Guitar Hero II

Jag minns en tid i mitt rum då jag faktiskt inte var kung över någonting. Det var en tid då mitt rum var en välstädad plats som kännetecknades av sin ständiga tystnad.
Det var en tid då wii´n var såld sen en månad tillbaks, och rummet var konsolbefriat.
Det var med andra ord, ingen vidare rockig tid.
Men detta skulle ta sin vändning, och det skulle bli en så rockig vändning att den fick att andra rockiga vändningar att kännas mindre rockiga.

Och vändningen hette Guitar Hero II. Jag hade aldrig spelat ettan, dels för att jag sålde min ps2:a för x antal år sedan till fömån för en x-låda, men också för att jag aldrig hade hört talas om spelserien.

Anyhow, efter att jag återigen inskaffat mig en ps2 så sattes det igång.
Rummet tog en omedelbar förvandling. Den dunkla tystnaden och prydligheten fanns inte längre någonstans att skåda. Rummet hade på bara några minuter förvandlats till en scen, med plats för endast en kung.
En kung utan krona men istället utrustad med ett rödsvart underverk från harmonix.

Dagarna gick numera i pampig 8-takt, och ganska snart fick jag bekanta mig med begrepp som "hammer-ons och pull-offs".
Guitar Hero II blev nästan omedelbart min käraste ägodel, och jag kan inte annat än att kalla det magiskt.