Mario Party 7

De ojämna delarna av Mario Party-serien har av någon outgrundlig anledning alltid varit sämre än de jämna. Tyvärr utgör inte Mario Party 7 något undantag från denna grundregel, utan känns som en vidareutveckling från föregångaren, men med mer turinslag, sämre minispel och tveksamma regelmässiga beslut. På pluskontot hamnar att Bowser fått den största rollen han haft sedan det superelaka första Mario Party samt fiffiga, om än få, banor.

Som vanligt handlar Mario Party om digitala brädspel, där den som har flest stjärnor i slutet vinner. Precis som i Mario Party 6 används en mikrofon till spelet (den ingår kostnadsfritt). Det går naturligtvis att spela utan mikrofon, men genom att göra det tar man också bort en betydande del av alla minispel samt förändrar spelupplägget genom att en del rutor helt enkelt inte längre har någon betydelse. Idén med röststyrda grenar är kul, men mikrofonen är av tveksam kvalitet och alltför ofta blir det något helt annat på skärmen än vad man tänkt sig. Dessutom gör det spelet mindre barnvänligt eftersom mikrofongrenarna är helt på engelska och de yngre spelarna lätt missar vad man ska göra.

Minispelen i Mario Party 7 är som sig brukar en blandad kompott mellan "Vad i helvete tänkte Nintendo" och "Nintendo är genier". I förstnämnda kategorin kommer jag osökt att tänka på en mikrofongren där en ensam spelare ska sänka block i olika former och nummer över sina motståndare. Det spelar ingen roll hur man än försöker så är det stört omöjligt att spöa ens en av sina tre motståndare. Grenen är helt enkelt totalt ogenomtänkt. Å andra sidan finns det riktigt smarta minispel som drakflygningen eller en spökbollsvariant med klubba.

För att göra en lång historia kort så är kvaliteten på minispelen med seriens mått mätt ganska medelmåttiga och når inte upp till de svindlande nivåerna av Mario Party 4 och 6. Till viss del uppvägs detta av tre riktigt finurliga spelplaner. Allra roligast är en kinesisk bana med kung fu-tema och kinarestaurantmusik där man klättrar uppför ett berg för att slutligen kunna köpa en stjärna från templet på toppen av en vis koopa iförd vit mustasch. Allt känns välavvägt och smart med lagom mycket dueller, bonusrutor och butiker med mera. Dessutom saknas alternativa vägar, vilket gör det trångt och smockfyllt med elaka föremål. Som en liten knorr blir stjärnan successivt dyrare att köpa tills den når taket av 40 mynt och åker ned till tio igen.

Som vanligt har Nintendo fått för sig att det är en toppenidé att låsa delar av innehållet i spelet, men lyckligtvis får man fram det mesta genom att bara spela. Det allra viktigaste, en sjätte spelplan, kräver dock att man tragglar igenom spelet ensam. Det är som vanligt obarmhärtigt trist och jag lider verkligen medan jag tråkar fram för att få banan. Lite som att spela texas hold'em poker mot datorkontrollerade spelare. Ingen finess, inga känslor. Grejen med Mario Party är ju att få vara lite elak, att få håna sina motspelare och bilda oheliga allianser. Stort minuspoäng. Köper man ett brädspel, även ett digitalt, vill jag faktiskt få nyttja det fullt ut direkt utan att tvingas spela det ensam. Det är ju liksom gjort för att spelas av flera spelare.

Bowser är som sagt långt mycket elakare än tidigare. Det yttrar sig dels i fler Bowser-rutor än någonsin förr, men också i att Bowser personligen hittar på otyg var sjätte runda. Om vi börjar med Bowser-rutorna så är dessa fördelade mellan hans medhjälpare och hans egna rutor. Medhjälparna hittar på elände som kan förändra hela spelets utgång, medan Bowser själv om möjligt är ännu värre. Skulle någon trampa på hans rutor får man spela hans osedvanligt elaka minispel. Han tar gladeligen samtliga spelares mynt, stjäl stjärnor på löpande band och det är ofta näst intill oundvikligt på grund av svåra minispel. Detta är väldigt positivt och hela TV-soffan kippar efter andan när någon trampar på en illröd Bowser-ruta. Utöver det dyker han upp var sjätte spelad runda för att stjäla pengar eller på annat sätt totalt förstöra för en försvarslös spelare.

Som ni märker velar jag mellan positivt och negativt för Mario Party 7 och måhända är det så att fördelarna hittills till och med överväger nackdelarna. Dessvärre har jag inte kommit till spelets riktiga brister ännu, som gäller spelsystemet. Mario Party-serien har alltid bestått till en stor del tur, men i längden har ändå den bättre spelaren haft fördel. I Mario Party 7 har man gett turen så stor betydelse att det gått till överdrift. Det speglas främst i det faktum att de tre bonusstjärnorna som delas ut i slutet av spelet numera ges i slumpmässiga kategorier. Man kan till exempel få en stjärna för att man gått flest steg, stått på flest röda rutor eller spenderat mest mynt i butikerna. Det gör att man inte vet vad man ska satsa på för att få bonusstjärnor och den som ligger tre stjärnor efter kan plötsligt komma ikapp sedan partiet är slut och vinna, utan att egentligen ha gjort ett rätt.

Ett annat problem med spelet är att man nu gett alla spelfigurerna unika föremål. Dessa är dessvärre inte alls likvärdiga och vissa figurer är alltså klart bättre än andra. Det är ungefär som att strykjärnet skulle vara ett bättre alternativ att spela med än hatten i Monopol. Det passar sig helt enkelt inte i ett brädspel. Vilka som är bäst får ni lista ut själva, men ett hett tips är att inte ge sig i kast med att spela som den annars så charmerande Daisy.

Mario Party 7 är ett ytterst ordinärt Mario Party med allt vad det innebär. Den stora nyheten är att man kan spela upp till åtta personer genom att dela handkontroll. Det fungerar dock oerhört illa och känns mest som en gimmick för att Nintendo ska kunna säga att de vidareutvecklat konceptet. Mario Party 7 är framför allt för fansen och alla andra får ett både bättre och billigare spel om de letar reda på Mario Party 4 eller 6 i någon reaback. Själv tror jag nog att Nintendo gick på tomgång under utvecklingen och att serien återigen kommer att ta fart i Mario Party 8 till Revolution sent i år. Jag längtar.