Mass Effect 2

Det första Mass Effect slog till som en slägga och älskades unisont av såväl kritiker som spelare världen över. Personligen fann jag det (åtminstone inledningsvis) pinsamt tradigt, och där först efter flera timmar av svagt tempo, poänglöst utforskande och rätt taffliga strider, lyckades jag engagera mig tillräckligt för att känna mig tillfreds med den investerade speltiden.

Även om jag uppskattade Biowares rymdepos betydligt mer efter att den innitiala känslan av besvikelse lade sig, efter att jag tog upp spelet igen och började om på nytt, så fanns det fortfarande en del utrymme ämnad åt bättring.

Mass Effect 2 är på alla sätt och vis ett bättre spel än originalet och ett utav de bästa rollspelen idag. Fortfarande långt ifrån perfekt dock, som många envist älskar att hävda. Mitt kanske enskilt största problem har att göra med att hela spelet är ett enda stort, superglorifierat rekryteringsuppdrag. Nej inte glorifierat, det är precis vad det är. Ny skara besättningsmedlemar måste hittas, ibland övertalas och eventuellt kanske även bestigas (om man så vill). Detta står i stark kontrast till det första spelets jakt-uppdrag på Spectre-avhopparen Saren, där mycket handlade om upptäcksfärder, samt mystik kring varelser, planeter, profetior och utdöda civilisationer. Mass Effect 2 har dock ett ess i rockärmen. Man lär verkligen känna sin trogna besättning och följer dessa på säregna uppdrag genom hela galaxen. Detta skapar ett band mellan spelaren och besättningen som fullständigt saknar motstycke. Det är mer uppslukande att hjälpa Thane att hitta sin son, Garrus få sin hämnd, Tali få sin upprättelse, än att jaga galaxens värsta förbrytare och största hot mot mänskligheten.

Inte heller stör jag mig på att Mass Effect genomgått en rätt så radikal förenkling beträffande loot, eller snarare brist på den. Förmågorna är egentligen också färre till att anförskaffa. Likaså är det med antalet rymddräkter och modifieringsmöjligheter. Mekanismerna är mer lättillängliga, simplifierade eller helt enkelt borttagna. Det finns få saker att samla och av dessa även färre att lägga i bruk. Mini-spelen är kvar men förenklade. Mako-fordonet är borttaget (till absolut ingens förtret). Letar man efter mineraler på diverse planeter så får man hitta och utvinna dessa med prober som skickas ut från Normandie. Först måste dock planeten analyseras med ett långsamt analyserinssystem. Att göra det, i timmar, är ungefär lika kul som att fastna med fingrarna mellan dörren eller få eksem i ljumskområdet. Vill man åt det absolut bästa slutet så är det bara att bita ihop och ta på sig ingenjör-kepsen. Bioware vill att du jobbar för ditt resultat. Här kommer du bo ett tag.

Det man såklart vill göra allra helst är att ge sig ut på farliga uppdrag. Av dina tolv rekryter är det få som inte levererar på topp. Under striderna är deras AI dessvärre inte lika imponerande som den är under dialogerna ombord på skeppet. De skjuter visserligen fritt och använder även lite förmågor, men mestadels så väntar de bara på dina order. Inga egna initiativ, ingen egen anfalls-/försvarsstrategi, ingen uppfattning om vad som egentligen är annat än när fienderna drar in. Och varför får man fortfarande endast ha med sig två av dessa åt gången? Detta var redan ett störningsmoment i första Mass Effect. I tvåan blir det tyvärr än mer påtagligt då man man måste favorisera och prioritera gruppmedlemmarna som nu är dubbelt så många. Detta ger förvisso upphov till att spela om Mass Effect 2 bara för att se samtligas interaktioner, men jag hade hellre ändå sett större stridsgrupper. Till nästa spel vill jag verkligen se flera komma ut och leka samtidigt. Ge mig 5 gruppmedlemmar ute på slagfältet och se mig ösa ner över fiendestyrkorna med en mindre pluton av superförbannade krogans. Åtminstone en fyrmannagrupp borde ju kunna anordas fram till Mass Effect 3. Här borde Bioware ta lärdom av sig själva och ta ett kik på Dragon Age: Origins. Vidare, att fortfarande vara oförmögen att interagera med Liara och Garrus utanför Normandie, är något ingen i utvecklingteamet tycks ha engagerat sig i. Återigen är min konstruktiva kritik något Bioware inte kunde bry sig mindre om och jag börjar starkt misstänka att jag medvetet ignoreras här.

Klassystemet är bättre. Det är klart större skillnader på Vanguard och Soldier. Detta ger Mass Effect 2 lite välbehövlig spelvariation och roligt nog så är många förmågor klassöverskridande. Är man däremot särskilt nyfiken på Vanguards explosvia "tjurattack" men vill samtidigt investera i Engineer-klassen, så finns det tyvärr ganska lite att göra åt den saken annat än att vältra i sin egen självömkan. Vissa saker går helt enkelt inte ihop.

The Collectors och deras Hive ersätter Sarens roll som det primära hotet i spelet men är allt annat än minnesvärda. Saren var en intressant turian. Hans angelägenhet till att stå som Dödens högra hand i rensningen av allt biologiskt liv i galaxen, var lika facinerande som det var sorgligt. Här finns inget sådant. Storskurken är istället gravt underutvecklad, inkluderas alltför lite genom handlingen och när den väl dyker upp så är det bara långa monologer beträffande sin totala överlägsenhet men väldigt lite som backar upp skitsnacket.

Nu slutar jag klaga. För även om dessa brister exsisterar så är Mass Effect 2 ändå ett mycket välproducerat och kompetent utfört spel.

Besättningssamtalen är på allvar mer belönande än i något annat rollspel i dagsläget och det blir stundtals så spännande att man vågar knappt spela vidare. Speciellt när man börjar förlora sin besättning. Följeslagarna är många men jag finner tid för dem alla. Enskilda samtal om tillit, vemod, styrka, vänskap, plikt, karriärism, opportunism, filosofi, religion, kärlek och mer, med min skara fantastiska individer, är själva hjärtat i Mass Effect 2. Emellanåt kan alla dessa personliga gruppintriger få en att tappa fokus när man å ena sidan romantiserar en, behjälper en annan, håller isär två, parar ihop två, uppdragsprioriterar två, utrustningsuppgraderar med två till, hämtar vinflaskan åt den, kliar ryggfettet på det, och åhh. Shepard har sannerligen mycket att hålla reda i förutom att rädda galaxen från en nalkande undergång. Men min besättning är mitt allt, mitt ansvar. Jag gläds med dem, jag sörjer med dem, jag dör med dem.

Ja! Skjutvapnen känns äntligen bra också! Tack Bioware!

Grafik: 9
Ljud: 9
Spelbarhet: 9
Hållbarhet: 9