Shadow of the Colossus (2005)

Årets spel 2006 går inte i 720p, innehåller non-stop action och handlar inte om att rädda världen från elakingar. Årets spel 2006 är en blygsam berättelse om en pojke, en flicka, en gud och 16 kolosser.

Precis när alla trodde den förra generationen var över i och med Xbox 360's debut kommer Shadow of the Colossus på PS2. Spelet är signerat Famitsu Ueda, skaparen av det kult-förklarade ICO, och bevisar än en gång att konsolers bästa spel i regel alltid kommer mot slutet. För Shadow of the Colossus är vekligen ett fantastisk spel.

Spelet tar sin början med en lång resa där vi ser Wander ridandes på sin häst Agro, samt en livlös flicka. Till slut når dom fram till den enorma porten till det förbjudna landet, där en bro sträcker sig över en öken till ett tempel. I templet lägger Wander flickan på ett altare, och efter en del händelser får han reda på att han måste döda 16 kolosser för att få tillbaka flickan till liv, men det kommer få konsekvenser.

Handlingen i Shadow of the Colossus är verkligen så långt bort från dagens amerikanska spel man kan komma. Det finns knappt någon fakta om karaktärerna och detaljer kan ni glömma. Dagens spel ska annars innehålla en hel livshistoria om varje liten karaktär i spelet, och i extrema fall även varje släktmedlem. Men Shadow of the Colossus håller det enkelt, kanske lite väl enkelt för gemene man. För utan någon fantasi eller slutledningsförmåga kan man omöjligt förstå handlingen. Jag älskar personligen handlingen eftersom den vågar sticka ut.

Rent spelmässigt är det inte mycket man ska göra. Med hjälp av Agro tar sig Wander runt i det Tokyo-stora lander och letar rätt på de olika kolosserna, enorma unika varelser som alla kräver olika sätt för att besegras. Till sin hjälp har han ett svärd och en pilbåge. Kontrollerna i Shadow of the Colossus är bland de bästa jag upplevt i spelväg. De är lätta att lära sig, och de är även få och simpla. Jag är speciellt imponerad av att Wander kan greppa tag i så pass många väggar som han kan. Exakt alla kanter kan man ta tag i, och det ger verkligen spelet ett helt nytt spelmässigt djup. Att ta tag i en koloss "päls" och hänga kvar medan han försöker skaka loss en 30 meter uppe i luften är mäktigt.

Ljudet är jag helt lyrisk över. Sony måste ägnat otal timmar med att spela in ljud på olika platser, för det är verkligen verklighetstroget. Ljudeffekterna ändras om Wander är i ett stort tempel, i en grotta, ute i det öppna eller under vattnet. Wander kan kalla till sig Agro genom att kalla på honom, och beroende på hur långt ifrån Agro är och vilken situation dom är i så ropar Wander på olika sätt. Musiken är underbar i Shadow of the Colossus. Likt Halo CE används den snålt, bara i vissa situationer, fast ännu bättre om ni frågar mig. Det gör att när den väl kommer så är den desto mäktigare. Men så har Roar of the Earth, soundtracket, redan vunnit massa priser. Kô Ôtani heter killen som ligger bakom musiken, och jag hoppas verkligen Ueda använder honom i nästa projekt.

Likt många andra storslagna äventyr är hållbarheten det som är sämst i Shadow of the Colossus. Även om det är roligt att ta ner kolosser, bygga på sin hälsa och stamina, leta frukt och ödlor samt klara time-attacks och få nya prylar tröttnade jag relativt snabbt. Men hur jag än vrider och vänder på det så var Shadow of the Colossus värt varenda peng jag gav för det.

Det bra:
En unik spelupplevelse
Jättebra bossar
Ljudmässigt strålande

Det dåliga:
Hållbarheten

###############
Grafik: 9
Spelbarhet: 10
Ljud: 10
Hållbarhet: 7
###############