Halo 3

Halo 3. Känn på den PS3, något så bra får ni nog inte (utom kanske Killzone 2 då). Halo 3 är den tredje (som man förstår) och avslutande delen i den mästerligt gjorda Halo-triologin som fångat tusen och åter tusen Xbox spelares blickar och hjärtan. Det börjar en liten stund efter där tvåan slutar, alltså en perfekt uppföljare till ett perfekt spel. Man springer genom regnskogen med en gammal hederlig Assault Rifle i högsta hugg, sinnena är på helspänn, minsta tecken på fientlig rörelse (eller rörelse i största allmänhet) får en att avlossa en salva mot målet. Man sitter en bit utanför en stor glänta, det är då det händer, en ensam Brute står på ett vält träd och spejar. Mina läppar säras i ett ondskefullt leende. Det är en av de bästa delarna i Halo, att smyga sig på sitt hjälplösa offer och måtta ett slag mot dem bakifrån. Halo är en perfekt FPS, man kan spela i princip hursomhelst, man måste inte alltid döda alla fiender på ett sätt, fixa en eller annan grej på ett speciellt sätt, man kan göra olika varje gång, göra det som passar en själv bäst. Enorm variation av vapen, mänskliga och utomjordiska, gör bara Halo 3 ännu bättre än det redan är, plocka en Needler här, en SMG där, det spelar ingen roll vad man tar, resultatet blir omedelbar död för fienden om man gör på rätt sätt. Halo är inget spel som är rättpå, man kan inte skjuta hursomhelst och tro att man ska komma undan med livet i behåll, lösningen är enkel, taktiskt tänkande och planering till tusen om man vill ha ett perfekt resultat. Sen gäller det att välja rätt vapen mot rätt sorts fiende. Om jag var utrustad med, säg Assault Rifle och Carbine, och ställdes inför en Brute så springer man inte med en Assault Rifle och slösar skott, man backar helt enkelt en bit bort, siktar på Brutens skalle och avlossar en salva skott så är den nere för räkning. SKRIVER MER NÅN ANNAN GÅNG