Crash Bandicoot: Nsane Trilogy

Det kostade i alla fall mig inte en minst krona åtminstone

Jag vill börja med att säga att jag har inget som helst problem med då utvecklare bestämmer sig för att höja svårighetsgraden ett snäpp för ett spel. Finns absolut mycket glädje i att köra spel på betydligt svårare svårighetsgrader. Men ibland så funkar det helt inte, och med denna trilogi går jag ifrån frustrerad och uttråkad.

Med ingen historia i vare sig konsolen som spelen släpptes till eller pungräven ifråga kastades jag mig in. Redan märker man hur rent det flyter. Laddningen dröjer inte mer än ett par sekunder och oftast märker man inte hur många gånger man kör om en viss bana. Det är tur det, speciellt i fråga med vansinnet som är Crashs första del.

Redan där känns det en smula orimligt att skruva upp svårighetsgraden till en grad som de övriga inte ens har gemensamt. Eftersom tvåan är rätt lätt och trean har förmodligen den mest stabila utmaningen borde ju första delen vara en blandning av dessa två? Men nej, timmar av frustation och en minst sagt forcerad bandesign gör att jag helst inte vill röra det på ett tag när jag är klar med första delen. Bron är klart största syndabocken.

Det är tur då att trilogin går mot det bättre med nästa del, Cortex Strikes Back. Man lärde läxan och gav spelarna betydligt mer förmågor...lite för mycket i det här fallet. Om ettan i frågan kändes en smula orättvis är detta på många håll pinsamt lätt. Plattformarna är betydligt större och fienderna är så skrattretande dåliga att det kändes som att utvecklarna behövde piffa upp det något. Dock kan isbjörnen dra åt helvete, med ett stort H.

Som ni märker gör följande trilogi mig väldigt kluven, men det finns en räddare i nöden: Warped. Problemen med ettan och tvåan är som bortblåst och för första gången kan jag faktiskt fullt njuta av ett Crash-lir. Räddningen kommer i följd av variation. Bedårande världar fyllda med bland annat olika fordonssekvenser och fräna egenskapar pungräven kan låsa upp. Favoriten är utan tvekan raketgeväret vilket känns som en rättvis belöning efter alla dessa banor man slagit sig igenom.

Tyvärr räddar inte ett spel en rätt ostabil nyversion av tre klassiska lir. Största boven i dramat är utan tvekan första spelet som skulle behöva lite finpustning. Men om ni har ett visst minne från pungräven lär ni förmodligen älska den här kollektion. Jag förblir dock kluven.