Mass Effect 3

En galax som står inför sin undergång. En rymdstation, ett citadell, i dess nav. En ankomsthall med flyktingar. Foton på en vägg. Ett ansikte. "Försvunnen". Här står jag, framför en mur byggd av mer förtvivlan än hopp. Ändå representerar den bara en promille av de miljarder av liv som står på spel, eller som redan har slocknat. En del av dem lärde jag känna under resans gång. Resten är en ogreppbar massa.

Många spel stannar vid att presentera sin värld som just detta. En ogreppbar massa. Den kan vara vacker och någorlunda trovärdig. Den kan imponera med sitt uppskrivna omfång. Men den blir aldrig personlig. Andra erbjuder motsatsen; en intim, men klaustrofobisk värld. Mass Effect-universumet är annorlunda.

Det har en mytologi som sträcker sig över tidsperioder. Det blandar in hyperavancerad teknologi, multipla solsystem, utomjordiska raser, konflikter och politiska relationer. Men det låter mig även detaljstudera mosaikbrickorna som utgör konstverket. Zooma ut och zooma in. Som när jag, Commander Shepard, står här.

På något magiskt sätt är allt så långt borta, men ändå så nära. Magi som uppstår av talang, ambitioner och hårt arbete. Det här är Bioware, möjligtvis tillsammans med Skyrim-skaparna Bethesda, bäst i världen på. Mass Effect 3 är ett triumferande bevis på detta.

40.000 rader inspelad dialog är en fin siffra att skryta med. Finare är det att uppleva resultatet och närvaron som skapas. Dialogerna är både djupare och bredare än någonsin. Det är inte bara de närmaste karaktärerna i Sheperds insatsstyrka mot The Reapers, den uråldriga maskinras som nu hotar galaxens alla avancerade civilisationer, som har något att säga. Citadellet är fullt med varelser som alla spelar en liten, men betydande roll i att blåsa liv i dess skrymslen och vrår.

Med några enkla knep blir de områden man tillåts utforska mindre statiska än tidigare. Där spelets karaktärer och statister i föregångarna "haft sin plats", så att säga, förflyttar de sig nu omkring i spelvärlden. Det är allt från patrullerande vakter i citadellet, till att Shepards trogne vapendragare Garrus inte är upptagen med ständiga kalibreringar av Normandys (rymdskeppet man kommenderar över) kanoner. I ena stunden kan man stöta på honom tillsammans med en drink i skeppets sällskapsrum. I den andra står han och småkivas med övrig besättning i matsalen. Något som gör tiden man tillbringar i skeppet ännu roligare.

I övrigt är Normandy sig likt, med några betydande ändringar som relaterar till hur Shepards uppdrag har utvecklats sedan tvåan. Där man i det senaste spelet skulle bygga ett team inför självmordsuppdraget axlar man nu rollen som galaktisk diplomat. För att ha någon som helst suck mot The Reapers måste Shepard få alla raser att samarbeta. Framstegen som görs har man koll på via ett "war room". Ju mer tillgångar, desto större beredskap inför striden med stort S.

Tillgångar kan även anskaffas via ett antal co-op-uppdrag, där fyra spelare samtidigt röjer omkring på icke-linjära banor. Olika klasser finns att tillgå för att man ska kunna komplettera varandra, och visst är det kul att ha med sig sina kompisar på äventyr ute i världsrymden. Men det är inte denna portion av Mass Effect 3 som vi kommer att minnas som den bästa. Dessa uppdrag är inte heller obligatoriska för att uppnå full beredskap. Att scanna himlakroppar är ett moment som återkommer från tvåan i samma syfte, men det är betydligt mer strömlinjeformat och mindre tidskrävande än tidigare. Vilket bara är skönt.

Mitt i allt detta imponeras jag av Biowares naturliga sätt att skildra nyanser av livet som kärlek (vare sig den är heteronormativ, rasöverskridande eller samkönad), vänskap och döden. Jag applåderar deras känsla för fan service genom att återknyta till manusförfattaren Drew Karpyshyns Mass Effect-böcker. Jag fascineras av rent existentiella frågor om artificiell intelligens och vår plats i universum. Skratt, tårar och ren hänförelse. Frågor får svar och de val jag gör spelar faktiskt roll. Storyn levererar således både litet och stort, för att sedan knytas ihop med något så intensivt, ödesmättat och värdigt att jag är på vippen att svimma.

Det är nästan så att man glömmer bort att Mass Effect 3 även är ett ytterst tillfredsställande actionspel. Evolutionen är tydlig från de där inledande, lite stapplande stegen på människokolonin Eden Prime i det första spelet från 2007, till att jag nu slänger mig mellan skydd, detaljmodifierar mina vapen och kombinerar vinande projektiler med biotic-krafter (Mass Effect-universumets motsvarigheter till magier ungefär, med en touch av sci-fi) på ett sätt som är inget annat rollspel förunnat.

Första genomspelningen väljer jag, precis som jag gjorde i Mass Effect 2, att spela som klassen vanguard. Det innebär att jag är aggressiv i min spelstil och köttar på vid frontlinjen med mitt hagelgevär och närstridsattacker. Ett hjälpsamt tillskott i repertoaren för denna spelstil är en biotic-kraft där Shepard tar ett skutt upp i luften för att sedan slå näven i marken, med en kraftfull tryckvåg som resultat. Bra att ha när fienden blir allt för närgången, i ett allt för stort antal.

Att smälla till fienden med vapenkolven är ett lite mer beprövat knep, men nu kan man även smaska iväg tyngre slag genom att hålla in samma knapp lite längre. Vissa klasser fäller då ut ett high tech-svärd för att göra proceduren kort med den som har oturen att stå i vägen. Köttigt var ordet.

Som jag nämnde tidigare kan man också modifiera sina vapen med delar som man hittar utspridda i miljöerna eller köper i någon av citadellets butiker. Två modifikationer per vapen kan appliceras samtidigt och det handlar om allt från att maximera utdelad skada till att göra bössan mer pricksäker med kikarsikten. Några smärre kosmetiska skillnader blir det också, men inga större utsvävningar à la Call of Duty: Modern Warfare 3.

Jag hittar snart en ny favorit i en puffra som inte är helt olik plasmapistolen i Halo-spelen. Utöver vanliga skott kan man även hålla in avtryckaren för att ladda upp ett superskott, som avger ett härligt elektriskt knaster när det lämnar mynningen för att sedan, förslagsvis, leta sig in i närmaste pannlob.

När jag sedan börjar på en ny omgång väljer jag klassen sentinel. En klass som kombinerar teknologiska färdigheter med nämnda biotic-krafter. Striderna ter sig nu helt annorlunda. Medan en del krafter och tillvägagångssätt inte längre finns där, så öppnar andra upp sig. Lägg sedan på faktumet att du kan styra över dina två truppkamraters attacker genom en lättillgänglig meny (eller via Kinect), förbättrad rörlighet genom att kunna slänga sig i fyra riktningar och en vida uppdaterad fiendeflora och du har strider som dignar av variation.

Bland de första man får bruka allt detta härliga våld på är cannibals. Det är ännu en ras som The Reapers har muterat och förslavat till underlydande fotsoldater. Morbida skapelser som, vilket namnet antyder, äter av sina fallna gelikar för att bli starkare och smartare i strid. Låter det obehagligt? Vänta du bara.

Är du en renodlad soldat, teknikspecialist eller ett övernaturligt underbarn? Vilka låter du leva, vilka låter du dö? Existerar verkligen svart och vitt, eller är allt egentligen lika grått som antagonisten The Illusive Mans frisyr? Du bestämmer. Men förvänta dig inte att det kommer att vara lätt. Förvänta dig att vilja spela Mass Effect 3 minst en gång till, för att utforska alternativen.

Att storyn, sättet den framförs på och den fartfyllda spelbarheten är en lyckad kombination är alltså en underdrift. Man har lyckats med konststycket att både bredda och fördjupa såväl rollspelselementen som actionbiten. Efter knappa 30 timmar har jag rest mellan rymdstationer, planeter och solsystem, medlat fred och utvecklat relationer, slagits mot allt från småkryp till titaner, toklevlat Shepards förmågor, njutit av både en kompromisslöst läcker design och en ljudbild vars sammanlagda helhet med dialog, effekter och musik är lika distinkt som den är klassiskt sci-fi. Några knasiga animationer är det enda jag har att tillföra minuskontot.

Vore spel film så är Bioware George Lucas. Vore spel målningar så är Bioware Michelangelo. Men som tur är så är spel spel, och behöver väl egentligen inte jämföras med något annat. Här är Bioware just nu inget annat än kungar och drottningar. Ända sedan självmordsuppdraget i Mass Effect 2 har jag hoppats att få avsluta med att säga detta: Mass Effect 3 är den perfekta finalen, på den perfekta trilogin.