Killzone 2

Efter över tre års lång väntan är det äntligen dags att få spela Killzone 2 - ett högprofilsspel vars innebörd för PlayStation 3 inte kan underskattas. Diskussionerna om dess roll som PS3:ans räddare har pågått en längre tid, och vi på PS3bloggen.se har hårdtestat det under en längre tid nu, först i Roberts betatest av onlinelägena och sedan mitt förhandstest av enspelarläget. Under den senaste månaden har jag kört den färdiga recensionkoden, och nu får vi äntligen publicera vår recension av ett av de viktigaste spelen till systemet.

Killzone 2 utspelas efter händelserna i Killzone till PS2 och sedan Killzone: Liberation till PSP och handlar om ISA-truppernas motangrepp mot Helghast-styrkorna och deras överbefälhavare Visari. I rollen som soldaten Sev och de andra solderna i Alpha-gruppen (de datorstyrda medtrupperna Rico, Garza och Natko) försöker man överleva den till synes misslyckade invasionen av planeten Helghan, som för övrigt är ett alldeles utmärkt slagfält, med allt från nedgångna städer och ödelagda ökenlandskap till ståtliga byggnader och karga industriområden.

Rent inledningsmässigt så märker man att det har gjorts en hel del positiva förändringar sedan jag fick köra koden från oktober, och de rör allra främst det grafiska planet. Spelet är nämligen helt galet snyggt. Ljuseffekterna och skuggorna har fått ett helt nytt djup sedan sist, och om man bortser från ett par mindre fadäser (som taktikern Evelyns ansikte genom hela spelet) så är allt av högsta kvalitet. Guerrilla Games må kanske inte ha uppnått originaltrailerns kvaliteter, men de ligger inte långt ifrån den, något de helt klart ska ha en eloge för. De grafiska kvaliteterna genomsyrar hela spelet och så gott som allt man ser är av högsta kvalitet, och ibland blir man helt hänförd när en grafisk effekt visar vad spelmotorn går för. Ett utmärkt sådant exempel är på ökennivån på Tharsis, där jag med ett välplacerat skott sprängde en tunna bredvid en Helghast-prickskytt. Han täcktes med elden från explosionen, varpå eldlågorna som steg upp från hans kropp fångades upp av den starka vinden och fladdrade i sidled med en imponerande slumpmässighet som kändes helt trovärdig. Och så var det helt hänförande vackert också.

Själva kampanjläget går endast att spela med en spelare, något som faktiskt kan ses som den absolut största nackdelen i Killzone 2. I och med att man ständigt åtföljs av andra soldater - och det milda faktum att så gott som alla andra skjutspel i samma kaliber har ett samarbetsläge - så känns det lite trist att man inte kan spela med en vän. Annars så finns det inte särskilt mycket att klaga på; handlingen är tillräckligt välskriven för att man ska kämpa vidare, röstskådespeleriet är riktigt bra och man har sällan en lugn stund. Det känns som att man är med i en ruggigt maffig actionfilm, och inspiration har helt klart tagits från några av de bättre scifi-actionrullarna där ute, som Aliens och Starship Troopers.

Stämningen blir inte sämre av den imponerande ljudbilden, och med ett surroundsystem så känns det som att man befinner sig mitt i de kaotiska striderna. Det vanliga skjutandet avlöses titt som tätt med varierade händelser, som fordonsstrider, halvintressanta (men rejält maffiga) bossar och en attack mot en Helghan-bas iklädd ett tungt exoskelett i sann mecha-anda. Och tyngden är något som känns av överallt, från den gedigna fysikmotorn som får nedskjutna kroppar att kännas obehagligt verkliga till hur det känns när man försöker springa fram över ett framrusande tåg med vinden som trycker en bakåt. Det blir en lätt panikartad stämning när tågets ljud och den tjutande vinden slår ut en stor del av allt annat ljud då man springer fram iförd full krigsmundering med sitt gevär under armen.

Man kan alltid bära ett vapen, utöver den permanenta pistolen med obegränsad ammunition och ett antal olika handgranater, och det gäller att välja rätt och hitta sin favorit. Standardgeväret hos ISA-styrkorna är förvånansvärt gedigen, men det finns en del andra favoriter, som spikpistolen och det otroligt läckra och vrålstarka elgeväret. Striderna är dock lite för hektiska för att prickskyttegeväret ska fungera särskilt bra, men granatgeväret och eldkastaren bådar för brutala strider, även om deras grovhuggna eldstyrka mer går ut på att man offrar precision till förmån för att snyggt tillintetgöra fienden. De välgjorda omladdningsanimationerna imponerar, även om de i vissa fall är så långa att man hellre skulle kasta ifrån sig vapnet och bara använda pistolen i stället.

Rent spelmässigt så kännetecknas striderna av ett tempo som premierar taktiskt tänkande framför att kuta och skjuta. Helghast-trupperna är otroligt imposanta som fiender, med sina glödande ögon och uppenbart ondskefulla uppsyn, och deras krigsherre Radec har en nästan Darth Vader-liknande pondus. Ärligt talat så skulle jag faktiskt hellre spela som dem än de sportfåniga machotyperna i ISA-armén, och utvecklarna har faktiskt skapat en allierad styrka som känns rätt skrikig och osympatisk. Parallellerna till dagens krig känns inte särskilt långt borta, men Guerrilla Games lyckas i alla fall hålla sig inom ramen för vad som känns rimligt, och handlingen stör inte utan lyckas faktiskt tygla den bombastiska berättelsen nästan ända fram till slutet. Om man har kört skjutspel tidigare kan man gärna gå på en lite högre svårighetsgrad redan från början för en mer utmanande upplevelse, då det får fienden att skärpa till sig. Den högsta av dem alla är dock infernaliskt hård, men det är ändå tillfredsställande att sänka tempot en aning och tänka över sina attacker.

Flerspelardelen är otroligt väl utvecklad, och det märks att Guerrilla Games har velat ta upp kampen med andra skjutspel på marknaden. Utöver de vanliga striderna för upp till 32 spelare online så kan man köra flera anpassningsbara lägen, där målen ändras kontinuerligt under spelets gång, något som skapar ett rejält flöde i matcherna och håller intresset uppe. Ens karaktär ökar även i nivå på olika sätt, så att man t.ex. kan få tillgång till nya vapen, bli specialist på att återuppliva lagkamrater eller kalla in luftunderstöd. Det går dessutom att spela med bottar, något som har varit otroligt lärorikt för mig när jag velat lära mig kartorna. Den artificiella intelligensen imponerar, och de datorstyrda soldaterna följer faktiskt spelreglerna och anpassar sig efter vilka uppdrag som är aktiva för tillfället. Det finns med andra ord goda förutsättningar för att Killzone 2 ska få en levande och långvarig onlinegemenskap, även om det givetvis aldrig finns garantier för sådant. Det ska bli intressant att se hur det ser ut på servrarna i vår.

Det är alltid lite knepigt när man ska sätta betyg, särskilt när man ligger i de översta skikten. Å ena sidan så har spelet vissa brister (som visserligen alla spel har), som avsaknaden av ett samarbetsläge, de temposänkande laddningssekvenserna som dyker upp lite varstans samt vissa onödiga element - som att första hjälpen-prylens användningsområde enbart känns som en brygga till flerspelardelen. Men det går inte att förneka att spelet har brutit oerhört mycket ny mark, både vad gäller grafiken och hur ett skjutspel fungerar. Sättet att hantera hur man tar skydd i förstapersonsperspektiv är till exempel intuitivt och perfekt genomfört, och miljöerna härjas av de pågående striderna på ett sätt som kunde vara taget från lobbyscenen i den första Matrix-filmen.

Saken är den att Killzone 2 är det i särklass bästa skjutspelet till PlayStation 3 och ingen actionälskare bör missa detta storverk.