Mario Tennis Fever - Vi har provspelat

Inför Nintendos presentationer i den tyska storstaden var det nog Mario Tennis Fever som jag ställde mig mest skeptisk till. Inte för att jag förväntade mig ett dåligt spel på något plan men tanken på att man skulle kunna förvandla en så pass inrutad sport som tennis till ett engagerande partyspel kändes långsökt i min bok. Nintendo är dock Nintendo och det blev snabbt tydligt att jag hade underskattat företagets kreativa förmåga ännu en gång.

Till att börja med är Mario Tennis Fever ett mycket vackert spel. Nintendo är som bekant världsmästare på att använda sin mysigt bekanta och färgglada design för att skapa spelupplevelser som imponerar på ett visuellt plan. Det kom kanske inte som någon överraskning för någon att Mario Tennis Fever bara bara är det senaste exemplet på Nintendos långa tradition av att bjuda oss spelare på kulört ögongodis men det är ändå det första intrycket som slår mig under presentationen.

Nästa steg blev naturligtvis att ge mig ut på tennisbanan för en snabb introduktion till sportens Nintendofierade kärnpunkter men innan dess var det dock dags att välja karaktär och här möttes jag av ett gediget galleri av klassiska ikoner. Den vanliga truppen, bestående av Mario, Luigi, Peach och Yoshi, fanns naturligtvis på plats men även många andra figurer som Dry Bowser, Wiggler och Petey Piranha fanns med i uppställningen som totalt utgjordes av 38 glada tennisspelare. Debutant i Marios universum är dessutom Baby Waluigi vars design passar bra in i Nintendos övriga knatteliga. Jag själv blev dock extra glad över att återse Paratroopa som spelbar karaktär, som alltid var mitt förstahandsval i Mario Kart Double Dash till Gamecube, men som tråkigt nog suttit på avbytarbänken sedan dess. Samtliga karaktärer är, likt bilar i Mario Kart, bra på lite olika saker, där somliga förlitar sig på kraftfulla slag, andra på sin snabbhet, medan vissa är lite mer tekniskt lagda. Det gäller alltså att välja en spelare som passar ens egen stil, både visuellt och mekaniskt.

Själva sporten utövas på ganska enkla grunder där det finns ett par olika slag att lägga på minnet. Grundmanövern är ett okomplicerat förfarande som låter mig styra bollens riktning över nätet, medan en nedhållen knapp offrar rörlighet för en kraftigare känga med racketen. Ett dubbelklick på kontrollen utövar en tredje sorts slag och under speciella omständigheter går det också att skina med en elegant smash. Med en välriktad tennisboll går det dessutom att knocka sin motståndare och helt enkelt vinna rundan med våld.

Självklart är det inte bara ren tennis som vankas, utan Nintendo har naturligtvis hittat ett sätt att baka in en massa superkrafter i mixen också. Innan varje match får jag välja mellan en uppsjö av olika rackets som alla har en inbyggd specialförmåga. Under den knappa timmen som jag tillbringade med Mario Tennis Fever fick jag bara tillfälle att testa ett fåtal av dessa men grundkonceptet är att jag under matcherna fyllde en specialmätare som mellan varven lät mig utföra mitt rackets signaturslag. Varianterna var många och varierade och i urvalet fanns bland annat en eldattack som satte motståndarens sida av planen i lågor, en spökmanöver som gjorde mig osynlig under en kort stund, en sort klonförmåga som skapade en kopia av min karaktär och en gyttjekraft som dränkte delar av planen i, för en tennisboll, svårstudsad lera.

När grunderna var avklarade så parades jag ihop med en skribent från Grekland för ett par vändor av hederlig Nintendo-tennis. Inledningsvis bjöd jag min motståndare på en ganska bra match där jag stundom till och med kände mig lite stolt över hur duktig jag hade blivit på så kort tid men det visade sig snabbt därefter att opponentens inlärningskurva var överlägsen min egen och det blev till sist jag som fick gratulera till vinsten. Även om jag bara var inne och nosade på ytan så anade jag ett mer tekniskt djup än vad Mario Tennis Fevers lättillgängliga yttre vittnar om. Det ska bli spännande att lära mig mer om det framöver. Efter vår inledande kamp parades vi ihop med två norska influencers och spelade en dubbelmatch där min tidigare överman blev en ovärderlig allierad. Det var både roligt och kaotiskt att springa runt på planen, med totalt fyra möjliga superkrafter i spel samtidigt och försöka koordinera angrepp varvat med motangrepp på ett fungerande sätt men till slut så stod jag och min nyfunne grekiska vän dock som segrare.

I presentationens avslutande skede slängde Nintendo in en sista skruvboll och introducerade oss fyra t ytterligare ett läge där tennisbollen byttes ut mot en massa ballonger som skulle sulas iväg mot varandra för i syfte att nöta ner motståndarlagets hälsomätare. Intensivt, kaotiskt och väldigt mycket i Nintendos anda. Sen var vi färdiga med Mario Tennis Fever och intrycken jag tar med mig är ett partyspel med stor potential för många hektiska sammandrabbningar i soffan. Vad den kompletta upplevelsen har att erbjuda får vi veta den 12 februari.