Mass Effect 2: Arrival

Som så många andra gånger börjar det med ett anrop. I Mass Effect 2: Arrival gör Admiral Hackett comeback och frågar efter Shepards hjälp. Hacketts vän Dr. Amanda Kenson har blivit tillfångatagen av ett gäng batarianer och hålls i ett fängelse på planeten Aratoth. Dessutom sägs det att hon har värdefull information den stundande Reaper-invasionen. Ni vet, den som hotar hela galaxens existens. Vilket såklart gör det hela extra intressant.

När rymdskytteln landar på den batarianska koloniplaneten öser regnet ned. För inte så länge sedan var himlakroppen under både batarianernas och människornas anspråk. Olämpligt lufttryck och låga syrenivåer gjorde dock att den gamle allianshjälten Jon Grissom (för mer om honom, läs boken Mass Effect Revelation) beskrev förhållandena på planeten som "ett Mount Everest inuti en ugn", vilket fick människorna att ge sig av. Faktum är att knappt någon människa alls har besökt planeten sedan dess. Ja, tills nu då. Jag tar kontrollen.

Skyfallet bryts mot Shepards kropp, och samtidigt som vattnet rinner av hans rustning påminns jag om den exceptionella, visuella skönhet Bioware så varsamt begåvat sin rymdsaga med. Spelet står sig som en av denna generations allra främsta, både grafiskt och spelbarhetsmässigt. Mass Effect 2: Arrival må i övrigt inte bjuda på vyer likt de på Illium och Bekenstein i tidigare uppdrag - här är det mer modesta korridorer och faciliteter som gäller. Men omvärlden är skickligt designad på ett sätt som framhäver det mörka hot som nu blir mer påtagligt än någonsin.

Striderna bjuder inte på några större överraskningar, då både fiender och vapen uteslutande återanvänds. Inget fel i det - att utgjuta eld och bruka biotiska krafter i Mass Effect 2 har alltid varit en fröjd. Till skillnad från övriga expansioner saknas det dock en tydlig bossfight, något som kanske hade varit önskvärt även här för att sätta den där välkända pricken över i:et. Å andra sidan: Vad gör det, då slutet ändå exploderar i en skenande dramatisk scen, som faktiskt kvalar in som en av de häftigaste och mest ödesmättade i hela Mass Effect 2.

Uppdraget innehåller förutom en bombastisk upplösning även en intressant vändning och utgör en komplett brygga till vad som komma skall i Mass Effect 3. Ungefär två-tre timmar (beroende på svårighetsgrad) tar det att klara av Arrival, vilket stämmer ganska bra överens med tidigare expansioner. Det kunde gärna varit lite längre, men de timmar man får är av sedvanligt hög kvalité.

I och med Arrival är alltså Bioware klara med Mass Effect 2. Därmed har man infriat sitt löfte till fansen om att supporta spelet med nytt material in i det sista, något som man lyckades sisådär med i det första spelet. Men här har man lyckats galant. Tidigare har vi fått tre ytterst välgjorda delar som alla tillfört något relevant och spännande till ett redan mästerligt spel. Mass Effect 2: Arrival är inget undantag.