My Time At Portia

Bondespelet som inte är något bondespel men ett spel där du bygger och skapar saker och lagar trasiga saker för invånarna i den lilla staden. Och du har fantastiskt roligt medan du arbetar! Här är My Time At Portia!

Å ena sidan är 163 timmar för att klara huvudstoryn alldeles för långt för vilket spel som helst. Å andra sidan är My Time At Portia det enda spelet som jag har spelat i mer än 100 timmar där jag haft fantastiskt kul precis varenda en av de timmarna. Även i vidunderliga spel som The Legend of Zelda: Breath of the Wild och Forza Horizon 4 så har det funnits någon enstaka tråkig timme här och där, eller någon inte helt lyckad upplevelse som stannat upp spelupplevelsen, men det här spelet är en fontän som fortsätter att spruta sin feel-good-underhållning över dig timme efter timme utan något som helst avbrott.

Innan vi går in på alla de saftiga delarna så låt oss bara säga "Schas!" till elefanten i rummet. My Time At Portia är inte en 3D-klon av Stardew Valley. Eller av Harvest Moon. Det innehåller mängder av inslag från de spelen: du flyttar in i ett nergången liten farm i en småstad på landet, du levlar upp dina förhållanden med de andra invånarna genom att prata med dem varje dag och ge dem de gåvor som du listat ut att de älskar, du kan dejta och gifta dig, du hugger ner träd i skogen och hackar efter mineraler och skatter i gruvan, det finns en dag- och natt-cykel och årstiderna byter av varandra, du kan bara spara medan du sover, de andra medborgarna ger dig uppdrag som byts ut varje dag, det finns högtider där speciella tilldragelser i staden äger rum, och så vidare och så vidare. Men det här är en crafting life sim, och inte något bondespel. Du behöver inte ens vattna dina grödor i det här spelet! Eller odla några grönsaker alls egentligen. My Time At Portia är ett spel om att hitta sin plats i ett litet samhälle genom att sätta ihop saker, bygga saker och laga trasiga saker för de andra medborgarna, som alltid behöver din hjälp.

Vid ett första ögonkast ser gamplay-loopen bekant ut. Du går till gruvan och gräver efter malm och så vandrar du ut i skogen för att hugga ved som bränsle till din smältugn. I ugnen så smälter du malmen till ren metall. Och medan du väntar på att den processen ska slutföras så jagar du vilda djur för att få tag på andra former av material, som du också kan förfina vid ditt arbetsbord eller i någon av de maskiner som du har byggt. Genom att använda dina förfinade material så kan du crafta nya saker vid ditt arbetsbord och sedan bygga ännu mer avancerade maskiner av de saker som du har craftat. Så inget nytt här, eller hur? Det är bara det att gameplay-loopen i My Time At Portia är så djup och så elegant förfinad att spelet blir underbart beroendeframkallande och njutbart. My Time At Portia är ett sådant spel som du kan lägga timme efter timme på, eller bara logga in för en dag i spelet för att hugga lite i gruvan, crafta ett par saker, och tala med några medborgare på vägen och ge dem några gåvor, utan att ha någon seriös plan, förutom att hålla ett öga på huvudstoryn.

Ja, det här spelet har en huvudstory, och det är en rätt så inspirerande berättelse som är välkonstruerad och lyckosamt förenad med gameplay-loopen och din kamp att uppgradera din gård. I grund och botten fokuserar huvudstoryn på två saker: borgmästarens projekt att göra Portia till en bättre och mer välmående stad för alla - ett uppdrag som kommer att inkludera alla medborgarna i Portia på ett eller annat sätt - och jakten på uråldrig teknologi
och de potentiella farorna om denna teknologi kan komma att lägga i dagen. Ja, My Time At Portia utspelar sig i en fjärran framtid, ett par hundra år efter att ett fruktansvärt krig har ödelagt den mänsklig civilisationen och naturen har börjat att ta tillbaka delar av världen. Det är lite som i Horizon Zero Dawn, förutom att alla här vet betydligt mer om den gamla världen och samhället har återvänt betydligt närmare det "normala" igen. Medan Research-centret vill lära sig mera om den gamla teknologin för att föra utvecklingen i samhället framåt, vill Kyrkan undvika och förstöra den gamla teknologin för att mänskligheten inte ska få chansen att utrota sig själv igen. Den här konflikten går som en underström genom hela spelet. Det finns till och med löjliga, gamla, jättelika robotar som du får slåss mot i spelets spännande ruiner!

Under varje dag i spelet har du, precis som i Stardew Valley, massor av saker att göra och mängder av medborgare att förbättra sin vänskap med och ett flertal berättelser att engagera dig i. Samt att dejta och hitta kärleken förstås, för det finns många vackra unga män och fagra unga damer i den här staden. Men varje dag så tickar klockan, och det finns inte tid för allt, och du måste alltid prioritera. Det kan bli rätt stressigt under spelets första timmar, innan du har lärt dig hur allting fungerar. Men sedan glider spelupplevelsen in i ett skönt, lugnt, stadigt tempo. Trots alla likheter är fokuset och känslan i spelet helt annorlunda från det i Stardew Valley. Jag spelade 40 timmar Stardew Valley medan jag spelade genom det här spelet för första gången och det hände inte en enda gång att jag inte kunde minns i vilket av spelet något hade hänt eller var en visst föremål eller spelmoment hörde hemma. Det var inget problem att spela båda spelen samtidigt; så annorlunda är de från varandra.

Stardew Valley bjuder verkligen på massor av godhjärtad underhållning, men det här spelet tar feel-good upplevelsen till en helt ny nivå. Spelet är färggrant och färgglatt, på alla tänkbara sätt. Vart du än vänder blicken är spelvärlden rik på färger. Och imponerande nog är det precis de rätta färgerna också. Personerna i staden är inbjudande och trivsamma, både till design och personligheter. De är mycket väl differentierade, både när det gäller deras sätt att bemöta dig och röstskådespeleriet. Ja, till och med röstskådespeleriet är härligt, och det finns massor av inspelad dialog i det här spelet. Jag tror jag aldrig jag har hört så mycket talad dialog i ett spel förut. Definitivt inte i ett indiespel. Det måste ha tagit månader att spela in allt detta. Jag tyckte faktiskt att röstskådespeleriet var lite udda i början, men snart lärde jag mig att uppskatta hur ingen låter som en typisk spelkaraktärer, men mer som riktiga människor som man möter. Ingen av dessa personer låter som om de läser från ett manus, vilket är ytterligare en avgörande pusselbit i byggandet av ditt djupa engagemang i den här spelvärlden och dess medborgare.

Uppdragen man får varje dag är mer inspirerande här än i Stardew Valley också, eftersom de ger dig så mycket mer av värde, och uppdragen fördjupar din relation till Portia och dess medborgare på ett genomgående sätt. Men var uppmärksam på att det tar mycket längre tid att levla upp din vänskap med någon i det här spelet än det gör i Stardew Valley. Du kan prata med en person varenda dag och ge dem en gåva varenda gång och er relation stiger inte i graderna så mycket i vilket fall. Så om du hittar din speciellt utvalda och vill levla upp er vänskap ända upp till giftas-nivåer så får du verkligen ligga i. Och ha tur nog att lista ut vad vilka gåvor de verkligen älskar. Det finns några fina romantiska stunder i det här spelet. Och er berättelse tillsammans slutar inte bara för att ni börjar att dejta eller för att ni gifter er.

Den största anledningen till ditt engagemang i det här spelet och dess värld är dock hur alla de olika gameplay-systemen hänger ihop med varandra och höjer varandra på ett sådant naturligt sätt, tillsammans med alla detaljerna och alla personerna. Katten gillar att äta fisk förstås. Men katten följer också efter dig i stegen på ett sådant kärleksfullt sätt efter att du matat den med fisken. När du levlar upp din vänskap med någon så får du också ett par extra vänskapspoäng med personerna i den personens familj och dess vänner som bonus. Ibland betyder de poängen att du får nog med poäng att leva upp vänskapen med en av dessa personer också, vilket förstås leder till att du får några extra vänskapspoäng med personerna i den personens familj och vänner också. Så ibland kan en enda gåva till en enda person leda till en fantastisk kedjereaktion av vänskapspoäng och vänskaps-levlande, med mer vänskapspoäng och mer vänskaps-levlande och så vidare. Förmodligen det coolaste ögonblicket av ögonblickligt belönad triumf som jag upplevt i ett spel sedan jag red på spöktåget i Pac-Man Championship Edition DX!

En annan stor anledning till att det känns så levande och belönande att spela det här spelet är att alla medborgarna i Portia ständigt kommenterar på det som för tillfället händer i staden när du pratar med dem. När det är en svårfångad tjuv som smyger omkring och härjar i staden så spekulerar alla om tjuvens identitet eller uttrycker sin oro, och när det är en hund som saknas är vissa väldigt oroade för hunden och spekulerar om vart den tagit vägen. Detta genomgående engagemang för det som händer här och nu i spelet gör att My Time At Portia känns så mycket mer levande än i vissa andra spel där en drake kan hålla på att ödelägga halva staden medan alla i den andra halvan obekymrat vandrar omkring och pratar om nästa års skörd eller fungerar över om de ska köpa ett par nya skor.

En gång var det en kille som hade råkat ha sönder sitt fiskespö och jag hade lovat att göra ett nytt åt honom, ett löfte som jag snart hade glömt. När Den Stora Fiskedagen kom så vandrade den arme kraken fram och tillbaka på gatan utanför mitt hus, desperat drömmande om sitt nya fiskespö. Det kändes fantastiskt att jag dagen innan hade hittat det sista crafting-materialet som saknades och kunde jag skapa ett nytt fiskespö till honom den morgonen, så han kunde springa iväg till fisketävlingen precis i tid. Jag är säker på att den här händelsekedjan var en ren slump, men det är härliga ögonblick av "emergent gameplay" som det här som gör det här spelet så mycket starkare än de flesta andra andra spel. Fiske-minispelet är förresten riktigt kul, för du trycker inte bara slumpmässigt på olika knappar, utan spelmomenten är begripliga och vettiga inom kontexten att du fiskar. Definitivt det bästa fiske-minispelet jag har upplevt i ett spel.

Men det är inte alltid solen skiner i Portia. Ibland är himlen mörk och det regnar också. Jag rekommenderar att du spelar det på konsol istället för att spela det på PC, som jag gjorde den förta gången jag spelade igenom det. Precis som i Stardew Valley så kan du bara spara spelet när din karaktär går och lägger sig för natten. Till skillnad från Stardew Valley, där en dag tar tio eller femton minuter att spela, så varar en dag i My Time At Portia bortåt 40 till 45 minuter. Om du spelar på konsol är det här inget problem för du går bara in i sleep mode när du känner för att avsluta och du kan fortsätta på exakt samma ställe nästa dag. Men att spela på PC, utan hjälp av rest mode, är det irriterande att man måste spela i 40-45 minuter innan man kan spara. Så varje gång som jag startade spelet på min PC så visste jag att nu kommer jag att spela det i 45 minuter eller i en och en halv timme, något annat alternativ fanns inte. Eller ja, dagar när något större uppdrag i huvudstoryn utspelar sig räcker inte ens 45 minuter till, en gång tog en dag med ett stort storyuppdrag mig mer än en och en halv timme att klara av. Det är alltså en och en halv timme utan att kunna spara! Det är inte acceptabelt för ett modernt spel. De borde verkligen ha använt fler sparpunkter, i alla fall i PC-versionen.

Det andra problemet i spelet är verkligen märkligt, och något jag aldrig tror att jag har stött på i ett spel förut. Något gång här och där så stämmer inte de engelska undertexterna med de engelska rösterna. Oftast är det väldigt små saker som när borgmästaren säger "The Free City Alliance" och undertexterna säger "The Alliance of Free Cities", men ibland är undertexterna verkligen annorlunda. Som när min fru sade till mig "I spend most of my time doing martial arts, I will do more house work from now on." och undertexterna sade "Honey, I'm busy with my schedule, let's both share some housework."

Kanske har det här sin grund i att spelet har gjorts av en kinesisk studio, men det är ändå konstigt att det kunnat hända, och ännu konstigare att ingen har rättat till det hela ännu. Att ändra felaktiga undertexter måste vara ett av de allra enklaste korrigeringarna i ett spel, då det inte påverkar något av det spelmässiga. Och med tanke på att det faktiskt inte är särskilt många repliker som blivit fel så borde någon, med spelarnas tips som hjälp, inte behöva spendera mer än ett par dagar på att få allt rätt. Bortsett från det här besynnerliga problemet så går det verkligen se att det här spelet har utnyttjat tiden i Early Access väl, och gynnats av det. Det är massor av innehåll och en stor mångfald. Spelmomenten, menyerna och uppdragen är alla enkla att förstå. Det är slående hur polerat och genomtänkt allting är. Och flödet i spelet - hur alla spelets inslag och element leder och utvecklar varandra - är bättre än i något annat spel.

Utom en enda sak. Färdighetsträdet i det är spelet är verkligen konstigt. Det störde mig inte så mycket på min andra genomspelning, när jag spelade det på Playstation 4, men på den första tyckte jag att det var det konstigaste färdighetsträdet har upplevt i ett spel. Det är en bisarr blandning av superanvändbara saker och totalt värdelösa inslag, där du låser upp de superanvändbara sakerna först och verkligen får slita hund för att få de värdelösa sakerna. Det tar en mindre evighet att nå till en ny level och få en ny färdighetspoäng att sätta ut. Gång efter annan glömde jag helt att spelet överhuvudtaget hade erfarenhetspoäng och ett färdighetsträd, med tanke på att du får uppgradera trädet så väldigt sällan. När jag klarade spelet efter 163 timmar hade jag inte ens låst upp halva färdighetsträdet, vilket kändes helt tokigt minst sagt.

Ett annat problem i början av min första genomspelning var att sidouppdragen plötsligt kunde avbrytas på oväntade sätt. En gång de första timmarna av spelet startade jag ett sidouppdrag på kvällen. Men killen som jag skulle prata med först hade redan gått till sängs och låst dörren till sitt hus. Det första som hände nästa morgon var att uppdraget misslyckades, för att jag inte hade pratat med honom ännu. En sådan dumt händelse, men ett problem som var lätt att undvika genom att enbart inleda sidouppdrag på morgonen i fortsättningen. På min andra genomspelning, på min Playstation 4, upplevde jag inget sånt.

Det är imponerande att inte fler inslag blir fel eller känns konstiga, med tanke på att spelet är så stort, har så många berättelser och har ett så stort uppslag av system som ska fungera med varandra på samma gång. Alla de trettio, eller så, olika medborgarna har sina egna rutiner, oberoende av du håller på med. Samt att de dyker upp i dina sidouppdrag och huvuduppdrag förstås. Vanligtvis fungerar allt detta underbart bra, men ibland kan konstiga saker hända, som att samma person befann sig på två olika platser samtidigt, när jag gick direkt från ett sidouppdrag till ett storyuppdrag. Men dessa händelser är oväntat få, mer ovanliga än i andra spel av samma storlek, komplexitet och natur.

Spelet progressionssystem bygger till stor del på att sakerna du gör i början av spelet blir automatiserade längre fram, vilket gör att du kan fokusera på andra, mer avancerade, saker i din verkstad, saker som i sinom tid också blir automatiserade, vilket gör att du kan fokusera på ännu mer avancerade saker, och så vidare. Det här fick mig att tro att jag aldrig skulle spela igenom spelet en andra gång - vem skulle vilja återvända till de där första timmarna när man fick kämpa för varje liten vedbit och varje liten pälsbit, när man är rena storfräsaren i slutet av spelet? Men efter ett par månader borta från spelet längtade jag verkligen tillbaka till Portia igen. Att spela igenom spelet en andra gång gör man framför allt för att få gifta sig en andra gång förstås, den här gången med någon annan än första gången. Här har vi ett spel som tar 163 timmar att klara, och som fortfarande innehåller massor att göra och bygga även efter eftertexterna, och som man dessutom gärna spelar igenom en andra gång.

My Time At Portia är ett spel där så gott som allting som är tråkigt i den här typen av spel har hyvlats bort. Du blir inte trött nästa dag av att jobba hårt en dag. Du behöver inte äta för att överleva. Och, nej, det är faktiskt sant, du behöver inte ens vattna dina grödor. Spelet påminner dig om alla dina möten. Det är ett väldigt spelarvänligt spel. Spelet förklarar allt som du behöver veta. Och det är nödvändigt, för det är en hel del som måste förklaras, speciellt i de första timmarna. Till en början är det rätt knepigt att hålla koll på vilken maskin som craftar vad och vilka material som behövs och vart någonstans i världen som man kan få tag på dem. Speciellt om engelska inte är ditt modersmål kan det vara svårt att hänga med i hur allt fungerar de första timmarna, då den här typen crafting-spel innehåller massor av specifika ord. My Time At Portia är ett spel där du inte skäms för att ha spelets wiki öppen på en andra skärm, därför att det kräver en hel del att hålla koll på vilken maskin som tillverkar vad och vilka föremål som behövs i den aktuella processen.

Det har klagats en hel del på att stridssystemet i spelet och visst, striderna är väldigt simpla. Jag menar, de kan knappast bli simplare, då det enda du gör är att attackera och ducka undan fiendernas attacker. Men det här är ett spel om att crafta saker, bygga saker och vara social med de andra medborgarna, så jag hade aldrig förväntat mig något djupt stridssystem i vilket fall. Men ja, det här är en avdelning som kan förbättras My Time At Sandrock, det nästa spelet i serien, som just nu befinner sig i Early Access. Men ändå, på något sätt, är dessa strider riktigt roliga i alla fall! Jag har fortfarande inte tröttnat på dem.

My Time At Portia är inte ett spel för alla, av den enkla anledningen att du gör samma uppsättning rutiner om och om igen, även om dessa varieras på massor av sätt och ständigt utvecklas. Men om du fastnar för denna gameplay-loop, och det kommer du förmodligen att göra, så kommer du bjudas på ett äventyr som är mer spännande, mer feel-good-fylld, mer djupt belönande än något annat i din spelmaskin. My Time At Portia är inte riktigt världens bästa spel på PC, men på konsol är det det. Det finns helt enkelt inget som är mer genomgående underhållande just nu än att undersöka, uppleva och förbättra den lilla färggranna staden Portia.

My Time At Portia är ett spel som hela tiden motiverar mig vart jag än vänder mig i spelvärlden. Det motiverar mig att bygga saker. Att samla material. Att hjälpa stadens människor med stort och smått. Att fiska i floden. Att laga olika maträtter. Att sällskapa och dejta. Jag har aldrig upplevt ett annat spel som motiverar mig som det här gör. Jag är överväldigad av motivation. Jag har motivation sprutandes ut ur öronen på mig. My Time At Portia är inget perfekt spel, men det är mer underhållande under en längre tid än något annat single-player spel jag har spelat. Och jag väljer underhållning över perfektion vilken dag som helst. Även om spelet har ett par buggar och irriterande svagheter, som spelmakarna dessutom lätt hade kunnat fixa, så levererar spelet så det står härliga till på varenda område där det måste leverera, och det gör My Time At Portia till mitt absoluta favoritspel någonsin.

Fördelar:
underbart beroendeframkallande gameplay-loop, rik och detaljerad värld, feel-good på alla möjliga sätt, fantastiska karaktärer, härligt röstskådespeleri, sköna romanser, roligt precis hela tiden

Nackdelar:
långt mellan man får spara på PC, bitvis felaktiga undertexter, bisarrt färdighetsträd