Alien: Isolation

Det sägs att ingen kan höra dig när du skriker i rymden. Jag hoppas åtminstone ingen hörde mig skrika, för skräcken som jag fått uppleva har minst sagt varit krävande för psyket.

När det vankas spel baserade på Alien-licensen verkar utvecklare gör det enklare för sig själva och satsa på ett spel baserat på de senare filmerna, som exempelvis Aliens, eller Alien vs Predator-crossovern. Förmodligen för det varit enklare att göra ett spel där du som benhård marinsoldat ska överleva massvis med elaka utomjordingar. Inget fel i det nödvändigtvis, men det är inget Alien-spel som lyckats fånga känslan från den första filmen, där det enbart var en alien som gick lös på en besättning som har alla oddsen emot sig, en ostoppbar varelse som likt ett rovdjur jagade människorna. Fram tills nu.

På förhand verkade Alien: Isolation hur lovande som helst. I rollen som Amanda Ripley, dotter till Ellen Ripley från filmerna, skulle spelaren i sökandet efter hennes mor hamna på rymdstationen Sevastopol där i princip allt som kan gå snett, har gått snett. Där Ripley tvingas uppleva samma fasa som morsan sin genomled 15 år tidigare, då en ilsken alien jagar spelaren, som kan dyka upp helt oförutsägbart, och som inte heller går att stoppa. Men jag var oerhört skeptisk till om Creative Assembly, vars senaste spel var mer eller mindre trasigt, verkligen skulle lyckas med detta eller om det skulle bli ytterligare ett Aliens: Colonial Marines.

Men mina farhågor vart lyckligtvis inte besannade, då Alien: Isolation visade sig vara från början till slutet en av de mest skräckfyllda upplevelserna som jag varit med om när det kommer till spel. I och för sig har jag inte spelat sådär jättemycket skräckspel i ärlighetens namn, men ändå. Utvecklarna har verkligen lyckats med att fånga känslan från den första filmen, dels rent designmässigt men framförallt för den ständiga känslan av utsatthet och en liten skopa klaustrofobi. Det märks klart och tydligt att utvecklarna jobbat stenhårt på att återskapa känslan från filmen.

Miljöerna ser mer eller mindre ut att följa samma designestetik som den första filmen hade, med trånga utrymmen och ålderdomliga datorer som ger en härlig retrofuturistisk känsla. Men det är inte bara på designfronten som spelet ser strålande ut, utan även den tekniska aspekten fullständigt briljerar. Det är framförallt ljuseffekterna som jag måste slå ett slag för, som bidrar oerhört mycket med att göra spelet så snyggt som det faktiskt är. Det blir dessutom inte sämre när spelet lyckas bygga upp en så fantastisk atmosfär, som hela tiden är påtaglig och känns riktigt otäckt även när inget som kan hota mitt liv är i närheten.

Det största hotet ligger ju såklart i den titulära alien, vars livsmål verkar vara att jaga spelaren. Aldrig tidigare har jag känt mig så utsatt och skräckfylld i ett spel, som när jag plötsligt hör hur alien hoppar ned från ventilationstrumman och börjar vandra omkring i rummet intill där jag är. Att försöka kämpa emot alien är meningslöst, inget av vapnen som jag har till förfogande verkar mot den, och när den väl fått syn på mig är jag mer eller mindre död. Jag kan försöka springa ifrån den, men den kommer alltid komma ifatt mig. För att överleva gäller det alltså att hålla sig tyst, smyga sig förbi när tillfälle ges, gömma sig under bord eller i skåp när den närmar sig (men inte ens då är jag helt säker), flitigt (men försiktigt) använda sig utav rörelsedetektorn och skapa distraktioner med hjälp av föremål som du kan bygga med resurser som finns lite här och var. Det enda som biter på alien är eld, antingen med molotovs eller med en eldkastare som du får tag på en bra bit in i spelet, men endast för en kort stund så du hinner hitta ett bra gömställe.

Mycket av skräcken med denna alien bygger dock, åtminstone enligt mig, mer på hur pass oförutsägbar den är. Förutom vid vissa bestämda punkter i spelet är det inte helt säkert att du kommer stöta på alien, och den kan dyka upp när du minst anar det. När den sedan dyker upp kommer den inte följa någon förprogrammerad rutt, utan den kommer aktivt att söka och jaga efter spelaren, och fotsteg eller andra ljud kan få den att bli nyfiken och ta sig en närmare titt.

Men det är inte bara den otäcka alien som kommer utgöra en fara, utan även andra överlevare samt androider. Människorna är desperata och de kommer inte tveka att döda dig ifall deras liv hänger på det. Alla människorna kommer dock inte skjuta på dig så fort de får syn på dig, då vissa av dem kommer varna dig och be dig att backa undan. Androiderna däremot är det lite annorlunda med, visserligen har jag stött på ett gäng som inte brytt sig nämnvärt om mig, men oftast har de varit illasinnande. Det blir dock lite komiskt när en android tar strypgrepp på mig samtidigt som den med sin syntetiska röst säger "Please calm down, you're getting hysterical". Jag kan också svära på att de är i maskopi med alien, då vid ett tillfälle var det en android som tog tag i mig och när jag skakat av mig denne hade en viss alien dykt upp och slog till innan jag hann reagera.

Något som är oerhört viktigt i ett skräckspel är ljudet, och här utvecklarna likt med grafiken verkligen lyckats då det bidrar enormt med atmosfären. Olika tekniska apparaturer ger naturligtvis ifrån sig lite ljud, vilket i kombination med den övergivna rymdsstationen kan bidra med den kusliga känslan. Men ljudet är inte bara något som finns i bakgrunden och bidrar med känslan, utan är också något som jag måste lyssna till om jag vill överleva. Alien som jagar mig gör det med tunga fotsteg när den vandrar genom de trånga korridorerna, men den väsnas också när den kryper omkring i ventilationstrummorna eller hoppar ned på golvet. Den subtila musiken bidrar såklart också med att skapa känslan, framförallt när den blir mer intensiv och högljudd ju närmare alien är mig.

Såhär långt har jag beskrivit mer eller mindre om allt som Alien: Isolation gör nästintill perfekt, men något perfekt spel är det dock inte. Förmodligen den största svagheten enligt mig är den backtracking som förekommer senare i spelet. Eftersom spelet är förvånansvärt matigt när det kommer till spellängd är det kanske inte så konstigt att jag får besöka vissa delar av rymdstationen mer än en gång, även fast det såklart kan kännas aningen repetitivt. Storyn var även visserligen inte speciellt originell, men ändock något som jag njöt av till stora drag, men förutom Amanda Ripley kände jag aldrig någon av de andra karaktärerna verkade intressanta och jag gillade verkligen inte det abrupta slutet.

Men hur jag än vrider och vänder på det, går det inte att frångå att Alien: Isolation är lite av ett mindre skräckmästerverk. Att det dessutom är Creative Assembly, som under de senaste åren enbart sysslat med strategispel, som lyckades göra ett Alien-spel som verkligen gör rättvisa till licensen är lite av en bedrift i sig. Trots vissa brister är spelet från början till slut ett oerhört fantastiskt spel, som tack vare den otäcka atmosfären och den illasinnande utmojordingen gör detta till ett av de absolut mest intensiva och skräckfyllda spelen som jag någonsin spelat. Det är även utan någon som helst tvekan att av de bästa spelen som jag spelat detta år, och denna skräckupplevelse är en sådan som kommer följa med mig ett bra tag.

Plus:
Skrämmande och oförutsägbar fiende, påtaglig och otäck atmosfär, tjusig grafik, strålande ljudbild

Minus:
En del backtracking, abrupt slut

Testad version: Playstation 4