The Elder Scrolls V: Skyrim

Ett nytt Elder Scrolls spel, ett spel som enligt spelvärlden måste leva upp till sina skyhöga förväntningar. Ska Elder Scrolls V: Skyrim ta titeln "Det bästa rollspelet någonsin"? NHLmasternator svarar på era böner och betygsätter Skyrim med en fet recension.

Elder Scrolls IV: Oblivion var ett landmärke i min barndom. Oskyldig liten pojke som jag var antog jag mig utmaningen att tämja riket i fjärran, då fantasi blev verklighet. Min sociala kompetens minskade drastiskt under denna episka tid strid mot alla möjliga väsen, men jag förstod att om antalet år skulle jag befinna mig i samma rum, strida i en nytt episkt rike i världen Tamriel.

Hjärnan är oense då jag står inför ett mycket ödestigande val. Ska jag vara en Nord? Ett kyltåligt ursprungsfolk från Skyrims mörka skogar. Eller en smidig och intelligent Khajiit från Elsweyrs stekheta prärie? Mer raser finns, men dessa två tilltalade mig. Efter flertalet känslomässiga samtal med min hjärna och mage så talade nationalismen till faderlandet Skyrim. En rejält muskulös krigare blev jag, med ögon som lyste som norrskenet. Blott synen av mig skulle starta krig, jag älskade det.

Om det är något Bethesda gillar så är det att sätta handbojor på huvudkaraktären. Återigen befinner jag mig fången, nu sittandes i en vagn. Hästarna för oss långsamt på den jordiga vägen mot Helgen. Det är en skrämmande lugn morgon i Skyrim och dimman omger oss i en ljudlös närvaro. Det dröjer inte så länge förrän jag och de andra brottslingarna ser Helgens mastodonta bygge till fästning, vi insåg att våra öden är bestämda, här slutar våra liv.

Rasande är jag när det är min tur att avrättas, trots att jag inte står med på listan som ska möta bödelns yxa, hur är överbefolkningen i Skyrim undrar man? Mitt huvud placeras på den kalla och fuktiga bordet som såg ut som en ful rutten stubbe, frågorna är många då bödeln lyfter yxan och är beredd att uträtta sitt arbete. Som en ängel från ovan får jag syn på den. Denna ståtliga varelse som skulle blöta ner varje mans byxa. De nämns i sagor, i fjärran länder där tappra riddare slogs för sin heder, men hedern blev betydelselös då de slutade som min mat, helt bränd, helt utan livstecken. Den så kallade ängeln fäster sina klor mot tornets kalla tegel och brister ut i ett vrål som med spelets rejäla ljud dånar ut genom mina högtalare, ett sådant vrål har människan aldrig skådat.

Vrålet sträcker sig genom dalar och floder, genom Whiteruns livliga samhälle ända upp till Winterholds akademiska högskola. Hela marken vibrerar då bödeln blir en flamberad efterätt, pulsen är retande hög då jag tar skydd. Dock var jag helt ovetandes om att jag senare skulle vara den grymmaste och mest skoningslösa drakslaktaren i hela Tamriel. Mitt välkomnande till Skyrim kunde inte på något sätt blivit bättre.

Efter en lång flykt med en av imperiets män så befinner jag mig i den charmiga lilla byn Rivervood, centralt belägen i Skyrim. Det är först nu man märker de rejäla skillnader från Bethesdas förra succé: Oblivion. Byn sprakar av rörelse och liv. Smeden slipar på ett mäktigt svärd medan två barn leker kurragömma, här skulle man kunna slå sig ner säger man skämtsamt till sig själv. Medan jag umgås med folket kan jag inte låta bli att brista ut i skratt då två personer heter Stol och Ole-Fisknäve. Trots skrattattacken klandrar jag dem inte, skandinaviska namn är svåra. Butiksägaren får ett besök han sent glömmer då jag klumpigt famlar in, välter omkull halva affären och av misstag stjäl fyra tallrikar då jag bara ville lyfta och rotera dem. Efter missödet intalar jag mig själv att jag är ovan med kontrollerna och staplar vidare obemärkt.

Flertalet timmar in i spelets handling erkänner jag mig vara en skicklig krigare då jag med mitt enchantade Elven sword med tjugosex damage relativt enkelt dödar det jag ser. Stridssystemet är likt Oblivion, men det har skett många förbättringar. Animationerna är betydligt snyggare men möjligen lite robotaktiga, känslan att jag konstant slår igenom luften är knappt märkbar, men aningen irriterande för det tränade ögat. Kombinationen att ha ett svärd på den högra och magi i den vänstra är otroligt häftig och användbar. Vill du göra magin ännu starkare kan du välja magi på båda händerna och slå ihop magin vilket gör den otroligt starkare men tar snabbt slut på din magi. Det finns olika mätare för din hälsa, din magi och din uthållighet. Alla dessa går att med tiden förbättras och du blir en starkare spelare.

Ibland fäller jag några tårar blickandes ut över Skyrims landskap, vyn är oslagbar, en bra jämförelse bör vara med Red dead redemptions vackra prärie. Som sagt är det vackert från distans. Tur är att man spelar i 1080p, för även då uppfattar jag grafiken ha vissa problem med skärpan då jag befinner mig på nära håll. För att vara ärlig så fyllde grafiken knappt upp mina högt ställda förväntningar och ska man locka en bredare publik i framtiden, så krävs en utmärkt grafik. Själv har man genom erfarenhet insett att grafiken inte är allt, bara en del av spelet. Alla delar förstås inte samma åsikter som mig och detta bör man då prioritera inför kommande spel eftersom allt annat är i princip enastående. Själv har jag spelat detta på mitt Xbox360 och tydligen ska det vara snyggare på Pc.

Genom Skyrims löjligt varierande uppdrag så inser man att ingen spelar detta spel på samma sätt som jag, det är en omöjlighet. Variationen är helt enkelt mästerlig, du vet aldrig vad som finns bakom busken när du går ensam, kvällen är ung och norrskenet lyser upp din väg. Det visade sig att det inte var något i busken, istället smög sig en mammut på dig och stoppade upp den ena hornet där solen inte lyser. Med andra ord kan du helt strunta i uppdragen och upptäcka världen, plocka blommor, jaga vargar, slakta drakar, undersöka grottor. Ditt liv kan i princip bytas ut mot detta, med andra ord det perfekta rollspelet.

I Skyrim är man alltid aktiv med antalet uppdrag och det briljanta menysystemet håller en i ordning genom att markera uppdrag som aktiva eller inaktiva. Menyn är nyckeln till allt, där finns som sagt dina uppdrag, dina magiska krafter, din arsenal där då kan förvara mängder med drycker, mat, svärd etc. Din karta, och slutligen den otroligt läckra levelsystemet genom att fördärva dina poäng på olika förmåner så fort du gått upp en level. Istället för att konstant gå in på menyn för att till exempel byta vapen så kan man favorisera det. Genom en enkel knapptryckning så dras det valda vapnet fram, ett enkelt och smidigt sätt att tjäna en massa tid.

Längre in i spelets huvudkampanj så skapas en rätt så precis helhetsbild. Det absolut bästa i spelet är fighterna mot drakarna, pulsen är skyhög som efter tre fettiga munkar. Känslan att få döda en drake är obeskrivlig, en av de mest minnesvärda spelögonblicken jag upplevt. Bethesda har varit smarta, dessutom har man gjort flera sorters drakar. I tro om att jag ser en vanlig drake långt upp i skyn så visar det sig ibland till exempel vara en bloddrake som har förvånansvärt förmågan att att spruta is och ha en högre hälsa. De som lever vilt i Skyrim verkar ha en telepatisk förmåga för ibland när man envist skjuter pilar mot en drake så vill ett istroll, tretton vargar, en mammut och dess ägare till jätte lägga sig i. Inte nog med att jätte behöver svinga till med klubban en gång så jag flyger femton meter upp i luften, utan allting blir en strid på tre timmar och tjugo minuter.

Spelet kräver sin tid och omsorg, men kvar från Oblivion är förmågan att teleportera sig till platser du redan besökt. Funktionen sparar enorm tid, annars hade man varit tvungen att färdas via en häst som klättrar berg bättre än King kong. Hästfysiken är slarvigt gjord och något som behöver förbättras, när man hoppar som en studsboll ner från en hundrameters berg är något fel. Hästen är inte din enda vän under dina ensamma färder, enkelt kan du anlita en anhängare genom att lätt socialisera dig i någon stad. Anhängaren är på samma level som dig själv och bidrar till stor nytta under strider, dock inne i hus kan den bli det mest otroligt störande du upplevt då den blockerar varenda jäkla dörröppning. Skönt kan det vara att be din anhängare att stå still på platsen för att senare bli tillbakakallad. Istället är det kanske en bra idé att besöka min fru uppe i Dawnstar?

Kontrollen över sin utrustning gör en sömnlös, du kan i princip skapa vad som helst av vad som helst. Själv har man genom timmars arbete lyckats skapa en lätt och tung drakbens utrustning, det är bara att sätta sig vid slipstenen och skapa flera mästerverk. Utrustningen är inte det enda som går att skapa, magiska drycker och vapen går lika bra och det är lika underhållande. Förmågan att enchanta vapen är också möjlig då din skada och värde på vapnet ökar betydligt. Systemet kan från en början vara komplicerat, men genom att se och lära så spenderas många underhållande timmar vid laboratoriebordet. Fatta inte tycke för mycket för dina vapen, konstant hittar du nya vapen genom att leta igenom alla dina fienders döda kroppar. Föremålen radas upp med all nödvändig information, du kan till och med snyggt vrida på föremålen, alla är snyggt 3D-modellerade.

Tidigt in i spelets handling får jag det klart för mig att jag är dragonborn, en ultimat drakslaktare. Drakarna har kommit tillbaka till Skyrim, och enligt de visa är det ingen tillfällighet att jag träder fram vid just den här tiden. Förmågan jag har är att absorbera drakarnas själar, de kan då aldrig återuppstå, vilket annars gör de oslagbara. Det som också utmärker en dragonborn är att de pratar drakarnas språk, vilket jag kan använda i strider. Genom spelets gång lär jag mig nya ord som är otroligt effektiva i strider, en given favorit är unrelenting force då ni säkert vet låter som "ost-ka-ka" på svenska. Dock finns det en mystisk historia om dragonborns och drakarnas uppkomst, men jag vill inte berätta några spoilers.

Städerna i Skyrim är som tidigare nämnt fulla av liv, men möjligheterna är oändliga då det finns så mycket att göra. Själv försöker man bli medlem i de flesta medlemskapen som Stormcloaks, Companions, Dark brotherhood etc. Om inte bryter man sig försiktigt in i hus genom den förbättrade tekniken att bryta upp lås. Det som verkligen gjorde en rasande i Oblivion var det korkade sättet att bryta lås, i det här spelet är dock lockpicks ingen bristvara. Att bryta sig in i hus är bara en liten del av den varma och mysiga känslan man får av att vistas i staden, alla lever sina liv och det ger en realistisk känsla. Sanning är att jag gick in på ett värdshus i Whiterun. Nu var jag en sliten och blodig Nord på level trettiotvå efter ungefär trettiofem timmars spelande, alltså har jag ungefär tvåhundrasextiofem timmar kvar att uppleva. Jag satte mig på en bänk och lyssnade på en sångare sjungandes om Ragnar den röde. Tre kompisar satt bredvid honom och skålade mjödet framför den sprakande elden, jag själv sitter i min soffa blickandes upp mot taket och njuter av att spela ett mästerverk, ett komplett mästerverk som enligt mig är det bästa rollspelet genom tiderna. Mitt äventyr i Skyrim har bara börjat.

+ i betyg
Mästerlig frihet
Öppna Miljöer
Gigantisk värld
Drakar, mammutar och jättar
Menysystemet
Musiken
En värld i ständig rörelse
Bra stridssystem
Härlig känsla
Jag har nu två liv

- i betyg
Emellanåt grafiken
Hästfysiken

Totalt
Grafik 8/10
Spelbarhet 10/10
Ljud 9,5/10
Hållbarhet 10/10
Story 9,5/10
Känsla 10/10