Länge hade jag läst om Dishonored. Rubriker som att det var ett av årets bästa spel. En nytänkande nykomling med en fantastisk atmosfär och bra manus m.m. Det lät alldeles för intressant för att missas och bättre sent än aldrig hamnade det i mitt spelbibliotek. Men var spelet lika bra som rubrikerna?
Dishonored utspelar sig i en postapokalyptisk värld men det är svårt att sätta ett datum på tidsepoken. Världen ser ut som en parallell sci-fi 1700-tal kanske.. om man tittar på miljön, människorna och en stor del av vapenarsenalen. Men samtidigt ett väldigt avancerat 1700-tal med uppfinningar som inte finns än idag.
Världen har fallit offer för en pandemi som spreds via råttorna. Offren är många och ökar snabbt i antal. Hela städer har förfallit och överlevarna barrikerar in sig. Mitt i detta elände skickas du, Corvo - drottningens personliga livvakt, iväg av din drottning för att finna svar. Försöka förstå hur det hela startade och framförallt hitta räddningen och stoppa spridningen.
Tillbaks från din långa resa går du direkt för att möta drottningen och berätta om dina upptäckter. När ni står och pratar på tu man hand dyker en massa lönnmördare upp från ingenstans. Trots tappert kämpande lyckas du inte rädda drottningen och hon mördas. Mördarna kidnappar dessutom hennes enda dotter och nästa kronarvinge, och försvinner lika snabbt som de kom med hjälp av en teleporteringsförmåga som de verkar besitta. Strax därefter kommer hjälp som hörde skrik men det enda de hittar är dig, ditt blodiga svärd och den döda drottningen.
Självklart anklagas du för brottet och slängs in i fängelset i väntan på din avrättning. Nu börjar det riktiga äventyret. Någon vill åt tronen och makten. Du måste självfallet fly, bevisa din oskuld, rädda prinsessan och identifiera den skyldige. Komplotten är invecklat och äventyret är långt innan sluttexten rullar på skärmen. Skriver inget mer om handlingen.
Atmosfären i spelet är bra. Världen är mörk och kuslig. Det mesta är förstört efter pandemin och gatorna är tomma på folk. De flesta man möter är soldater på patrull eller infekterade som är i en zombieliknande tillstånd. Miljöerna är detaljrika och stämningsfulla och vackra trots det dystra landskapet. Musiken passar in utmärkt och förhöjer den totala känslan. När det gäller det audiovisuella får Dishonored höga betyg!
Under spelets gång så utvecklar du olika förmågor som hjälper dig under uppdragen. Man kan säga att det finns två typer av förmågor. Den ena är för den smygande spelartypen som helst inte blir upptäckt och den andra för den mer testosteronstinne som dödar allt som rör sig. The choise is yours!
Det smygande spelsättet är klart svårare men samtidigt väldigt, väldigt, väldigt mycket roligare. Dessutom är hela spelet, bandesignen, skapat så att du bör föredra att hitta stigar förbi vakter snarare än att döda allt du möter. Just känslan av att komma till ett nytt ställe, studera miljön och upptäcka fiender och deras rörelsemönster och därefter hitta en väg förbi alla med hjälp av dina förmågor utan att bli sedd är det absolut roligaste momentet i spelet. Här gäller det verkligen att ha de rätta verktygen om du vill ta dig vidare obemärkt. Förmågorna som utvecklats kommer väl till användning. Även här får Dishonored toppbetyg då jag tycker att "stealth" delen i spelet är bland de roligaste i sin genre!
Men, alltid denna men... här kommer också spelets svagaste punkt enligt mig. Råkar man bli upptäckt och vakten inte är död (eller sövd) inom någon sekund och hinner larma, så har jag minst 5 vakter till som kommer springande mot mig. Och kanske 5 till några sekunder senare beroende på hur stor banan är och hur många vakter som befinner sig i området osv.. Inget konstigt med det. Men dessa vakter kan man enkelt utplåna med sina krafter och vapen. Lite FÖR enkelt. Det är bara att ställa sig i ett hörn och skjuta alla som kommer emot dig. Svårighetsgraden är låg på normalt. När alla är döda, kan man fortsätta promenera runt som om ingenting har hänt på tomma och obevakade gator som kan vara rätt stora partier. Det blir liksom allt eller inget. Antingen är vakterna kvar eller så tömmer man banan på vakter om man råkar blir upptäckt. Inte så mycket däremellan. Trist tycker jag och det kändes onaturligt. Visst, man kan välja att fly undan vakterna och börja om, men jag hade gärna sett en mer balanserad svårighetsgrad genom hela uppdraget. Alla banor är inte riktigt så illa, men känslan jag beskrev fanns under hela spelet.
Som helhet så tycker jag att Dishonored är ett bra spel. Det är välgjort ur de flesta aspekter men har också några svagheter. Som bäst är spelet riktigt kul och bra. Men det finns saker som drar ner betyget. Manus var ok för mig, men jag hade gärna sett lite mer utvecklade karaktärer och lite "köttigare" story. Ett spel som inte lämnar starka intryck efter sig och kommer glömmas bort. Kommer jag att spela uppföljaren då? Ja, för spelet har stort potential med lite justeringar här och där. Rekommenderas STARKT till alla "stealth" fantaster!