Metroid Prime fyller 20 år

Tiden går sannerligen fort. Det känns nämligen som det var igår som jag fick låna The Legend of Zelda: Wind Waker av min polare Robin när vi båda gick i sjuan, men enligt mindre subjektiva mätinstrument som kalendrar och klockor visar det sig tydligen att det har passerat runt 20 år sedan dess. Ja, jag har blivit gammal, och spelen som slog världen med häpnad i slutet på 90-talet och början på 2000 har tydligen blivit gamla de också. Jag var förövrigt en otrolig stor Zelda-nörd back in the day (och är fortfarande till viss del), och då jag anser att Ocarina of Time är världshistoriens allra bästa spel genom alla tider så såg jag som ranglig 13-åring otroligt mycket fram emot att utforska ett översvämmat Hyrule tillsammans med min glorifierade optimistjolle vid namn The King of Red Lions. Wind Waker var dock inte det enda spelet som jag fick låna som snörvlande högstadieelev runt åren 2003-2004 utan samma Robin kastade även med Metroid Prime tillsammans med Links Gamecube-debut. Ett Metroid Prime som jag där och då inte var speciellt sugen på att lira överhuvudtaget, om jag ska vara ärlig. För varför skulle jag vilja spela en simpel förstapersonsskjutare när jag hade ett nytt Zelda i min ägo?

Det tåls visserligen att säga att jag absolut gillade Super Metroid till SNES vid den här tiden, så det fanns inget agg gentemot Metroid som spelserie. Inte på något sätt. Att det däremot skulle kunna konkurrera, om ens jämföras, med ett sprillans nytt Zelda-äventyr var för en tonåring Joakim snudd på befängt. Mycket riktigt skulle sedan Nintendos cel-shade:ade mästerverk uppta mycket av min vakna tid under de närmsta veckorna, men halvvägs in i nämnda Gamecube-pärla började jag undermedvetet snegla mot det där fodralet där Samus Aran stod och poserade. Hennes båda fötter stod bestämt i backen och den visirgröna blicken stirrade rakt fram. Omslaget var töntigt coolt, speciellt för en rebellisk snorvalp, det gick liksom inte att snacka bort.

"Det känns dumt att inte testa det om jag väl har lånat det" hörde jag till slut min egen hjärna proklamera innanför pannbenet en dag när jag återigen slogs mot argsinta Bokoblins och försökte bemästra den där vind-ändrande dirigentpinnen. "Tänk liksom om Robin frågar efter min åsikt och jag inte ens har gett det en ärlig chans. Fan va dum jag kommer se ut. Eller ännu värre; tänk om han blir besviken... Herregud, det är nästan oförskämt att inte spela det, eller hur?"

Dessa typer av "argument" förföljde mig ett par dagar innan jag tillslut en eftermiddag efter skolan valde att byta ut min sedvanliga spelsession med att leta skatter på havets botten. Istället placerade jag Metroid Prime-skivan i min lila spelkonsol samtidigt som jag tryckte tummen mot den breda startknappen på familjens 28 tum stora och träbeklädda TV så jag kunde se Gamecube-loggan sakta vika ut sig. Vad jag däremot inte visste där och då var att jag stod på tröskeln till att uppleva ett av mina starkaste spelminnen någonsin, och tillika ett av världens absolut bästa actionäventyr genom alla tider. Redan vid startmenyn kunde man dock känna att Prime skulle vara något utöver det vanliga, och den där smygande och Arkiv X-aktiga musiken gav mig omedelbart kalla kårar samtidigt som jag inte för mitt liv hade kunnat släppa taget om handkontrollen då min nyfikenhet i samma veva slog i taket.

"Vad är det här för spel egentligen, är det skräck eller action?"

Bakom startmenyn illavarslande toner väntade sedan bilderna av en tillsynes övergiven rymdstation och ett brandgult stridsskepp som närmade sig med taktfast beslutsamhet. Ur nämnda rymdfarkost hoppade kort därefter vad jag idag anser vara spelvärldens häftigaste protagonist, och för varje varv som Samus Aran mäktade med i denna gravitationsförvrängda piruett på väg ner mot plattformen som sammankopplade rymdstationen med dess flygbrygga så kände jag hur förväntningar eskalerade steg för steg. Förväntningar som dessutom skulle komma att infrias med råge. För vad som sedan fortskred över spelskärmen under de närmaste timmarna, dagarna och veckorna är inte bara en del av den allmänna spelhistorien, utan det var även specifikt viktigt för mig och mitt eget spelintresse. Metroid Prime lyckades nämligen inte bara göra det omöjliga genom att ta en älskad spelserie in i en tredje dimension och erbjuda nya perspektiv till ett redan briljant koncept. Man bevisade även för min egen del att det inte bara är Link och Mario som har rätt att kalla sig förstklassiga spelhjältar.

Att sedan så här flera decennier senare läsa om hur ett av världens bästa spel led av enorma bekymmer under dess utveckling samt att det sköttes av en ny spelstudio som aldrig tidigare tagit ett projekt i hamn är lika galet att tänka på idag som det var tokigt att föreställa sig då. Retro Studios knackade nämligen fram spelkod likt fullblodsproffs vid 2000-talets början, och varje scen och komponent i deras nederlagstippade jungfruresa var mästerligt utformad och briljant framsvarvad för att ta Samus Arans prisjägaryrke in i en ny och mer öppen 3D-värld.

Nintendo trodde däremot initialt inte på projektet i fråga och när huvudpersoner ur Retros tidiga ledning mer var intresserade av att spendera pengar på sina extravaganta livsstilar så var det inte bara ett ynka hinder som stod mellan Samus och ett lyckat Gamecube-försök. Det var snarare ett maratonlopp fullt av höga häckar och djupa vallgravar -vallgravar fyllda med eld och ständiga hot om konkurs. Man lyckades dock, efter vad som bara kan beskriva som spelvärldens svar på Miracle on Ice, att nå den där avlägsna mållinjen med en guldmedalj runt halsen, och även om denna artikel i sig inte ska handla om Retros brokiga resa mot framgång så är det en viktigt beståndsdel att ta i beaktande när man tänker på mästerverket man faktiskt skapade. För Metroid Prime är än idag ett underbart actionäventyr att spela igenom. Utforskandet är alltid i centrum och den där känslan av att vara ensam på en främmande planet känns ständigt närvarande. Speldesignen var därtill ypperligt framtagen för att konstant hålla tempot uppe, och kompositören Kenji Yamamotos sagolika soundtrack fyllde ljudbilden med en obehaglig mystik som svetsade samman spelare med spelvärlden likt få andra titlar har lyckats med sedan dess.

För när jag som 13-åring första gången ställdes inför Samus Aran debut på Gamecube fanns det som redan nämnt inget i min värld som skulle kunna få mig att tro att Metroid skulle kunna skåpa ut Nintendos giganter i form av The Legend of Zelda Wind Waker eller Super Mario Sunshine. Men ack så fel jag hade. Retro Studios lyckades nämligen inte bara toppa sig själva och sina undermåliga förutsättningar till att lyckas, utan man visade även Nintendo kritiska överhuvuden och svårflörtade publik att deras älskade spelserien kan frodas lika bra hos utvecklare utanför Japan som på hemmaplan. Utan denna mäktiga bedriften hade vi förövrigt med största sannolikhet inte sett skymten av konststycken som Donkey Kong Tropical Freeze samtidigt som Metroid som serie mycket möjligt hade blivit död och begraven på samma sätt som F-Zero är idag.

Jag vet sedan att Metroid Prime officiellt släpptes i Europa under mars år 2003. Just idag dock, den 18 november, är det exakt 20 år sedan som spelet lanserades för första gången, och detta datumet räknas således givetvis som startskottet på kapitlet som gjorde Nintendos rödgula hjältinna än mer populär och till en av spelvärldens mest älskade karaktärer.

Så grattis på 20-årsdagen, Metroid Prime. Grattis Samus Aran, Retro Studios och Nintendo, och tack för att ni på något mirakulöst sätt lyckades skapa ett av världshistoriens bästa spel för två decennier sedan. Jag må visserligen ha gått från en snorig 13-åring till en stundande 33-åring (med än mer taskiga bihålor) under den här tiden, men min kärlek för Metroid som spelserie i allmänhet och Metroid Prime i synnerhet har bara blivit starkare med tiden. Vad som slutligen väntar följetongen i framtiden är givetvis bara skrivet i stjärnorna, men är det något denna jubileumsdagen belyser med extra tydlighet så är det att världen behöver mer spel likt Metroid Prime. Så känns inget press Metroid Prime 4, men du har otroligt stora skor att fylla.