Half-Life 2

Jag hatar inledningar. Därför får jag det överstökat genom att uttala mig såhär: Jag älskar Half-Life 2.

Nu när jag fått det jävligaste i en text överstökat så ska jag med gläjde fortsätta. Varning, superlativ duggar tätt i denna recension.

Half-Life 2 börjar att jag sömndrucken som få ragglar ur en vandaliserad tågvagn. Jag minns vagt några uppmuntrande ord från någon tomtenisse i blå kostym. Jag lyssnade inte så noga på honom eftersom jag bara vill somna om. Egentligen var det bara bra att han väckte mig. Jag hade en fruktansvärd mardröm att aliens teleporterade in till något underjordisk labb och levde rövare. Fy fan.

Jag hatar att skriva och läsa saker i jag-perspektiv men det var det ända sättet att beskriva det fantastiska introt till Half-Life 2 på rätt sätt. Introt är bara en av de massvis av stunder som för alltid bränts fast på min näthinna under min genomspelning av Half-Life 2. Half-Life 2 innehåller allting jag kräver av ett spel och även om jag är lite väl lättflörtad när det gäller spel så innehåller Half-Life 2 ändå de bästa stunder som jag fått uppleva under det dryga året som jag börjat bry mig om spel.

Atmosfär är enligt mig det viktigaste i ett spel. Att kunna känna sig delaktiv i ett spel och inte som en passagerare är extremt viktigt, och det är på denna punkten som Valve fick in en fullträff. De återanvänder det genialiska konceptet från Half-Life 1 och förtstärker den med kusliga miljöer och vansinnigt bra närvarokänsla. Grafiken är väldigt bra för ett fyra år gammalt spel och det ser riktigt bra ut än idag. Det enda som är lite si och så är texturkvalitén, men jag springer inte runt i Ravenholm för att studera väggar.

Ljudet i Half-life 2 är, i brist på andra ord, det bästa jag någonsin fått uppleva i ett spel. Musiken är i absolut världsklass, explosioner och vapen låter som det ska och röstarbetet är så magnifikt att jag bara vill gråta. Personligen så tycker jag Mike Shapiros comeback som G-Man är örongodis i klass med Led Zeppelin och Dire Straits (inte riktigt men hans röst är som en drog för mig). G-mans monologer till spelaren är spelens höjdpunkter, varken introt till Fallout 1 eller BioShock får mig rysa så mycket av välbehag.

Summeringar är inte roliga heller men de är lättare än inledningar. Läs följande:

Half-Life 2 är det absolut bästa spelet jag har haft nöjet att spela. Allting, jag menar allting, är toppklass. Ljudet, miljöerna, atmosfären och karaktärerna som man bryr sig om blandas och blir till en nästan ohyggligt bra blandning. Det enda negativa med spelet är att jag hela tiden går runt i cirklar och funderar när jag får spela någonting som är bättre än Half-Life 2. Ja, ja, den dagen, den sorgen, för jag älskar helt enkelt Half-Life 2.