Call of Duty: World at War

Call of Duty har alltid varit en överskattad serie enligt mig. Hjärndöda krigsspel utan vare sig variation eller frihet. Så det känns faktiskt som ett under att jag orkade mig iväg till Game för att köpa ett spel ur en serie jag tidigare ogillat. Alla goda recensioner fick mig att till slut ge mig vika och köpa det här medelmåttiga spelet. Besvikelsen var mer än enorm.

Sololäget är precis lika monotont, blekt och onödigt styrt som i tidigare Call of Duty spel. Jag har tidigare tyckt att andravärldskriget varit ett trist krig, visst var det stort, men spel som utspelar sig under detta krig tenderar att tråka ut mig. Rejält.

Det hela börjar med att man vaknar som en namnlös soldat i Japan, där man ser sin kompis genomgå tortyr i sann filmanda med både käftsmällar och cigaretter som släcks i ansiktet. Efter att soldaten mördats så är det en själv som står på tur men räddas i sista sekund av en allierad. Man ges ett vapen och ger sig ut i strid för att kicka lite japanröv. Efter ett par trista banor där varken frihet eller variation ges så kastas man i i ett annat slag, nämligen Sovjetunionens tåg mot Berlin. Här vaknar man (återigen) skadad och ser vänner skjutas av spottandes tyskar. Man lyckas dock fly och ger sig ut i krig mot tyskarna.

Spelet igenom slåss man genom tråkiga, buggfyllda banor där korkad AI regerar Både ens allierade och fiender är oerhört korkade och om en fiende väl funnit någon (eller något) att beskjuta så ignorerar de allt annat och lägger all fokus på att förgöraa sitt mål. Du kan lätt som en plätt springa fram och hugga denne med din kniv. Fienden lägger över huvud taget inte ens märke till dig.
Två gånger i spelet blir det faktiskt lite roligare, då variation äntligen ges.
Du får nämligen köra tank och sitta och manövrera en massa kanoner på ett flygplan. Även om tank delen kändes alldeles för kaotisk där skott kommer från lite var och stans från fiender som inte tycks existera så kändes det ändå som en frisk fläkt jämfört med vad resten av spelet erbjöd. Jag kan ärligt talat säga att det enda goda minnena jag kommer ha från denna tråkfest är just dessa två ögonblick, då enformighetens svarta moln skingrades och jag fick skåda variation av varierande kvalité.

Grafiken känns, lustigt nog, sämre än Call of Duty 4:s. Det kan dock bero på att spelets färgskala är en sorglig smörja där brunt och grönt mixas i en salig blandning. Vapnena ser väl helt okej ut och animationerna när man laddar är faktiskt ganska bra.
Ljudet är dock bättre och vapnena känns tunga att skjuta med och under de största slagen i spelet hör man bomber och granater till höger och vänster. Måste dock påpeka att jag tycker att det är trist och korkat att fienderna talar engelska med brytning; både japanerna och tyskarna. Ryssarna hade jag även velat höra samtala på ryska, men det var inget jag förväntade mig.

Multiplayern sägs ju vara Call of Dutys triumfkort, men även här känns spelet blekt. För det första är det för många perks som är rakt av kopierade från Call of Duty 4. Detsamma gäller dödsanimationerna. Striderna i multiplayern är, precis som i sololäget, helt otroligt enformiga och jag tröttnade efter bara någon timme. Beröm ska dock ges då spelet flyter på laggfritt även när det är som mest personer i samma game samtidigt.

Nej, det här spelet är en tråkig kalkonskjutare som förmodligen kommer höjas till skyarna trots att spelet endast framkallar tristess hos mig. Call of Duty spelens existens har alltid facinerat mig, då dessa spel får pong att framstå som variationsrikt. Köp det här spelet om du tycker att det är kul att skjuta tyskar i timmar. Ni som gillar att göra olika saker i era spel; undvik detta.

Grafik: 6
Spelbarhet: 6
Ljud: 8
Hållbarhet: 4

Plus: Grafiken är duglig, roliga vapen
Minus: Brist på variation, alldeles för linjärt, dålig AI, trista miljöer