
För drygt två år sedan charmades en hel spelvärld av fenomenet Loco Roco. Nu är det min tur att träda in i en spelvärld fylld till bristningsgränsen med blobbar och gullgull, med det ädla uppdraget att rädda deras värld - och samtidigt få dessa sockersöta små varelser att gå upp ett flertal kilo!
Efter Playstation 2 känns det som om Sony fick nya målsättningar, och började på en ny väg. Från att ha utvecklat Playstation 2, den klenaste konsollen förra generationen leverade Sony plötligt två värstingmaskiner i prestanda och ja, ni kan deras namn sedan länge - PSP och Playstation 3. Många inbitna fans jublade, men själv var jag tveksam. Jag har aldrig varit ute efter den snyggaste grafiken eller högsta upplösningen - jag vill bara ha roligt, jag vill ha spelglädje. Det var därför jag blev så glad när jag startade Loco Roco.
För i en spelgenre där Mario dominerat sedan tidernas begynnelse kommer nu en av de bästa utmanarna någonsin till den självgode rörmockaren. Du spelar som Loco Rocos, och ska helt enkelt hoppa runt på olika banor och äta bär, för att på så sätt rädda deras värld... huh?
Ja, storyn är tämligen värdelös. Som jag redan i brödtexten gav antydan till saknar den det minsta spår av logik, och får Super Mario Bros´s handling att framstå som ett nytt Metal Gear Solid 4. Inget som gör någon större skillnad i mitt intryck av spelet, men lite irriterande är det allt.
Men annars lyser mycket av det negativa med sin frånvaro, till min stora glädje. Grafiken är kanske inte särskilt avancerad, men den har sin alldeles egna personliga charm och är den stora anledningen till att den där charmiga stämmningen infinner sig. På samma sätt kan man faktiskt beskriva musiken. Varje Loco Roco har sitt eget "sound", som dock alla utgår från en och samma slinga. Sedan kombineras musiken beroende på hur denne.. varelse ser ut - vilket resulterar i ett blandat resultat. Vissa Loco Rocos har riktigt trevlig musik, medans andra inte. Dock har du möjligheten att välja vilken Loco Roco du vill spela med, vilket gör att de där riktiga katastroferna faktiskt uteblir. Själv har jag till exempel hållit mig till den gula ända sedan början, och kan fortfarande inte få nog av dennes soundtrack!.
Även spelkontrollen imponerar. Du använder L och R till att helt enkelt luta hela banan vilket gör att du enkelt kan guida din Loco Roco till en tjockare framtid. Du kan även krympa han/hon till miniatyr-Locos, då du kan ta dig igenom smala passager. Dock ska du i denna form ta dig i akt, då det nästan allt lyckas försvinna någon lite jäkel...
Att spelet inte heller är såpass lätt som jag har hört andra säga var en annan positiv överraskning. Visst, att klara banorna är i många fall riktigt lätt, men att lyckas hitta alla extraföremål kan faktiskt vara en riktig "pain in the ass". Har faktiskt inte lyckats hitta alla bär på en endaste bana än, så mina Loco Rocos är fortfarande små och tunna. Håll ut, kompisar!
Men visst, självklart finns det ett antal andra småmissar från Sonys sida. Stundtals gör sig bristen på variation sig tydlig, vilket även resulterar i att vissa banor blir lite väl lätta. Men den stora "missen" är egentligen bristen på djup, en tendens rätt vanlig för plattformsspel i 2D. Men att Loco Roco är ett bra spel, det är det ingen tvekan om!
För mig är Loco Roco synonym med.. glädje. Ren och skär spelglädje helt enkelt, som på ett perfekt sätt sammfattar och påminner mig varför jag egentligen spelar TV-spel. Loco Roco kan även beskrivas utmanande på ett lekfullt sätt, vilket gör att man tar varje bana med glimten i ögat och ett leende på läpparna. Och är det inte så som spel borde vara?
Så glöm allt tjat om husdjur i sommar. Loco Rocos är nämligen både gulligare och roligare.
Plus:
- Urskön grafik
- Inovativt
- Förvånansvärt utmanande
- Perfekt kontroll
Minus:
- Sundtals enformigt
- Intetsägande "handling"
- Bitvis för enkelt
- Brist på djup
Betyg: - 8/10 - Sockersött platformshoppande - Emil-92 likes!