Shadow of the Colossus (2005)

Skeptisk var jag vid beställningen av Shadow of the Colossus. Inte riktigt min kopp te verkade det som, men för 130 spänn var jag villig att chansa och se vad det var för speciellt med detta spel som kritikerna lovordat så mycket.

När spelet når brevlådan får det inte ett särskilt varmt välkomnande - det läggs på en hylla för att samla damm i några månader tills det att ägaren, alltså jag, bestämmer sig för att försöka sig på den ädla konsten av kolossdräpande.

Varför denna lust att spela nu då, kan man fråga sig? Kan det vara på grund av det ständiga pissandet i det avlånga land vi kallar Sverige som jag stannar inne och väljer att spela Shadow of the Colossus? Nja, jag hade nog suttit inne ändå, som den ljusskygga varelse jag är, men nu var faktiskt situationen så att min källa av icke spelade spel börjat sina och jag kunde inte göra annat än att välja det enda som fanns kvar.

Så, nog med allt oviktigt pladdrande. Shadow of the Colossus är ett av de absolut bästa spelen du kan hitta till Playstation 2. Bedårande vackert, musik som inte är av denna värld, en berättelse som säkert tillfredsställer de flesta och - såklart - en jädra massa kolossbossar.

Hela spelet går, som ju säkert alla någorlunda spelintresserade redan vet, ut på att man som ung hjälte ska hitta kolosser, identifiera deras svagheter och därefter dräpa dem - allt för att kunna återuppväcka en stackars flicka från sin död.

Att hitta kolosserna är den enkla biten, men att fundera ut hur man ska komma åt deras Akilleshäl - det är bra mycket svårare. Alla sexton kolosser är finurligt designade och för att ta dö på dem behöver du sexton olika strategier. Ibland kan omgivningen erbjuda hjälp eller så kanske du behöver du kanske din trogne springare eller din pilbåge.

När du väl kommit upp på kolossen och gosar i dess mjuka päls är det snart dags att sätta in stöten. Jag kan nästan garantera att känslan av att sticka in svärdet i kolossens vitala delar och se det svarta blodet spruta är mer njutbart än när du leker med dig själv om natten.

Nackdelarna är få, men det finns några stycken. En av dem är hållbarheten. Vem som helst klarar spelet på under tio timmar vid första genomspelningen - det är ju egentligen på tok för lite speltimmar. Men med bland annat en ny svårighetsgrad efter eftertexterna kan nog spelet hålla ett antal timmar till.

Bilduppdateringen verkar vara något som många inte står ut med i spelet. Själv tycker jag inte att den är så farligt dålig. Den är inte dunderbra, men jag anser den inte heller som dålig heller. Då klagar jag hellre på en smått jobbig kontroll och kamera i vissa situationer.

Recensionen börjar närmar sig sitt slut - det är väl som Nelly Furtado sjunger, sorgligt eller hur? Shadow of the Colossus är ett superspel och det räcker nästan ända fram. Mitt betyg blir en nia och jag råder alla med en PS2 att dräpa kolosser så mycket ni bara kan!