Mass Effect: Legendary Edition

Få speltrilogier har lämnat ett sådant djupt avtryck som Mass Effect 1, 2 och 3. Andromeda lämnas av förklarliga skäl utanför när vi diskuterar tre av de finaste titlarna i mannaminne. Tre massiva lir med tillhörande DLC:er som klockar in på runt 100 timmar episk gaming, om man nu bara kör igenom titlarna vill säga och inte väljer go for broke och ger sig ut i galaxerna för att upptäcka allt, vilket jag starkt rekommenderar då det finns otroligt mycket att se och göra utanför huvudberättelsen. Nu har jag förstås inte "hundraprocentat" Legendary Edition, då det här i första hand snarare handlar om att bedöma kvalitetsförbättringar än att återuppleva själva berättelsen. Ni som redan har spelat igenom trilogin vet precis vad det handlar om och ni lyckliga och avundsvärda själar som kommer att få uppleva Mass Effect för allra första gången vill ändå inte veta något om en av de mest intrikata och imposanta berättelser som någonsin presenterats i mediet. För är det något Mass Effect är känt för så är det karaktärsutveckling och story, där några av livets i särklass tuffaste val har behövt fattas. I denna magnifika serie av lika delar sci-fi-action som rollspel väljer nämligen du vägen. Ingen annan, bara du. Allt du gör spelar roll och genom svåra val bygger du din egen berättelse, din framtid och ditt arv. Kommendör Shepard blir i dina händer en formbar karaktär, vars interaktioner med världen och andra karaktärer bestämmer sagans slut.

Mass Effect 2 anses rent generellt vara juvelen i kronan och så är det även för egen del. Mass Effect blev aldrig bättre än vad det var år 2010, när jag nästan emotionellt utmattad insåg att jag där och då förmodligen upplevt mina allra finaste speltimmar. Dryga 40 var de till antalet och det som gjorde Mass Effect 2 till något utöver det vanliga var att Bioware hade lagt all sin kärlek till spelmediet i ett karaktärsbygge som saknade motstycke. Att investera så mycket i dessa liv bara för att sedan ständigt utsätta dem för extrem risk fick hjärtat att oftare sitta långt uppe i halsgropen än att hänga nere i bröstkorgen. Visst var det också actionpackat så att det förslog men mest av allt var det trots allt en storslagen berättelse om kärlek och förlust.

När EA och Bioware nu släpper sin uppgraderade paketering, Legendary Edition är det dock främst Mass Effect som har fått ett rejäl ansiktslyft. Inte så konstigt förstås då första delen i trilogin länge har känts oerhört daterad och den som har provat det i modern tid vet att både grafik och styrning känns som en kvarleva från forntiden och det är knappt ens spelbart, så här år 2021. Samtidigt var det också en aspekt som gjorde Biowares rymdepos till något speciellt och unikt, då när det begav sig. Det är helt enkelt mycket nostalgi som står på spel när gamla kulturskatter grävs upp för att poleras. Hur mycket vågar man ändra? För det är förstås alltid en delikat balansgång det där. Känsla och nostalgi eller teknik och hårdvara? Efter att ha återupplevt Mass Effect är min känsla ändå att man har gjort det här på rätt sätt. Förändringarna är förbättringar men det är också det enda de är. Fans som söker en helt ny upplevelse kommer inte att hitta det här men även om det har förbättrats både visuellt och spelmässigt så kan jag ändå inte låta bli att känna att det på sätt och vis ibland känns som en kompromiss. Något som främst märks i de sedan länge omtalade karaktärsmodellerna, där de helt enkelt har blivit utbytta mot helt nya fräscha versioner. Visst, de är fortfarande något klumpiga och ansiktsuttrycken är fortfarande mekaniska, ofta med uppspärrade ögon som kan stirra rakt in i din själ men det är en enorm skillnad. Inget snack om den saken. I synnerhet är de utomjordiska raserna rejält upphottade. Problemet är att allt inte har bytts ut och det uppstår därmed en tydlig diskrepans i vissa avseenden. Flera av animationerna är fortfarande desamma vilket innebär att en karaktärsmodell som har bytts ut ibland verkar ha kvar samma animation som den gamla och i somliga fall delar även olika karaktärer animationer, vilket ser allt annat än naturligt ut. Att en kvinnlig version av Shepard har samma rörelsemönster som den manliga bjuder visserligen på komik men är förstås inte optimalt.

Saker som fungerade bättre i Mass Effect 2 och 3 har också lyfts över till första spelet men utan någon direkt anpassning. Alla vet ju att hantering av skjutvapen fungerade avsevärt mycket bättre i uppföljarna än i originalet. Det originalet däremot hade var en mer komplex struktur med fokus på "stats" och jag märkte till exempel att siktet på vissa vapen nu har ändrats och inte alls är lika enkla att "läsa av" samt att vapensystemet inte alls är lika styrt av faktiska egenskaper. Det spelar alltså inte längre lika stor roll hur många uppgraderingar och erfarenhetspoäng man puttar in. Man kan också använda samtliga vapenklasser nu, helt utan träning. Rollspelsdelen, som ju var en väldigt stor del av Mass Effect verkar helt enkelt ha blivit nedbantad här. Den som är mer inne på action än rollspelande lär dock uppskatta detta då det innebär att du kan ladda på med det tunga artilleriet direkt och att kulorna helt enkelt hamnar där man siktar. Överlag är det en kolossal skillnad i hur bra skjutandet fungerar i Legendary Edition jämfört med originalet från 2007 men man skall ändå ha det med sig, att vapensystemet är mer anpassat för action än rollspelande. Något som också gör spelet betydligt mycket enklare än vad det var förr. Det var väl inget Dark Souls direkt men ändå relativt utmanande. Här är det mer eller mindre nödvändigt att sparka upp svårighetsgraden ett par hack. Att spela på Normal är en riktigt lugn och skön promenad i parken, en cykeltur i brant nedförsbacke och en bit kaka. Jag provade även på högsta svårighetsgraden och även om jag stötte på en del svårare partier så var det ändå hyfsat enkelt och jag kan tänka mig att en Mass Effect hardcore gamer dansar igenom den här nya versionen med förbundna ögon. Framför allt eftersom ett av de största irritationsmomenten från originalet också har förbättrats avsevärt. Förmågan att ta skydd bakom föremål. Jag skall inte säga att Shepard nu känns smidig som en panter men han är i alla fall inte längre en elefant när han skall huka bakom en sten.

Och med det ur vägen hoppar vi på den tydligaste skillnaden och förbättringen. Det visuella. Alla som har kört Mass Effect minns väl ett relativt mörkt spel med få färger. Grynigt och grått. Nu har det fått en ordentlig make-over där miljöerna har blivit både mer färggranna och upplysta. Återigen, är det ett tveeggat svärd för egen del. Visst är det vackert när ljusstrålar tränger igenom mörkret och när man faktiskt ser vad föremål föreställer men det tar också bort en del av den där dystra stämningen. Nu är det ibland mer Anthem än Dead Space om man säger så. Att man fortfarande ligger kvar på en gammal spelmotor gör förstås att det finns en tydlig gräns för hur vackert det faktiskt kan bli och hur bra det kan flyta på. Det är inte håll-käften-snyggt men under förutsättningarna är det svårt att se hur det skulle kunna bli så mycket bättre än så här. Visst är det mycket "fusk" med lens-flare och filter men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är imponerande i 4K Ultra HD, framför allt i mer ljusa miljöer. Jag stötte heller inte på en enda bugg under min tid i Legendary Edition och det är förstås en lättnad då det var mer regel än undantag när det begav sig. Nu menar jag alltså rena grafikbuggar och inte svajiga animationer eller s.k. uncanny valley-ögonblick på grund av tidigare nämnda kompromissade grafikarbete. Att kontrollera Kommendör Shepard är nu väldigt mycket enklare och därmed också roligare. Han rör sig inte längre som ett Franz Jäger när han skall förflytta sig från kommandobryggan till förrådet. Återigen, vi snackar inte någon panter här men med det sagt så är han ändå ett rent nöje att styra jämfört med i originalet och på tal om att styra. Kommer ni ihåg vilken pest och pina det var att försöka ta sig in och ur Mako? Det där är borta nu och inte bara det. Mako är mycket smidigare att kontrollera. Sexhjulingen är nu snabbare, har bättre sikte och skjutmekaniken är klart förbättrad. Allting flyter helt enkelt på bättre, nästan helt utan lagg. Nog för att min PS4 Pro låter som om att den skall lyfta när som helst men å andra sidan, när gör den inte det?

Mass Effect 2 och 3 har också fått sin beskärda del av förbättringar men här är det minimala förändringar. Visst, allt ser generellt lite bättre ut men med tanke på hur bra de här titlarna ändå presterade från början är det inte mycket som har ändrats. Även här har dock karaktärsmodellerna fått en mer naturlig look med bättre ljus och uppgraderade attribut, som smink, hår och hudfärger. Uniformer och dräkter ser också klart mycket bättre ut med fler detaljer. Det är knappast något som kommer att få dig att ramla av stolen men bidrar ändå till en trevligare spelupplevelse. Det ökända slutet från trean, som inte kommer att spoilas här är också utbytt och det är numera slutet som släpptes i DLC-versionen som gäller. Vi har också fått ett fotoläge. Det är helt okej. Inte det mest avancerade jag har sett men gör det det skall. Kameran är också stabilare nu även om den fortfarande kan trilskas då och då. Och innan någon frågar, nej "butt cam" är borta i och med Legendary Edition. Något som tydligen har gjort gamers runt om i världen rasande. Så om syftet med att återbesöka en av tidernas bästa speltrilogier är högupplösta rymdrövar underifrån så kan man nog hoppa den här versionen.

Är man däremot ute efter att återbesöka en av tidernas bästa speltrilogier i en sömlös upplevelse, back-to-back och komplett med över 40 DLC:er, där alla titlar har fått en visuell uppgradering men där framför allt första delen i sagan nästan känns som ett helt nytt spel investerar man omgående i Mass Effect: Legendary Edition. Har man aldrig satt sin fot på skeppet Normandy och därmed gått miste om en spelserie som numera går under epitetet klassiker så finns det inga ursäkter längre. Mass Effect har aldrig varit bättre. Hade man bara städat undan alla gamla synder från det första spelet istället för att försöka sopa det under den digitala mattan så hade det blivit full poäng. Nu blir det en nia men den skall utläsas som synnerligen stark. En nia på pappret, en tia i hjärtat.