
Om du köper The Lord of the Rings: War in the North och förväntar dig en episk historia i klass med J.R.R. Tolkiens mästerliga boktrilogi kommer du bli besviken. Om du köper The Lord of the Rings: War in the North och förväntar dig ett grandiost rollspelsäventyr i likhet med The Elder Scrolls spelen kommer du också bli besviken. Men om du istället hoppas på härligt blodig Hack n' Slash i mysig fantasy miljö så kommer spelet möta alla dina krav.
Något som gläder mig när jag spelar War in the North är utvecklaren Snowblinds tydliga respekt för Sagan om Ringen. Böckerna såsom filmerna. För utan denna respekt hade detta spel blivit ännu ett av de alldeles för många usla licensspelen på marknaden. Snowblind hade kunnat göra precis det och ändå sluppit undan lätt. Deras arbetsgivare Warner Bros hade nog nöjt sig så länge det stod 'Lord of the Rings' på omslaget och vi Tolkien-fanboys köpt det enbart på grund av det. Men istället för att göra det så har Snowblind lyckats göra ett spel med det gamla vanliga rollspelsstridsystemet som vi alla känner till och ändå andas in en hel del spelglädje i det.
Det finns tre spelbara karaktärer: Eradan, en ranger från människofolket beväpnad med svärd och båge. Farin av Berenor, en dvärgkrigare som slåss med en yxa och ett armborst. Sist har vi Elronds lärling Andriel. Hon är en alvmagiker som kan använda sin stav för magi och närdistansattacker. Jag skulle beskriva karaktärernas personligheter men de har tyvärr inga. Tänk er tre kartongbitar så har vi våra hjältar i ett nötskal.
Men när de tre huvudpersonerna ger sig ut på slagfältet blir det hela betydligt intressantare.
Som du säkert har märkt från mina beskrivningar av dem är varje medlem i gruppen anpassad för både närstrid och långdistansattacker. Deras sätt att slåss skiljer sig därför först när du börjar uppgradera dem. Eradan kan till exempel använda sig av stealth genom att bli osynlig, bland annat. Farin är den starkaste i trion och med några uppgraderingar så krossar han orchhuvuden som nötskal. Och Andriel helar, hon är ju trotts allt en kvinna i ett rollspel.
Men det finns många, många uppgraderingar för våra hjältar och många, många sett att hacka sig igenom spelet.
Och som i varje Hack n' Slash finns det tonvis med gore. Blod, lemmar och pilar flyger över slagfältet när Eradan and Co är på krigsstigen. Det är precis lagom kaotisktoch blir endast ett problem på några av spelets banor där man måste försvara en plats från vågor av fiender som känns som de aldrig kommer ta slut. Men dessa banor är som tur är inte obligatoriska.
De vanliga banorna är nästan helt linjära, förutom en del stickspår och gömda hemligheter som rangern Eradan kan spåra upp. En del NPCs kommer ge dig sidequests som nästan alltid går ut på att hitta X antal Z. Men inte ens dessa quests öppnar för någon utforskning då du oftast hittar det du letar efter på vägen till nästa bana.
När det kom till handlingen gjorde Snowblind ett smart val och undvek att blanda sig in alltför mycket i det Tolkien skrev, vilket uppskattas av Sagan om Ringen-nördar som jag. De hade bara tagit vatten över huvudet om de försökt göra det. Men de har inte varit rädda för att bjuda på lite fanservice. När Eradan, Farin och Andriel stannar i Rivendell träffar man hela brödraskapet, samt Bilbo, Elrond och Arwen (bonuspoäng för att de slängt in några karaktärer från böckerna) och förutom Arwen så ser de alla ut och låter som i de gjorde i filmerna. De platser från filmerna som man besöker ser också väldigt bra ut.
Även musiken är lånad från filmerna men det är svårt att klaga på det då den är så otroligt bra.
Egentligen kunde War in the North varit ett spel från en helt annan franchise utan att det skulle vara någon skillnad, och jag måste medge att jag är lite besviken på det. Men det ändrar inte på faktumet att The Lord of the Rings: War in the North är ett väldigt underhållande Hack n' Slash rollspel som alla kan njuta av, vare sig de är Sagan om Ringen-fans eller ej.