The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D

Vår värld kan bjuda på makalösa ögonblick. Att korsa Golden Bridge under en solnedgång och rikta blicken mot den blodröda solen. Att vandra i en Afrikansk regnskog och höra tusentals fågelarter sjunga med vinden. Eller att sitta på ett nattplan till Hawaii och kolla upp mot en stjärnklar himmel. Vi har också möjligheten att uppleva ögonblick i den så kallade virtuella världen, i form av tv-spel. Det finns tonvis med olika titlar, men det finns faktiskt en i mängden som har det där lilla extra. Detta spel har nyligen återuppstått i äkta 3D, resultatet är inget mindre en spektakulärt.

The Legend of Zelda: Ocarina of Time är ett spel utvecklat samt utgivet av Nintendo. Spelet släpptes första gången till Nintendo 64 och har nu anlänt till nytt format, nämligen Nintendo 3DS, och därav finns 3D inpackat i spelet. Genren är Äventyr och man spelar i ett tredjepersonsperspektiv som karaktären Link. Man får dock möjligheten till att döpa hjälten till något annat, men utseendet förblir detsamma.
Jag själv har aldrig spelat Ocarina Of Time förut, eller något Zelda-spel överhuvudtaget och vet därför inte om karaktärer i spelet existerar i andra delar av spelserien. 3DS-versionen är mitt första Zelda någonsin. Folk har sagt att detta spel är det bästa tv-spelet någonsin, är detta spelet så himlas bra eller är det korkade getter som har uttalat sig?

Spelet handlar om en pojke tillhörande Kokiri-folket. Dessa varelser har mist sin förmåga att bli vuxna (hur fortplantningen går till förblir hemlig..) och är alltid barn. Pojken, vars namn är Link, har ingen fé. Trots att varenda kotte i skogen, Kokiri Forest, har en. En dag kallar skogens beskyddare, The Great Deku Tree, på Link för att ta ett seriöst snack med pöjken. Han har nämligen blivit sjuk. Trädet skickar en fé för att kalla på Link, som sedan blir Links personliga fé. Med tiden anländer Link till trädet, och från den punkten börjar Links liv sakta men säkert förändras, löv för löv.

Storyn är i min mening så bra som den bara kan bli. Den sätter alla måltavlor mitt i prick. Mästerlig skriven och landet som spelet utspelar sig i, Hyrule, har en fantastisk välskriven historia som är fascinerande att ta del av samt otroligt djup. De karaktärer som dyker upp under äventyrets gång är alla lika minnesvärda, men de hade verkligen kunnat explodera av utstrålning om man fick reda på lite mer fakta om vissa nyckelkaraktär. Vissa känns lite hastigt placerade och finns där endast för att ett X antal karaktärer måste finnas för att storyn ska gå ihop. Detta är bara några fåtal dock och är ingenting jämfört med helheten. De mesta karaktärer och varelser sitter fortfarande som berg i skallen i skrivandes stund.

______________________________________________
Notera nu igen att denna text skrivs efter upplevelsen från spelet, eventuella böcker och andra Zelda-spel har jag inte haft närkontakt med och kan därmed inte ta hänsyn till det
_______________________________________________

Landet Hyrule är fantastiskt konstruerat med fantasirika byar och invånare. Allt från ett stort slott till små byar. Upplevelsen att springa på Hyrules stora gröna fält under en solnedgång är en oslagbar känsla. Att få upptäcka nya ställen under äventyret är magiskt och att ständigt vara medveten om att nästa by kommer bjuda på någon nytt peppar en bara ännu mer. I Ocarina Of Time finns det massor av olika minispel som kommer att hålla dig från huvudvägen ett bra tag samt en trave med sido-uppdrag. Allt från fiske till Hyrules egna unika bowling. Det finns också många hemligheter som man kan jaga för att sedan få värdefulla belöningar. Men det som troligtvis sticker ut mest av alla aspekter i spelet är den spelbara ocarinan. Den kan man närsomhelst ta fram och börja spela på. Använd knapparna och börja spela. Det fungerar strålande, sen att tonerna låter realistiska gör saken ännu bättre. Man kan förvränga tonernas läge lite hursomhelst och möjligheten till att kompensera sitt egna mästerverk genom ett digitalt ocarina har aldrig varit bättre.

Kontrollerna sitter som en smäck och kan faktiskt inte klagas på, förutom att man kanske är lite ovan med auto-hopp i början. Touch-skärmen utnyttjas väl och fungerar utmärkt att använda som förråd för föremål, kartor m.m. Stridssystemet är enkelt och smidigt. Knapp-kombinationerna som ibland är livsnödvändiga att använda ger inget mer att önska. Dessutom fungerar Sköld-Svärd-Strider med fiender sensationellt. Man gläds när fiender med svärd och sköld dyker upp pågrund av att man vet i förväg att striden kommer bli episk.
I ovanstående text nämndes ocarina, att man närsomhelst kan plocka upp sin ocarina och börja spela. Ocarinan används dock inte endast som paus-underhållning, utan den används flitigt under spelsessioner i grottor för att lösa pussel likaså. Det är en fantastisk spelfiness som är ett nöje att använda genom spelets gång.

Spelet spelas genom tredjepersonsperspektiv och därmed är det viktigt att kameran fungerar i alla lägen. Från att hoppa över plattformar till att strida mot vildsinta plantor. Den fungerar, i de flesta fall. Ibland har jag upplevt den som lite klumpig under vissa strider när man låser kameran mot en fiende samt små fördröjningar när det gäller att skifta position under intensiva längdhopp. Ibland har den också stannat vid ett läge som endast förstörde för mig, jag kunde inte se de hinder som fanns framför mig pågrund av att kameran stod ovanför mig. Att man inte har möjligheten att ändra kameran som man vill försämrar det lite till. Men lyckligtvis så har detta hänt under ett fåtal tillfällen och är små sandkorn till synes av övriga tillfällen där den faktiskt är klockren.

Ett av spelets moderskepp är så kallades Dungeons. Dessa är labyrint-liknande grottor i form av tempel m.m. Alla har sina unika pussel som kräver ren tankekraft för att lösa, i början iallafall. I början sökte jag faktiskt hjälp ett fåtal gånger pågrund av allt för svåra pussel. Men jag skärpte mig ganska snabbt, och ökade hjärn-motorerna. Men mot slutet känns det som att man inte behöver dra full gas på hjärn-pedalen. Jag kände snabbt igen mig när det uppstod helt nya pussel, till en viss del. Alla olika pussel följer ett speciellt mönster, när man väl blir kompis och upptäcker hemligheten kommer kommande pussel kännas allt enklare. Men självfallet sänks inte åldergränsen till 8års-gräns för det, nej nej. Vissa delar är fortfarande riktigt kluriga, det är bara att man kommer att lösa vissa delar ganska snabbt. Till sett av design bjuder de olika dungeons på varierade utseenden. Varje enskilt tempel har sin egen anda och atmosfär som kommer att ihågkommas, samt en egen unik slutboss.

Där kommer vi till ännu ett slags moderskepp, fast lite mer ungeskepp. Precis som grottorna har bossarna (större och starkare fiender än vanligt) sin egna stil samt sätt att ta av hatten på. Varje boss är bombarderad med snygga detaljer. De flesta har till och med lite information om sig, tillexempel varför den befinner sig där på just den tidpunkten när jag är där. Varför äter den inte middag med mormor liksom?

I The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time så finns det tre stycken finesser som gör debut på 3DS. Det ena är rörelsekontroll. Luta ditt 3DS åt vänster, höger eller vad nu önskas när det är pil o båge-dags. Kontrollen är precis, stabil och fungerar utmärkt. Den andra nya finessen är, surprice surprice...3D(!). 3D:n är djup och behaglig att titta på. Den förbättrar upplevelsen kraftigt, iallafall utifrån min egna uppfattning. Nackdelen med dessa två nya finesser är att deras kemi inte är den bästa. För att uppleva 3D:n till fullo måste man sitta stilla, men för att utnyttja rörelsekontrollen krävs det att man flyttar sig en aning. Som tur är kan man enkelt stänga av 3D:n och vice versa. Den tredje är hjälpvideos. På vissa ställen i spelet finns stenar som kan visa en glimt av framtiden. Dessa kan hjälpa en om man sitter fast i en grotta, eller behöver hjälp med nästa mål. Mitt tips är att man undviker det. Det blir mycket roligare om man själv klurar ut hur man ska gå till väga, vilket jag dock inte gjorde i början.

Hyrules design är briljant, men tekniskt sätt så är den mindre matcho. De plana gräsunderlaget känns pixligt och brist på olika nyanser. Detsamma gäller höga berg bortom horisonten som syns med blotta ögat. Blommor och träd i djupa skogar ser ut som dit-klistrade klistermärken utan någon somhelst realtids-effekt.
Men om man bortser från de grafiska bristerna så finns det en hel del andra saker att glädjas över. Städer och framförallt insidan av byggnader är noggrant detaljerade med allt från vinflaskor till stolar. Tavlor, golv och väggar ser snygga och naturliga ut. Vatteneffekterna är också högst välkomnande och spottar ut en härlig känsla när man dyker under vattenytan. Men det som verkligen sticker ut mest är faktiskt himlen. Istället för ett platt, tråkigt tak så pyntas den med härligt ljus och tusentals vackra blåa nyanser perfekt ihopsatta. Molnen rör sig på ett realistiskt sätt och bidrar till fördjupad atmosfär. Skiftet mellan dag och natt är fullkomligt fantastiskt och varje tidpunkt har sina ljuspunkter.

Musiken i Ocarina Of Time är perfekt anpassad för spelet och det finns alltid ett ljudspår för varje situation. Varje by har sin egna harmoniska melodi. I strider byts den mot intensiva toner som höjer adrenalinet, speciellt under boss-fighter. Replikerna i spelet är välsignade utan röster, men då och då uppstår något form av stön eller skratt från varelser under konversationer. Vissa passar fint och uppkommer under rätt tillfällen och andra känns endast pinsamma att lyssna på. Vissa skratt kunde lika gärna ha slopats, men lyckligtvis uppstår just dessa nästintill aldrig och bidrar knappt någonting till slutbetyget.

Spelet håller länge, riktigt länge. 31 timmar tog det mig att slutföra äventyret, inklusive sidouppdrag och leka-och-ha-kul. Efter detta tog det slut, men man ska banne mig inte sälja spelet för det. När man klarat ut spelet en gång låses ett nytt läge upp, Master Quest. Detta betyder att du spelar om spelet, fast att grottorna nu har nya pussel samt svårare fiender. Allting står omvänt också. Om slottet låg på södra delen av landet förra genomspelningen, så ligger det i Master Quest på norra delen. Höger blir vänster och vice versa. En annan sak som är värt att nämna är att man kan utmana redan slagna bossar närsomhelst. Sätt kursen hemåt och lägg dig i sängen, så får man alternativet att möta en gammal fiende. En liten kul bonus.

The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time är ett mästerverk. Kontrollen kan inte bli bättre. Vissa tekniska brister uppstår ibland, i form av slapp bilduppdatering och att objekt far igenom objekt. Men det är så lite jämfört med helheten så det är löjligt. Dessutom är det ett 3DS vi snackar om, inte ett Playstation 3. Jag delar ut priset Tredje-bästa-spel jag har spelat till Ocarina Of Time. Min slutsats är härmed att det inte var några korkade getter som hade stämplat detta till tidernas bästa spel, för det ligger faktisk lite logik i deras resonemang trotsallt. Punkt.

________________Sammanfattning________________

Grafik: 7
Ljud: 10
Spelbarhet: 10
Hållbarhet: 10

Den tekniska delen: 8
Underhållningsmässigt: 10

Slutsats: En stabil 10:a!. Detta är ett sådant spel som varenda kotte måste ha spelat, eller måste spela. Ett spel som visar att Nintendo är spelkungar, inget att diskutera. Ocarina Of Time har öppnat Zelda-intresset inombords och visst fanken ska jag satsa på kommande titlar samt äldre.