gick att hoppa över det orimligt långa introt som jag redan hade kämpat mig igenom en gång så tröttnade jag redan där, gubbhytte ilsket med näven och stängde av. Det fanns som sagt var heller inget i berättelsen som väckte min nyfikenhet. Jag kände därmed att jag kunde leva utan vetskapen om vad som hade hänt om jag valt att kasta mig in i ett barslagsmål snarare än att stå och betrakta eländet vid sidan om. En gång dog jag och det var såklart mitt eget fel men jag skulle ändå vilja påstå att utfallet av vissa val inte ter sig fullt så logiska som man skulle kunnas hoppas på, eller förvänta sig i ett spel där ens val styr utfallet. Med det sagt så var mitt enda straff att jag kunde fortsätta där jag var, tyvärr inte utan att behöva se om scenen men det hade jag väl förtjänat som inte redan kastat in handduken.

Det är förstås svårt att sätta ett betyg på ett spel som i grund och botten är mer av en film än ett spel. Det hänger ju mycket på om man gillar rullen eller ej. När de spelbara delarna är så få så blir det ju där man landar till sist. Är man ett obotligt fan av b-film, präglad av ständigt överspelande skådespelare och en klyschig story som så ofta i genren också är skamlöst stulen så gillar man förmodligen också Mia and the Dragon Princess. Om inte gör man bäst i att hålla i slantarna.