Svenska
MEDLEMSRECENSION

Shin Megami Tensei: Persona 3

Skrivet av: Leorio   2008-11-15

Kampen mot mökrets makter efter skoldagens slut har skapat stora TV- och boksuccéer som Buffy The Vampire Slayer, Harry Potter och Sailor Moon, men TV-spelshyllorna har gapat tomma på spel där kärleksskaller i skolkorridorerna och konsten att ta hand om sina vänner är lika viktigt som monsterhackande och våghalsigt äventyrande. Vänskapen är stark och mystiken är tät i ett J-RPG som till och med lyckas får turordningsbaserade strider att skimra av spänning.

Visst är det pirrigt och ovant att börja i en skola i en främmande stad, men att mötas av en grön måne och blödande kistor på gatorna när man kliver ut från stationen är knappast det välkomnande man väntat sig.
Den Mörka Timmen har börjat. Människorna faller i dvala, och ondskefulla Skuggor kryper fram för att suga livsenergin ur de ovetande medborgarna. Högt över staden reser sig ett jättelikt, skräckinjagade torn.

Endast en liten grupp ungdomar är vakna. Skrajsna och plågsamt medvetna om att de är de enda som har kännedom om de mörka krafter som hotar att försänka staden i fullständig apati, är det deras till synes omöjliga uppdrag att hålla de ondskefulla skuggorna stången.
Du är blott en nykomlig men det blir din uppgift att leda de utvalda få i strid; våning efter våning upp genom det mystiska, föränderliga torna Tartarus.

Det är inte första gången en liten grupp (mer eller mindre förryckta) ungdomar drar svärd mot läskiga monster, men det stora med Persona 3 är att det är ett stycke fullödig nutidsfantasy, där lika mycket fokus läggs på skollivets glädjeämnen och vedermödor, som det nattliga äventyrandet på liv och död.

Grunden för en lyckad strid läggs genom att smyga sig på Skuggorna, så man får det inledande övertaget. Strategiskt nog omringar man fienden, och turas om att svinga sina vapen och kasta magi. Till skillnad från de flesta spel där hjältarna står och vilar sig under striden blir det varken tråkigt eller orealistiskt. Då striderna utspelar sig i en slags drömvärld är det lätt att acceptera de orealistiska förutsättningarna.
Man styr enbart sig själv under striderna, medan de andra medlemmarna sköter sitt - vilket bidrar till den goda stämningen. Om man vill kan man ge de andra medlemmarna vägledande order innan varje omgång, så man behöver aldrig känna sig som en förskollärare på utflykt.

Magin använder man genom sina personas; ett slags själsliga pokemons. Du kan under spelets gång samla på dig, och korsa fram, närmare två hundra personifikationer, som du frammanar genom att skjuta dig själv i huvudet med en speciell pistol. Det är en rik skara mytologiska varelser - med allt från nordiska gudar, japanska kattmänniskor och bibliska änglar - som motsvarar aspekter av din rika (eller möjligen splittrade) personlighet.
Det är ett vrickat världsgalleri som passar spelets mångfasetterade tema. Det samma gäller monstren man möter, som i sann J-PRG anda är mer eller mindre sanslösa. I Persona 3 är de trots allt ett slags mardrömsfragment, så utvecklarna kommer undan med alla tänkbara tokigheter, som brinnande middagsbord, silverfärgade Hulk Hogans och omslingrade kärlekspar.

Du kan använda högst två personas i varje strid så det gäller att välja med omsorg. I bästa fall kan man knuffa omkull fienden genom att angripa deras svagheter, innan man själv åker på en träff där det känns som mest. När man får omkull alla fienderna får man chansen att använda en All-Out Attack, där alla gruppmedlemmarna kastar sig på fienden i ett storslaget slagsmålsmoln så att monstren åker på en fatal omgång smisk.

Men vad har vardagens bekymmer med det nattliga monsterkämpandet att göra?
Jo, för att få tillgång till kraftfullare personas måste du utveckla sitt sinne. Och hur förbättrar man sin personlighet? Man skaffar sig vänner. Genom att hänga med klasskamrater efter skolan, dejta flickor och snacka med affärsinnehavare och diverse lösdrivare får du tillgång till kraftfullare personas.
Det är ett härligt koncept, som gör att berättandet i Persona 3 får en helt annan känsla, och ett större djup, än i de flesta andra spel.

Persona 3 har många lysande inslag - det härliga persona-pysslandet i det mystiska Velvet Room, den underbara designen som ser ut som David Lynch hade regisserat en Cartoon Network-serie, och hur huvudstoryn metodiskt byggs upp ända in i det märkliga men tillfredsställande slutet - men det som framför allt lever kvar i minnet när kolsolen stängs av är vänskapen mellan karaktärerna.

För Harry Potter och Buffy tog det inte lång tid att inse att det är lättare att vandra in i mörkret om man har sina vänners stöd, men tevespelshjältar har i mångt och mycket varit ensamvargar utan känslor. Vänskap må utvecklas mellan hjältar som gemensamt ger sig ut i strid, men den fascinerande dimensionen i Persona 3 är att uppleva djupgående relationer med karaktärer som inte har en aning om vilken fara världen är i eller vilka uppoffringar man tvingas göra om nätterna.
I Persona 3 får man veta precis vad det är man riskerar livet för. För första gången känner jag mig som sann hjälte, och ingen uppoffring känns onödig.

Man får välja vilka karaktärer man vill bli vän med och när man ska träffa dem. Det fascinerande att alla dessa humoristiska och gripande bihistorier inte bara är välskrivna i sig själva, men så väl hänger så bra ihop med den ständigt skiftande huvudstoryn, utan att det blir rena orimligheter.
Till skillnad från många rollspel drar man inte iväg och spelar sig rakt genom ett sidouppdrag; det tar sig tid att bygga upp en hållbar vänskap.
Som i verkligheten är inte oproblematiskt med en bred vänskapskrets. Ju fler vänner desto fler viljor som strider om din tid. Ska du gå till elevrådsmötets viktiga möte, träna i simklubben inför den stora tävlingen, detja någon av de attraktiva tjejerna eller stilla ensamheten hos den övergivna lilla flickan vid templet? Man måste välja, och det går inte att garantera att de vänner som får nobben inte kommer att bli sura.

Det enda storymässiga trovärdighetsproblemet inträffar när man boostat en vänskap till level 10 och skapat "ett oförstörbart vänskapsband". Då överger man den personen. Spelmässigt är det inte mycket att orda om - klart man måste ut på jakt efter flera människor att bekanta, för att skaffa fler starka personas - men det är inte utan att man undrar över hur en perfekt vänskap innebär att man knappt ens säger hej till varandra.
Framför allt gäller det flickorna man dejtar. Jag vill inte spoila något, men jag tror att de flesta har fantasi nog att lista ut vad som händer här man når "level 10" med en tjej. Att då genast överge henne efteråt till förmån för en annan flicka; det är ett något lömskt (om än inte helt orealistiskt) beteende av vår hjälte.

Ja, huvudpersonen; han sticker verkligen ut från mängden av rollspelshjältar. I det flesta a J-RPG är huvudpersonen en tönt som varken kan klä sig, ta initiativ eller säga någonting rätt. Hjälten i Persona 3 är en avslappnad, stilmedveten ensamvarg som elegant charmar flickor och tar sig tid att lyssna på medmänniskornas innersta tankar.
Bäste hjälten någonsin.

Spelets svagheter då? Allt kan väl inte vara superhärligtjättebra?
Det första man måste ha klart för sig att ställer Persona 3 krav på spelaren. Jag klarade spelet på nittiosex timmar. Lägg till en tio-femton timmar av persona-experimenterande och ni har min tid med spelet. Och då har jag ändå bara skrapat på ytan känns det som. För att verkligen krama saften ur spelet, och knyta ens hälften av alla möjliga vänskapsband, krävs minst en omspelning.
Det är en investering i klass med att köpa alla sju Harry Potter böckerna eller sju säsongerna av Buffy.

Persona 3 är inget man sträckspelar sig igenom. En stor del av speltiden går åt att göra samma saker om och igen. Man går till skolan på morgonen, har lektioner, medverkar i mer eller mindre engagerande eftermiddags-aktivieter, sjunger karaoke på kvällen för att öka sitt mod eller drar till Tartarus för en timmes monstergrindande innan sängdags.
Spelet har en meditativ rytm vars mål är att låta spelaren fullständigt dras med in i huvudpersonens liv, bli en del av den värld som spelet så attraktivt målar upp. Jag tycker definitivt att det är värt mödan. Sällan har nittiosex speltimmar försvunnit så fort och gett så mycket spelglädje.

I och med att man ständigt besöker samma platser är det de små detaljerna som är avgörande. När eleverna byter från vinter- till sommaruniformer eller när löven börjar gulna och faller från trädet går det som en chockvåg genom spelet.
Det är imponerande hur spelmakarna har tagit detaljarbetet på allvar för att spelet ska kännas så trovärdigt som möjligt. Ta bara det sättet huvudpersonen svänger med svärdet innan en strid eller hur han oberört rättar till sin frisyr efteråt.
Galet bra.

Visst blir till och med de underbara musikstyckena enerverande någon månad in i spelet, men när väl förändras - efter en avgörande händelse - känns tidens gång i hela kroppen.

Att det inte finns japanska röster är en väntad brist. Chocken är hur underbara de engelska rösterna är. Förutom en löjeväckande scen i en gränd med ett par "tuffa" ungdomar och att den lilla pojken låter som en gammal tant är det timme efter timme av fläckfritt röstskådespeleri.

Den enda svagheten som en ren tokighet från spelskaparnas sida - och som tyvärr kostar spelet ett fullt betyg - är det mentala kaos som blir följden när man försöker förstå sig på alla persona-egenskaperna. Det finns en härlig mängd offensiva, defensiva och helande magier som alla har väldigt underliga namn, och det är ett helvete att hålla redo på dem.
När man är i strid är det inga större problem, men när man sitter i Velvet Room och korsar fram nya personas har man ingen koll på vilka egenskaper den nya personan bör ärva. Om man inte sitter med ett tjockt block och för anteckningar över allt.
När en persona levlar upp och man får möjligheten att lära sig en tidigare okänd egenskap på bekostnad av en av de gamla kan jag inte annat än skaka på huvudet. Det är svårt att göra ett genomtänkt val när man inte vet vad man väljer mellan.
I manualen finns en liten, svårläst lista med de vanligaste egenskaperna - de enda man ändå kommer ihåg. Varför inte trycka hela rubbet? I ett spel som är ett under av spelarvänlighet och medryckande presentation undrar jag hur man kunnat göra en sådan blunder.

Låt inte denna plump avskräcka: Persona 3 bjuder på en lika storslagen som vardagsnära berättelse, härligt persona-samlande och underbart nattligt utforskande genom det dödliga Tartarus.
Jag har aldrig spelat ett bättre PS2-spel eller mer njutbart RPG. Det är det bästa spelet jag blivit uppslukad av i år.

Så ursäkta mig vänner, jag har läxor, tjejer och monster som väntar...

Fördelar: underbar story, välskrivet manus, härliga karaktärer, otroligt bra design, beroendeframkallande persona-samlande, inlevelsefulla taktiska strider, ljuvligt röstskådespeleri, bra musik, oöverträffad huvudperson, klockren stämning

Fördelar/nackdelar: 90+ timmar för att klara spelet, inget man sträckspelar

Nackdelar: persona-egenskaperna är en oöverskådlig djungel av konstiga namn, inga japanska röster

Samlat betyg: 9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10