Pokémon Scarlet/Violet

Jag minns det som om det var igår. På lördagar gällde det att stiga upp tidigt och skynda sig till TV:n, för att på låg volym slå på TV4. Oftast var jag för het på gröten, för Pokémon var i regel timmar bort (eller åtminstone kändes det som timmar). I stället för att få se fickmonster som stred mot varandra och slungade åskstötar genom luften tvingades jag genomlida andra barnprogram, det ena tristare än det andra. I värsta fall vaknade jag så tidigt att jag blev tvungen att se Teletubbies. Efter den outhärdliga väntan var det emellerid dags. Till sist rullade introt till Pokémon, följt av drygt 20 minuter av äventyr med Ash, Brock och Misty.

Många av oss som växte upp med de gamla Pokémon-spelen till Game Boy drömde om ett fullfjädrat open world-spel i Pokémon-världen, ett spel som skulle låta oss utforska den fantastiska värld vi fick en glimt av i den tecknade serien. Och nu är spelet äntligen här! Äntligen ett Pokémon-spel som låter oss skapa vårt eget äventyr, som låter oss resa från stad till stad, fånga Pokémon och kämpa mot gymledare precis som vi såg Ash göra på TV! Eller?

Pokémon Scarlet och Violet är visserligen open world-spel, men det visar sig ganska snart att friheten inte är mycket mer än en illusion. Till skillnad från exempelvis The Legend of Zelda: Breath of the Wild - som låter spelaren springa raka vägen till sista bossen om denne så önskar - är Pokémon-spelen begränsade av matematik. Låt mig förklara. I spel som just nämnda Zeldaäventyr kan en skicklig spelare besegra spelets tuffaste fiender trots att han eller hon inte har utökat huvudkaraktären Links hälsomätare eller skaffat spelets kraftfullaste vapen och starkaste sköldar. I ett äventyrs- och actionspel, där striderna sker i realtid, kan nämligen spelarens skicklighet väga så tungt att den virtuella protagonistens krafter och vapen blir av helt underordnad betydelse. En duktig spelare som kan undvika motståndarnas attacker behöver ju ingen sköld, och med lite tålamod går det att komma långt. Men i Pokémon är saken annorlunda. Striderna sker inte i realtid, utan är turbaserade. Spelarens skicklighet har naturligtvis betydelse, men till syvende och sist är det svårt att komma ifrån matematiken. Varje Pokémon har nämligen en viss level, och en låg level innebär att ens Pokémon har begränsade styrkor och förmågor. En Pokémon som endast har nått level 12 kommer alltid vara påtagligt svagare än en Pokémon som uppnått level 52. På motsvarande sätt kan ens Pokémon vara så överlevlade - alltså på en väldigt hög nivå jämfört med fiendernas monster - att allt motstånd blir plättlätt. Detta är så självklart att det knappt behöver sägas. Men varför är då detta ett problem? Och vad har det att göra med spelets open world-känsla? Jo, Pokémon-spelen går som bekant ut på att resa från stad till stad och kämpa mot svårare och svårare motståndare i form av så kallade gymledare. I det här spelet finns därutöver vissa andra motståndare att kämpa mot, nämligen Team Star-ledare och titan-Pokémon, men principen är densamma. I praktiken måste dessa motståndare besegras i en viss ordning, annars förstörs spelupplevelsen. Visst, den som vill kan naturligtvis hoppa över den första och svagaste gymledaren, och direkt ge sig på en starkare gymledare. Problemet är bara att den svagaste gymledaren måste besegras någon gång, och om det sker senare - när alla spelarens Pokémon har uppnått en väldigt hög nivå - blir gymledaren så lätt att besegra att det helt enkelt inte blir någon utmaning alls. Och det går inte heller att bege sig raka vägen till sen starkaste gymledaren, vars Pokémon är på en så hög nivå att spelaren är chanslös. För att spelupplevelsen ska bli bra måste spelaren med andra ord kämpa mot de olika motståndarna i en viss ordning, även om det förstås finns visst utrymme för valfrihet. Man kan mot denna bakgrund fråga sig hur öppet och fritt spelet egentligen är.

Storyn är, precis som alltid i Pokémon-spel, inget att hänga i granen. Kanske är den i det här fallet till och med sämre än vanligt. Visserligen är det väl så att det knappast finns någon som spelar Pokémon för storyns skull, men med tanke på att Pokémon trots allt är världens största varumärke hade det ju inte skadat om åtminstone viss möda hade lagts på att göra storyn någorlunda fängslande.

Pokémon-spel brukar inte heller vara kända för att ha den vassaste grafiken, även om många av spelen i serien har lyckats med att få till en riktigt charmig stil. Spelen som kom ut under Game Boy Advance-eran kan nämnas i detta sammanhang, liksom spelen till Nintendo DS och 3DS. Scarlet och Violet är som bekant spel till Nintendo Switch. Switchen är med dagens mått mätt visserligen inte den mest kraftfulla konsolen, men den kan bättre än så här. Ytterligare en jämförelse med The Legend of Zelda: Breath of the Wild är på sin plats. Det spelet har nu ganska många år på nacken och släpptes när Switchen fortfarande var i sin linda, men Zelda har trots det en grafik som överträffar Scarlet och Violet med hästlängder. Till saken hör att städerna i Scarlet och Violet snarast känns som tomma kulisser. Nämnde jag att spelaren inte kan gå in i några av husen i städerna? Ja, du läste rätt. Ett Pokémon-spel utan byggnader att utforska. Sammantaget gör grafiken och spökstäderna att spelet känns halvfärdigt.

Nya Pokémon införs förstås också, och den här gången rör det sig om inte mindre än 107 stycken nya färgglada monster. Det totala antalet Pokémon överstiger nu 1000. Det går förstås alltid att ha synpunkter på hur nya Pokémon är designade (tidigare har levande isglassar och sophögar med ögon gett upphov till högljudda protester från fansen) men själv har jag egentligen ingenting emot de nya tillskotten till den ständigt växande Pokémon-katalogen. Som alltid kan de nya monstren härledas till de klassiska Pokémon som släpptes för över tjugo år sedan. Charmander har fått sin motsvarighet i eldkrokodilen Fuecoco, och den Pokémon som fyller samma roll som Rattata brukade göra på den gamla goda tiden är en gris med det smått fantastiska namnet Lechonk. Nygamla Pokémon i form av Paldea-versioner av vissa äldre monster släpps också, och precis som vanligt pryds spelens omslag av versionexklusiva legendariska varelser, den här gången i form av Koraidon och Miraidon. Skillnaderna mellan spelversionerna är som vanligt små; de flesta endast av utseendemässig karaktär.

Det har blivit någon slags tradition att varje nytt Pokémon-spel måste förses med någon ny gimmick som kan användas under strid. Vi har tidigare sett Z-moves, Mega Evolutions och Dynamax. Gimmicken i Scarlet och Violet har det svåruttalade namnet Terastallization. Den som har spelat tidigare Pokémon-spel kan snabbt lista ut vad gimmicken går ut på. Visst skiljer sig Terastallization en del från Dynamax-funktionen i Sword & Shield, bland annat på det sättet att en Pokémon kan byta element genom Terastallization, men några banbrytande skillnader är det inte fråga om. Elementbyten såg vi ju för övrigt redan när megautvecklingar var den senaste gimmicken. Inget nytt under solen, med andra ord.

Kanske går det inte att ställa alltför höga krav på ett spel som är riktat till barn. Kanske led de gamla spelen till Game Boy och Nintendo DS av i huvudsak samma problem som Scarlet och Violet. Kanske är det bara nostalgins spöke som viskar "det var bättre förr" varje gång jag startar upp Pokémon Violet och rider på Miraidon genom Paldea-regionen. När allt kommer omkring är det trots allt ett Pokémon-spel, och spelets kärna är samma som vanligt. Det gäller att fånga allihop, eller åtminstone så många som möjligt, och att bli en Pokémon-mästare. Kanske, om man kisar när man tittar på skärmen och låter fantasin skena i väg, känns det som att man är där, i den tecknade serien, på väg över de grönskande slätterna mot nästa stad tillsammans med Brock och Misty.