
Ingen strid utan smärta. Inget hopp utan uppoffring. Du är ljuset.
Följ en ung krigares väg när han hamnar mitt i kampen mellan Gott och Ont. Besegra en mörkrets gud och hela ett antikt persiskt kungarike från en dödlig svart pest för att rädda världen.
Prince of Persia börjar bra med glimten i ögat. Du intar rollen som en namnlös äventyrare som, efter att ha tappat bort sig själv och sin åsna i en sandstorm, snabbt hamnar i händelsernas centrum. En jagad prinsessa, en förtvivlad kung, ett jättelikt trädpalats och en snärjd mörkrets furste avbetas innan du vet ordet av och sagokänslan sitter som en smäck.
Efter ytterligare en liten stund är mörkerguden fri, landet ödelagt och täckt av en svart filt av sot. Du & din följeslagerska prinsessan Elika, måste nu besegra 4 olika bossar samt hitta en massa ljuspunkter.
Som sagt, sagobarometern står på högtryck och som stor PoP: Sands of Time-älskare stormtrivs jag. Nu är inte senaste Prinsen riktigt så bra, men bättre än uppföljarna Warrior Within & The Two Thrones är det allt. Skönt att slippa hårdrocken också...
Grafiken är vacker, i så kallad cel-shading stil och med utsökta animationer & miljöer. Det är snyggt, helt enkelt!
Även ljudet är välgjort och vackert. Miljöljud i perfekt mixad surround med fågelkvitter, vattenbrus och vindsus. Musiken höjer känslan av orientalisk mystik och "Tusen och en natt"-influenser med arabiska flöjter, storslagna stråkar och pampiga percussion-arrangemang.
Spelkontrollen är lite ojämn. Mycket av "prinsens" spektakulära rörelseschema går som på räls, och då behöver du nästan inte spela, men ibland så trycker jag med samma timing som alltid men gubben missar ändå greppet eller hoppet. Nu gör det inte så hemskt mycket, för det går nämligen inte att dö i spelet och det är Elikas förtjänst!
Elika är spelets styrka och dess svaghet. Hon är en jättebra sidekick, det är intelligenta dialoger mellan henne och prinsen, och det finns humor & attraktion dem emellan. Nackdelen är ju, som nämndes ovan, att man inte kan dö, för Elika räddar dig alltid. Särskilt under bossfighter känns det som en belastning, för frågan är ju inte om man klarar striden utan hur lång tid den tar, något som förtar spänningen. Annars är hon en bra idé när man hoppar runt och inte har tids-tillbakaspolningen tillhands längre.
Hållbarheten är godkänd men inte mer. Det går ganska fort att klara av uppdraget, rädda kungariket och få prinsessan. Strax under 12 timmar tog det mig. Nu är det en sanning med modifikation, för Prince of Persia slutar med en tvist och om man vill kan man ladda ner en epilog för under hundralappen och spela lite till. Det har jag inte gjort än och jag har inte bestämt mig om jag skall göra det heller.
Sammanfattningsvis når inte senaste Prince of Persia riktigt upp till mästerverket PoP: Sands of Time-klass men det är bättre än uppföljarna. Jag hoppas nu på den mer direkta uppföljaren Forgotten Sands, som vi får veta mera om nästa vecka. Förhoppningsvis i samma sagostil fast med några förbättringar!