Half-Life 2

Fysik. Ordet lämnar en viss bitter eftersmak efter att ha yttrats. Oavsett om det är grundläggande fysik från högstadiet eller monstertentor i "teknisk fysik" som står för nattens mardrömmar, så kvarstår det faktum att fysik i allmänhet är ett ogillat begrepp. När det kommer till Half-Life 2 ser allting dock aningen annorlunda ut. Fysik behöver nämligen inte handla om beräkning av en bils medelhastighet eller ett okänt ämnes densitet. Implementerat i spel kan fysik istället bidra till stor variation och en lekfull värld. Greppa kofoten och bered dig på att påverka din omgivning. Varken Einstein eller Newton kan ha haft så här roligt.

Minns ni Gordon Freeman? Forskaren vars dag på jobbet började med ett misslyckat experiment och slutade efter en kamp mot en utomjordisk jättebebis. Han är tillbaka och, trots högre makters försök att tysta händelserna efter Black Mesa-insidenten, är nu mer känd som en världsräddande hjälte. En hjälte vars hjälp behövs. Efter att ha klivit av det senaste inkommande tåget mot City 17 står det ganska klart att staden inte är en fredlig plats att befinna sig på. Gasmasksbeklädda soldater som går under namnet Combine har samhället under belägring och grundliga säkerhetskontroller måste passeras för att ens komma in i stadskärnan. En motståndsgrupp, vars mål är att störta det diktatoriska styret, har i vanlig ordning formats och det är här som vardagshjälten Gordon kommer in i bilden. Låt oss läsa några rader ur "City 17 - den första tiden i min nya hemstad", av Gordon Freeman.

Tågresan hit var en förhållandevis bekväm sådan. Något som dock oroade mig var mina medpassagerares dystra anleten, det bådade inte gott inför mitt första besök i City 17. Varför jag befinner mig på detta tåg vet jag dessvärre inte. Minnesfragment från samtal med en man klädd i blå kostym talar trots allt för att det inte är en slump att jag är här. Tåget stannar. Ett ansikte som jag på något sätt tror mig känna igen hälsar oss alla, via en mängd bildskärmar, välkomna till staden och ger samtidigt instruktioner om vad som skall göras. Vi besökare är inte ensamma på perongen. Överallt återfinns vakter, eller soldater, med gasmasker som bidrar till den hotfulla stämningen på tågstationen. Det blir snabbt klart för mig att de inte tolererar att man agerar på ett annat sätt än det de önskar. När jag närmar mig en av vakterna blir jag knuffad bakåt och en ilsken, nästan mekanisk, stämma beordrar mig att ta flera steg tillbaka. Trots att jag inte gillar att bli tillsagd vad jag får och inte får göra, låter jag bli att starta någon uppståndelse vid det här tillfället. När en vakt stunden senare ber mig plocka upp en burk från marken och slänga den i papperskorgen är dock måttet rågat. Jag plockar upp burken, på så sätt som man plockar upp allting här i världen, men istället för att lägga den i plåtbehållaren med skräp kastar jag den mot vaktens gasmask. Detta uppskattades visst inte och i full karriär springer jag sekunden senare iväg från personen som nu har beväpnat sig med en batong. Turligt nog verkar min nuvarande nemesis inte vara speciellt långsint utan ger upp jakten efter några meter. Trots att jag njöt av händelseförloppet som precis hade inträffat så lät jag bli att genomföra samma sak en gång till. Min tid skulle komma, det visste jag.

På samma sätt som sin föregångare inleds Half-Life 2 i lugnt tempo och helt vapenfritt. Det dröjer ett litet tag innan man får tillgång till någon arsenal men till skillnad från Gordons tidigare äventyr så vrids tempot upp rejält så snart detta händer. Alla som hade somnat innan ens den första fienden hade visat sin nuna i Half-Life lär uppskatta detta, men man bör vara medveten om att de tillfällen då tempot dras ner, i förmån för handlingsdrivande sekvenser eller stämningsfulla mellanting, fortfarande är relativt många. Personligen älskar jag detta och glädjs oerhört över att närvarokänslan, samt den allmänna stämningsfullheten, är ännu mer påtaglig i Half-Life 2. Ena stunden befinner jag mig i en hetsjakt där en helikopter inte vill annat än att fylla mig med bly, medan jag i nästa stund traskar runt på en ödelagd lekplats och slänger dockor på gamla rostiga karuseller. Att slänga saker kan faktiskt vara bland det roligaste jag gjort i ett spel. Hur enkelt det än må låta är vetskapen om vilken frihet man har oerhört tillfredställande och jag känner mig från början till slut som ett barn med en nyligen inköpt legobyggsats. Fysikmotorn som finns i Half-Life 2 lämnar så gott som inget att önska, och med undantag för möjligheten att spränga sönder byggnader och liknande, känner jag mig aldrig begränsad. Att leka fysiker når sin absoluta kulmen då graviditetsgeväret blir tillgängligt. Oj, förlåt, här skall inga utomjordingar göras med barn; gravitationsgeväret skall det givetvis vara. Exempel på användningsområden för denna underbara uppfinning finner vi genom att läsa ännu ett stycke ur Gordon Freemans City 17-dagbok.

När lugnet lagt sig över den övergivna samlingen hus, som agerat krigsskådeplats i en strid mellan mig och en samling Combine-soldater, stod jag där förbryllad. Ett primitivt försök att hindra framfart, genom en mur tillverkad av plåtbitar och annan skrot, visade sig vara ogenomträngligt för mig. Åtminstone om jag skulle få med mig min bil till andra sidan. Utan möjligheter att penetrera väggen var jag nära på att ge upp och vända om, då jag plötsligt drog till minnes att jag hade gravitationsgeväret i min ägo. Som ett ljus gick det upp för mig och jag började genast skrida till verket. En gammal skrotad bil såg ut att kunna hjälpa och genom gravitationsgevärets ena avfyrningssätt, med vilket man kan avge en enorm våg av energi, knuffade jag bilen och placerade den ett par meter från plåtväggen. Ett par stora metallbitar, som troligtvis en gång agerat väggar till ett utedass i plåt, plockades upp med hjälp av mitt trogna hjälpmedel och staplades sedan mot bilen. Där stod den, i all sin prakt; jag hade byggt mig en ramp. In i bilen igen och gasen i botten. Sekunden senare flög jag över hindret, oerhört belåten med ett leende på läpparna.

Det som Gordon nämner här ovan är ingen ovanlighet. Väldigt ofta tvingas man stanna upp och fundera över hur man på bästa sätt kan forcera ett hinder eller besegra en fiende. Även mitt i stridens hetta kan fysiken vara din bästa vän. Gravitationsgeväret kan användas för att vända en potentiellt katastrofal situation till sin fördel genom att plocka upp och skicka tillbaka en, av fienderna kastad, granat. Det här ger en helt ny dimension åt spelandet, då det nästan alltid finns alternativ till att enbart rusa in med hagelbössan i famnen och måla väggarna med sina motståndares blod. När elakingarna dessutom tänker längre än näsan räcker, och lite därtill, så fungerar sällan Rambo-taktiken. Välplacerade granater, flankering, användandet av omgivningen för skydd och välkoordinerat samarbete är bara några saker som Gordon får smaka på innan målet är nått och sluttexterna rullar på skärmen.

Nu skall ni inte tro att det blir sommar, eller att det enbart är intelligenta fiender som man stöter på. Våra kära vänner utomjordingarna finns fortfarande närvarande och likt tidigare så är det de små enerverande "huvudkrabborna" som är flest till antalet. Dessa kan fortfarande ta kontroll över sina byten, genom att "äta" sig fast vid deras huvuden, och bildar då någon typ av utomjordings-människo-zombie-hybrid. Inga direkt svåra motståndare att överlista så länge man befinner sig på öppna ytor och de inte är så många till antalet, men när flera stycken gömmer sig i hörn eller under vattenytan kan de helt plötsligt utgöra ett stort hot. Under ett scenario i spelet befinner sig Gordon i något av en spökstad, som har blivit fullkomligt infesterad av dessa varelser, och här sätts även nerverna på prov. Även om skräckupplevelsen aldrig kommer i närheten av Silent Hill-serien, eller Doom 3, så ser flera bekanta, och nya typer av, utomjordingar till att även skrämma lite vett i oss spelare.

Gordon är turligt nog inte helt ensam i sin kamp mot alla dessa fiender. På sin väg träffar han på flera aktörer för motståndsrörelsen och en bit in i spelet får man även möjlighet att leda dessa i strid mot Combine. Ett trevligt inslag även detta och bidrar ytterligare till att sätta variation på tillvaron i City 17. Alla mellansekvenser, där man oftast befinner sig i goda vänners sällskap, utspelar sig precis som i resten av spelet från ögonen på Gordon och man har full frihet hela tiden. Vill man kasta en träbit i huvudet på forskaren som står och stolt beskriver sin nya uppfinning kan man göra så, men någon större reaktion är inte att vänta då enbart fienderna verkar ta illa upp om man kastar saker på dem. Däremot följer alla karaktärer personen de talar till med blicken och kan ibland vräka ur sig kommentarer om det du sysslar med. Karaktärsmodellerna är oerhört läckra och läskigt verklighetstrogna. När även all fysisk kontakt ser helt naturlig ut, kan jag inte låta bli att hoppa av lycka i stolen över den oerhörda fysiska närvaron som infinner sig när man spelar Half-Life 2.

Men eftersom alla goda ting är två, och jag redan nämnt minst tre stycken, måste det ju också finnas något negativt. Gladeligen kan sägas att rent spelmässigt finner jag absolut ingenting jag skulle vilja ändra på i Half-Life 2 som enspelarupplevelse. Det är absurt hur perfekt spelet känns rakt igenom och jag nästan ryser av välbehag bara jag tänker på att det kan spelas igenom igen när som helst. Det finns dock en sak som jag hade önskat, och visst blir man glad när man inser att det med stor sannolikhet kommer att släppas i framtiden, nämligen ett flerspelarläge helt baserat på Half-Life 2. Till Half-Life 2 medföljer nämligen Counter-Strike: Source, som är det enda flerspelaralternativet som bjuds på idag (vilket dock inte alls är fy skam, kika bara på Albins intryck på nästa sida). Att spela Half-Life 2 med gravitationsgeväret och all den härliga fysik som finns implementerad i spelet mot andra spelare skulle vara en fröjd om något. Som nämnt finns det dock stora chanser att vi får se något sådant i framtiden. Om inte Valve tar tag i saken och levererar en uppdatering med ett flerspelarläge, eller kanske ett tilläggspaket, så är det helt klart att något sådant kommer dyka upp på modifikationsscenen inom väldigt kort.

Avslutningsvis bjuder jag på ytterligare ett parti från Gordons numera bästsäljande självbiografi och dagbok. Och lämnar er för att begrunda denne vise mans ord.

Där stod hon; Alyx Vance. Vi hade precis träffats men det kändes som att vi känt varandra i flera år. Hennes vackra ögon tindrade och hon log mot mig. Hon yttrade ett par ord, som dock gick in genom mitt ena öra och ut genom det andra. Jag tyckte mig dock höra mitt namn nämnas. Mitt namn! Hon kan mitt namn, hon vet vem jag är! Plötsligt verkar inte kampen mot jättebebisen och alla hemska utomjordingar som något större besvär. Alyx visste vem jag var. Hon vänder sig om och jag kan skåda den mest magnifika bakdel jag kunnat drömma om. I tajta jeans, som formade just för hennes figur, visas den där och min kärlek för henne blev ett faktum. Hon var så vacker, så söt, så underbar. Att en gammal bekant och kollega, tillika professor, vistades i rummet märkte jag inte vid det här laget. Alyx hade trollbundit mig och jag kunde inte slita min blick från henne. Lite generat tittar hon på mig och utbrister något som mina trumhinnor inte hinner registrera. Snart inser jag att jag nu stirrat på henne i flera minuter, och börjar komma till mina sinnens fulla bruk och få grep om verkligheten. Sakta börjar ord som sagts och meningar som bildats bli klarare i huvudet på mig. Vänta lite! Sa någon något om att jag skall rädda alla igen?