Som trogen Gamereactor-läsare kommer det kanske som en överraskning att Super Metroid faktiskt är ett av mina favoritspel. Jag glömmer ofta att nämna det trots stark kärlek till konceptet och många riktigt härliga spelminnen. Jag var även den som recenserade Metroid Prime och delade (som du kanske minns) ut Gamereactors högsta betyg till Retro Studios genomgeniala omstart av Nintendos superklassiska spelserie.
Det var aldrig tänkt att jag skulle recensera Metroid: Other M. Både Jonas Elfving och Mikael Sundberg hade tingat Tecmos slimefyllda rymdopera men eftersom spelet anlände sent igår och eftersom jag kände för att spendera natten tillsammans med Samus, fick det bli jag som återigen tagit på sig den röd-gula rymdrustningen.
Medan Metroid Prime-serien utspelade sig innan NES-originalet, äger Metroid: Other M rum efter händelserna i Super Metroid. Other M börjar med en hiskeligt snygg, förrenderad filmsekvens där Samus kämpar febrilt mot en slibbig moderhjärna. Tecmo bjuder fansen på en larvigt läckert animerad version av slutsekvensen i Super Metroid där Samus i slutändan besegrar moderhjärnan och spränger planeten Zebes.
Samus vaknar upp på ett av federationens slagskepp, omtöcknad och kantstött efter stridigheterna på Zebes. Kort därefter sluter hon upp med soldater från hennes gamla arbetsplats; Galactic Federation för att undersöka en SOS-signal från ett strandsatt skepp i närheten.
Metroid: Other M börjar inget vidare, trots supersnygg filmsekvens inklusive en överdrivet slibbig moderhjärna. Samus pratar konstant, ser ut som ett spån från valfritt Dead or Alive-spel och mystiken kring galaxens fränaste prisjägerska är stendöd. Tecmo jobbar effektivt för att sticka hål på bubblan som alltid skyddat Samus egentliga personlighet från spelaren. Något som jag aldrig trodde skulle kunna bli något negativt, men i det här fallet bara förstör.
Jag har sedan grundskolan alltid älskat det faktum att jag aldrig riktigt vetat vem personen under rustningen egentligen är. Samus har alltid låtit handling föra hennes talan och Nintendos val att aldrig låta henne prata i onödan har varit uppskattat hos mig och andra fans världen över. Något som Tecmo bestämt sig för att förändra.
Samus och hennes töntiga kompisar pratar därför hela tiden. Dialogen doftar av ostig b-filmsaction och filmsekvenserna som renderats med spelets egen grafikmotor känns tramsiga. Jag tröttnar snabbt på löjeväckande dialoger och fånig logik och vill egentligen bara stänga av. Lyckligtvis startar spelet relativt snabbt och jag får annat att tänka på än fånigt röstskådespeleri.
Rent spelmässigt är Metroid: Other M bra. Tecmo har blandat tvådimensionellt action med tredimensionellt förstapersonsskjutande och mixen känns lyckad. Metroid: Other M är en flirt med fansen av NES- och Super Nintendo-spelen lika mycket som det är en hyllning till Retro Studios härliga Prime-titlar. Blandningen fungerar för det mesta ypperligt och bataljerna mot slemmiga rymdmonster fungerar väl.
Samus styrs enbart med Wii-fjärren (trevligt nog) precis som originalspelet eller Super Nintendo-äventyret. Kameran styrs automatiskt och skiftar mellan sidoscrollande plattformsparty med snorgröna plasmastrålar till djupledshoppande och arenaliknande bossfighter. Vill man kan man när som helst byta perspektiv till förstapersonsvy och precis som i Prime-spelen alltså se spelvärlden genom Samus grönskimrande visir.
Tyvärr har Tecmo gjort så att man inte kan röra sig medan man kikar genom Samus egna ögon, något som i slutändan gör perspektivet helt meningslöst. Att exempelvis skifta mellan tredjepersons- och förstapersonsperspektiv under en eldstrid kan resultera i en snabb och meningslös död för den långbenta hjältinnan eftersom man varken kan ducka, hoppa eller kliva åt sidan när fienderna kastar sina ljuslila tentakler mot Samus.
Precis som i några av de tidigare Metroid-spelen börjar äventyret med att Samus har tillgång till samtliga av hennes förmågor/egenskaper. Hon blir snabbt fråntagen rubbet och måste som vanligt ut på jakt för att under äventyrets gång återfinna sina specialiteter och uppgradera sin kultklassiska rymdrustning. Metroid: Other M innehåller även en hel del backtracking, precis som de tidigare spelen i serien, något som jag inte hade förväntat mig.
Trots detta saktar tempot i Tecmos version av Metroid nästan aldrig ned. Till skillnad från exempelvis Metroid Prime eller Metroid Fusion finns det här nästan inga pussel alls utan mest temporaska eldstrider mot skräcködleliknande galaxkräk. Metroid: Other M känns betydligt lättare än exempelvis Metroid Prime och Super Metroid, och flera av banorna går som på räls. Vissa bossar kräver lite strategi (precis som i Ninjas Gaiden-spelen) men i övrigt ligger fokus på lättsinnig action för en bred målgrupp.
Tyvärr är det fört kort, dock. Alldeles för kort. Jag spelade igenom hela Metroid: Other M på sex timmar och 40 minuter vilket är knappt en tredjedel av tiden det tog att klara Metroid Prime. På så sätt, och med tanke på hur lättuggade själva actionmomenten känns blir Metroid: Other M lite av en aptitretare efter det där magnifika Metroid-mästerverket som jag väntat på sedan det första Metroid Prime.
När det gäller den audiovisuella biten är Metroid: Other M ett av de snyggare Wii-spelen jag haft nöjet att testa, men långt ifrån perfekt. Designen är bra när det kommer till miljöerna Samus rör sig i samt alla de fantasifulla fiendekreationerna. Galactic Federation-soldaterna och Samus frisyr är dock hiskeligt ruttet designade och känns mer som parodier på valfri usel sci fi-serie från sent 80-tal.
Rent tekniskt är Metroid: Other M imponerande, dock. Effekterna är supersnygga, skärmuppdateringen len som silke och laddningstiderna så gott som obefintliga. Texturkvalieten känns ibland lite blek och ljussättningen känns ofta platt men så är också hårdvaran i Wii lastgammal vid det här laget.
Ljudkvaliteten är även den bra, även om dialogerna (som sagt) är ostdoftande B-filmshemska och något som jag helst av allt bara vill glömma. Musiken är en salig blandning av härliga Metroid-remixar och den används dynamiskt och smart för att förstärka det som händer på skärmen.
I slutändan är Metroid: Other M ett bra actionspel som tar Samus i en lite annan riktning. Actionpartierna är tempomässigt ultrasnabba och spelkontrollen är god men det finns en del irritationsmoment som jag trots allt inte kan förbise. Storyn är verkligen inte särskilt bra och det känns tråkigt att Tecmo förstört mystiken kring Samus som karaktär och kring Metroid i sin helhet. Bortsett från det är dock detta en skön liten avstickare inför fortsatt äventyrande med galaxens coolaste brud.