Astral Chain

Världens bästa action, gånger två, plus alla de bästa animeklichéerna från något universum. Här är Astral Chain!

Astral Chain har kallats för ett "actionspel" av många spelare, vilket är konstigt då det är ett klassiskt action-äventyr. Visst, gillade du Bayonetta så finns det massor av klassiska Platinum Games-slagsmål i spelet, men den polis-mot-monster-fokuserade berättelsen och det vackra världsbygget tar upp lika mycket utrymme i spelet som striderna.

Det är tre saker som får Astral Chain att utmärka sig mot konkurrensen. Det är första är att stridssystemet är byggt kring det faktum att du kontrollerar två karaktärer - en polisofficer och hennes kedjefångade monster - samtidigt. Du kontrollerar huvudkaraktären med den vänstra spaken och ditt monster - kallad en legion - med den högra, och du kan också ge enkla order till din legion. Det här känns förstås lite bökigt i början, men snart har du fattat galoppen, och då känns det naturligt. Allt som allt finns det fem legion att samla i spelet, och du kan byta fram och tillbaka mellan dem när som helst, vilket är viktigt, då de har alla olika användningsområden, inom och utanför striderna.

Det andra som är så attraktivt med spelet är grafiken. Jag går i vanliga fall inte in på det visuella så mycket i mina recensioner, men det här är ett av de vackraste spelen någonsin, både från en teknisk och en estetisk synvinkel. Hur magikerna på Platinum Games kan få min lilla Switch att pumpa ur sig sådana här grafiska stordåd har jag ingen aning om, men jag älskar varje sekund av det.

Förutom två-karaktärer-samtidigt-stridssystemet och den fantastiska grafiken är den tredje saken som får spelet att märka ut sig storyn. Det finns många japanska spel, från Dragon Ball FighterZ till Trails of-spelen, som försöker vara "en spelbar anime", men inget annat spel har levererat den drömmen på den nivån som Astral Chain gör. Spelet får dig verkligen att känna dig som du var inuti en polis-mot-monster-anime. Visst, storyn är fylld av anime-klichéer, men det är alltid rätt klichéer. När Iron Maiden eller Metallica kommer till stan vill du att de ska spela hitsen och den här berättelsen spelar verkligen hitsen. Storyn är ett elegant best-of-anime spektakel, och även fast du aldrig blir överraskad blir du upprymd av allt som händer.

Det är svårt att inte uppskatta allt arbete som spelmakarna har lagt ner på det här spelet, och den storslagna fingertoppskänslan de uppvisar. Det finns så många fantastiska detaljer i spelet. Som när en liten flicka vill att du ska hämta en mjukglass till henne, vilket är svårare än du tror, när du hela tiden håller på att tappa den. Men du tar dig under mycket problem ända till trappan upp till henne, och halvvägs uppför den, bara för att ung man kommer springande ner för trappan och djävulskt knuffar till dig så att du tappar glassen. Så galet häftigt i sin enkelhet.

Spelet är så välgjort och man kan verkligen se hur mycket arbete och tankar det är bakom varje enskild aspekt, men det är vissa saker som inte alls känns som de borde vara en del av spelet.

Först och främst känns det konstigt att du får ett betyg efter varje strid. Det här är inget action-spel som Bayonetta, det är ett action-äventyr. Det skulle känns konstigt om jag fick ett betyg efter varje strid i Zelda, och det känns konstigt här också.

Alla sakerna som man har gömt i menyerna känns också som ett helt annat spel. Färdighetsträden för dina fem legion - och myriaden av egenskaper som du kan välja för dem, det alldeles för ingående föremålssystemet och achievement-systemet är alldeles för komplicerade för ett spel som det här. Så fort du går in i menyerna känns det som du plötsligt spelar Football Manager eller nåt sånt, istället för ett rakt och enkelt action-äventyr med coola strider och anime-klichéer. Det finns fler än sex olika sorters medicin som ger dig hälsan tillbaka att hålla koll på när en hade varit mer än nog. När man låser upp egenskaper på färdighetsträdet känns det aldrig som de förändrar något, som det gör i ett Mario + Rabbids: Kingdom Battle, där varje ny egenskap spelar roll och förändrar dina förutsättningar. Det känns som om gänget inom utvecklarlaget som gjorde menyerna ville göra ett helt annat spel, och bara tryckte in allt detta i spelet fast det inte hade något med resten av spelet att göra.

En sak jag avskyr inom tv-spel är när spelet skriker att "En person har blivit kidnappad! Skynda dig! Nu! Efter dem! Genast!" och samtidigt låser spelet upp ett antal sidouppdrag som bara kan göras vid just det här tillfället. Det är verkligen dålig speldesign. Och ja, spelet gjorde det vid flera tillfällen. Vid ett kapitel lade spelet till och med till riktigt stressande skynda-dig-att-besegra-den-hemska-farliga-bossen musik till allt detta. Så det var meningen att jag skulle hjälpa en kille att bära lådor och hjälpa en annan kille att laga hans motorcykel samtidigt som den här stressande skynda-dig-att-besegra-den-hemska-farliga-bossen musiken spelade i bakgrunden. Det var verkligen korkat.

För att göra saker ännu värre - jag hade gjort ett uppehåll i spelet i några veckor när jag började på just den banan. Jag ville fräscha upp min kunskap i träningsrummet, men när jag startade träningsprogrammet spelade fortfarande skynda-dig-att-besegra-den-hemska-farliga-bossen musiken för fulla muggar! Så jag skulle alltså träna på mina stridsförmågor medan den väldigt irriterande, hetsande musiken pumpade ut ur högtalarna för full hals. För guds skull, låt mig bara träna och påminnas om mina egenskaper utan att någon skyndar på mig, tack.

Det mesta av de här klagomålen är saker som du kan ignorera eller skynda förbi dock. Men det finns en sak som du inte kommer ifrån, och det är att huvudkaraktären inte pratar. Jag kan förstå att Link inte pratar i sina spel, han har hållit tyst i trettiofem år och många skulle nog tycka att vilken röst de än gav honom så skulle det kännas fel. Men det här är ett helt nytt spel. Så varför pratar inte huvudpersonen? Med tanke på att spelet bygger på illusionen att du är huvudpersonen i en dramatisk action-anime, så bryter det här helt den magin, för jag har fortfarande inte sett någon actionanime där huvudpersonen inte pratar.

Eller hon har faktiskt en röst - det är bara det att hon inte använder den! Väljer man att spela som tvillingtjejen får man tvillingkillen med sig som side-kick, och han pratar hela tiden, medan hon är tyst. Och om man väljer att spela som brodern så hänger systern på dig, och då pratar hon hela tiden. Men väljer du att spela som henne är hon helt tyst! Slutbossen är skön och mäktig, men också galet uthållig snarare än svår, vilket är trist.

Förutom de här sakerna är Astral Chain ett grymt spel från början till slut, med massor av variation och en härlig mix av action, mysterier, polisundersökningar, och glädjen att lära känna alla de andra polisofficerarna, och stationens sköna maskot som dyker upp hela tiden. Du får till och med rädda katter - vad mer kan man önska sig? Upplägget med att man kontrollerar en poliskvinna och hennes kedjade monster på samma gång ger spelet en unik twist, och trots att spelet ibland har ett stort antal kommandon på ett fåtal knappar så fungerar striderna utan problem. Grafiken är fantastisk, och karaktärsdesignen av den legendariska mangatecknaren Masakazu Katsura (Video Girl Ai, DNA²) ger en extra dimension till spelet. De goda nyheterna är att du är inuti en spännande och rolig anime, de dåliga är världen håller på att gå under. Vad gör du nu?

Fördelar:

Underbar action, fantastisk grafik, härlig äkta anime-story, sköna karaktärer, livlig karaktärsdesign, massor av katter, maskoten Lappy

Nackdelar:

Huvudpersonen är tyst; färdighetsträdet, egenskapssystemet, föremålssystemet och achievementsystemet känns som det kommer från ett helt annat spel, ibland har samma knapp för många funktioner samtidigt, "Skynda dig! Skynda dig! Skynda dig!" ...och här har du några sidouppdrag, stridernas betygssystem är onödiga, lite väl seg slutboss