Ninja Gaiden

Prolog:

Jag har alltid förundrats över "äkta" spelglädje. Hur frambringas den bäst? Var den mer påtaglig förr i tiden?
Frågorna är många, och jag sökte ett svar på dem. Ett svar i form av ett spel.
Visst, guldklimpar växer inte på träd, och det kändes som om jag redan hade spelat allt gott till Xboxen. Det kändes helt enkelt som om det inte fanns någonting kvar att finna.
Efter en tid så upptäckte jag dock ett spel som kallades för "Ninja Gaiden".
Namnet lät som om det kom direkt från spelhallen för föråldrade arkadspelm, och efter lite forskande så upptäckte jag fenonemet Ninja Gaiden.
Jag läste igenom recensionen på GR, tog reda på så mycket som möjligt om spelet och förberedde mig för inköpet. Jag visste redan om det. Jag skulle ha det här spelet till varje pris.

Recension: Ninja Gaiden

Idag så tittar jag tillbaka med äkta kärlek i blicken till den första (långa) genomspelningen.
Det fanns så mycket atmosfär, så ljuvlig design och teknik att man bara kunde hänföras över Team Ninjas fingertoppskänsla.
Ryu Hayabusa såg helhäftig ut, och hans äventyr som visade sig vara ett långt sådant byggt på den vara som frambringade äkta spelglädje. Älskade jag det? Oja!
Handlingen i spelet är till en början ganska enkel, men passar ändå väldigt bra in i den här typen av spel.
Allt känns så oldschool i både upplägg och svårighetsgrad.
När vi först får stifta bekantskap med Ryu Hayabusa så är det i en liten dalgång med ett vattendrag. Han är på väg till skuggninjornas fästning för att träffa sin morbror Murai.
Jag tar de första stegen, och märker hur enkel och fiffig kontrollen är. Ryu rör sig otroligt snabbt och rusar längs bergsväggen lika skickligt som om han gick till sin egen brevlåda. Två fientliga ninjor kastar sig ner mot dig. De är ingen match mot Ryu, mig, guden.
Efter lite blodspillan så träffar jag krigaren Murai. När vi sitter och planerar julfirandet så smälls dörrarna upp och Ayane står i dörröppningen. Andfådd, men ändå snabbt så rabblar hon upp att Hayabusa klanen står under attack av fientliga ninjor.
Slakten är ett faktum, och byns värdefullaste föremål är stulet. The Dark Dragon. Svärdet vars uppgift det var att beskydda är stulet av den mystiske krigaren Doku.
Det är nu det börjar. En resa som kommer att pågå i över 88 timmar, och vägen till att bli en äkta ninja.

Kontrollen och spelbarheten är en avgörande faktor för hela spelet. Kontrollen biter sig fast som en liten vikingaslyna och är både enkel och komplicerad på samma gång. Enkel att lära sig men svår att bemästra med perfektion. Ett misstag betyder döden. Om du blockerar en sekund försent så får du trettio svärdshugg i mellangärdet direkt. Bit ihop och tänk inte på döden. Den kommer ändå att bli en naturlig del av spelet.
Det hela är mycket enkelt. Du ställs inför horder av fiender som kommer i massor av olika former och sorter. Inte bara mänskliga fiender utan även fiends, vilket man lugnt kan definiera som trollet som lekte med färg.
För att kunna döda alla dessa ninjor och demoner så krävs det att du både tänker, och lägger upp situationen. Vilken typ av fiender kan jag tänkas möta här? Vilket vapen blir mest användbart?
Till mina personliga favoriter så är det ens standardvapen Dragon Sword och den ilsnabba Vigoorian Flail som står bäst till.
Men inte ens detta räcker då fiendens styrka och uthållighet bara ökar ju längre in i spelet du kommer.
Därför är det smart att ta hjälp av den gamle vapensmeden Muramasa och hans statyer som står utplacerade lite här och där. Där kan du köpa praktiska föremål och uppgradera dina vapen till blänkande dödsmaskiner.
Svårighetsgraden blev lite av en gimmick för allt som hade med Ninja Gaiden att göra då alla hardcore bjässar tog sin an spelen, svor, grät och klagade. Svårighetsgraden var mördande bra, och det var med en vag oro jag tog mig an spelet. Det kan jag konstatera direkt. Vissa fiender är så orättvisa att man bara vill slå nävarna i marken och aldrig mer spela spelet. Men det gäller att hitta mönstren, memorera varenda rörelse och veta exakt när man ska rulla undan eller blockera. Mellan varven så kan man alltid utdela ett hugg eller två. Bossar finns det även gott om. Jag har alltid uppskattat bossar då det brukar bli en viktig aspekt i spelkänslan. Jag ska bli överlycklig när jag väl fäller fanskapet, och samtidigt vara spänd som en fiol då jag lever med vetskapen om att det kanske kommer någonting och dödar mig innan jag hinner spara. Bossarna är både stora och fula. Vad sägs om en isbjörn utan vare sig päls, ben eller syn? Dessvärre så har den två kloförsedda armar och en blodröd stor mun. Eller varför inte en man mot man strid mot fiendens anförare Doku där du vet att du egentligen inte någon som helst chans? Men låt oss återgå till det där med att spara.
Där har vi en fin liten sak. I Ninja Gaiden så kan du enbart spara på vissa utvalda platser, precis som med statyerna som låter dig handla.
Detta frambringar skräckblandad förtjusning då det kan bli transportsträckor mellan varven. Det fiffiga är att man drar en suck av lättnad när man väl ser dem, men samtidigt så vill man kanske få en extra chans när man väl kommit en bit utan att ha haft möjlighet till att spara.

Designen är, i brist på bättre ord, helt sanslöst mästerlig. Staden Tairon som patrulleras av fascistiska soldater som elpinnar. Ninjor som övar svingteknik med sina blodiga katanor. Isgrottor som fyllts med lava, underjordiska tempel med egyptisk arkitektur och kloaker med läckra rum.
Du öppnar dörrar, tar dig igenom fällor och hinder, och letar efter dolda scarabs. Små gyllene föremål som finns utspridda över hela spelet. Vissa är enkla att hitta, andra är en riktig utmaning.
Jag känner hela tiden hur tät atmosfären är och hur mycket liv det finns i varje vägg. Miljön känns naturlig, och jag är faktiskt där. Jag är Ryu Hayabusa, och jag är en av de roligaste karaktärerna som man någonsin har fått spela som. Visst är han både tystlåten och träig, men hans dödsteknik och skicklighet är ren och skär glädje.
Hursomhelst så vill jag förmedla om att jag upplevde varenda pussel som en väl genomtänkt åtgärd. Det passade bra ihop och kändes som om det verkligen satt där det skulle. Miljöerna är alltså otroligt stämningsfulla och bra. Bara det tenderar till ett högt betyg, och då har vi inte ens räknat in helheten.
Det tog mig över 88 timmar att klara hela spelet. Slutbossen var besegrad, jag hade uppnått statusen som bara en äkta ninja kan känna.
Jag träffade dessutom massor av karaktärer under min resa. Jag fick både vänner och ännu fler ovänner.
Den horigt sminkande Rachel, vars syster nu går i Doku's följe. Gamov som mest ser ut som en engelsk advokat. Doku själv, Vigoor imperiets ondsinte kejsare och Ayane som betraktar och följer en på avstånd.

Nu är timmen sen, och det hägrar blod i horisonten. Ninja Gaiden kan vara det femte bästa spelet jag någonsin har spelat. Kanske till och med ännu bättre. Jag vill ha någonting speciellt, och jag fick det. Rakt upp och ner. Få spel går upp mot det här mästerverket. Det är redan en odödlig klassiker för de allra flesta, och så ska det förbli. Eftersom majoriteten av GR's medlemmar lägger upp delbetyg så väljer jag att inte göra det. Läs texten istället för att stirra på siffrorna.

Odödlig, men ändå så dödlig...