Mario & Luigi: Brothership

Få, om ens några, spelikoner har lämnat sin huvudsakliga serie lika frekvent som Mario-bröderna. Detta är givetvis inte så konstigt med tanke på hur ikoniska de verkligen är och vilket värde de har för den japanska spelstudion. Vi har fått göra alltifrån lira golf till köra Go-kart men vi har också bjudits på en del äventyr som ligger ganska långt utanför de plattformsäventyr de ändå fortfarande är mest kända för. Mario & Luigi-spelen är äventyr på riktigt, kanske inte lika mångbottnade och avancerade som de japanska rollspelen vi ofta ser, men de har ändå med i stort sett allt som dessa erbjuder men på ett simplare och, om man så vill, lite mer barnvänligt vis. Det har gått nästan nio år sedan bröderna var ute på ett äventyr av detta slaget, i 3DS-äventyret Mario & Luigi: Paper Jam som korsade denna serien med Paper Mario-serien men nu är de äntligen tillbaka.

I detta nya äventyr ligger, som titeln antyder, mycket fokus på brödraskapet mellan Mario och Luigi även om det till största delen fortsätter de inslag och den spelmekanik som serien alltid lutat sig mot. Äventyret tar dem ut på ett stort hav där olika öar måste besökas för att nå ett fyrtorn på varje och knyta ihop dessa med Shipshape Island som dels fungerar som en slags hubb men också den farkost som man tar sig runt på havet med. Det handlar dock inte om att fritt styra denna hybrid mellan skepp och ö själv utan den rör sig längst havets strömmar och i takt med att äventyret fortgår låser man upp nya havsströmmar som gör att man tar sig till nya öar. Dessa skjuter sig sedan bröderna i land på genom en kanon och så börjar färden mot fyrtornet på toppen av varje ö.

Som sin vana i Mario-spel är väl knappast berättelsen något att bli emotionellt investerad i, men det är ändå en trevlig liten historia som fungerar bra som ram för hela äventyret. Genom att återskapa kontakten mellan öarna och Shipshape Island gör man också att öar börjar sprudla av liv igen och givetvis ligger någon med onda avsikter bakom det faktum att allt är som det är. Brödernas resa tar dem till många varierande platser och även om öarna inte är särskilt stora så fungerar de då bra som små banor i sig med lite klurigheter att lösa. Givetvis kryllar det också av elakingar och striderna är klassiska turbaserade sådana och är ett av flertalet tillfällen när spelets ändå förvånande djup visas upp.

Något jag uppskattar mycket med striderna är att de är helt interaktiva istället för det där vanliga att bara välja "Attack" och se animationen utspela sig. Här är man i allra högsta grad delaktig både när man attackerar och försvarar. De båda bröderna har motsvarade A och B-knappen för att utföra sina hopp så det gäller att ställa om lite i huvudet beroende på om det är Mario eller Luigis tur. Sedan kan man attackera med ett klassiskt hopp och det är även detta som används för att undvika attacker. Det förekommer en del tajming här för att åstadkomma både skada och undvika och jag gillar hur man blir delaktig i det hela och detta tar en del naturliga steg i utvecklingen av just dessa för spelserien klassiska moment.

På detta viset så blir striderna i slutändan då liksom vad man själv lyckas (och misslyckas) med. Speciellt när det då kommer till att försvara. För genom att lära sig fiendernas rörelsemönster kan man då undvika samtliga attacker. Det känns lite unikt när det kommer till just turbaserade strider att ens egen inverkan liksom kan avgöra såpass mycket gällande försvar. Samma gäller då med brödernas attacker som gör betydligt mer skada om man lyckas tajma knapptrycken korrekt. Som mest tydligt blir detta i de specialattacker man får tillgång till under resans gång. Där ska det tajmas mellan A och B-knappen ett antal gånger för att dessa ska åstadkomma som mest med skada.

Det finns dock en liten nackdel med alla dessa sekvenser och det är att animationer blir lite långdragna stundtals. Det är egentligen inte så mycket värre än sådant jag upplevt i annat inom genren som har liknande strider, men både övergångar och just små sekvenser som ska spelas upp gör att flytet störs en aning. Striderna är dock inte slumpade utan du ser fienderna hela tiden på öarna men eftersom du tillbringar mycket tid i dessa samt att attacker och försvar då ska utföras rent manuellt med knapptryckningar kan det i stunder bli lite långdraget. Detsamma gäller vid andra tillfällen. Ibland får exempelvis den grönklädde av duon en ide hur ett problem ska lösas och då får vi också en liten sekvens där Luigi ser fundersam ut för att sedan få ett eureka-moment. Det finns lite andra sådana här liknande sekvenser och de blir med tiden lite tröttsamma.

Trots att Mario & Luigi: Brothership på många vis är ett väldigt simplifierat rollspel så förekommer då det mesta man kan förvänta sig av genren. Bröderna samlar ihop erfarenhetspoäng och går upp i nivå vilket ökar deras förmågor som attack, försvar och annat. Vid vissa nivåer får man också chansen att välja en färdighet som ska ökas lite extra. Även att köpa på sig utrustning finnes här där Mario och Luigi helt enkelt samlar på sig mynt för att köpa bättre dräkter, handskar och skor. Det är som sagt en väldigt enkel version av allt sådant här vi är vana vid från rollspel, gjort på ett lite enklare Nintendo-vänligt vis, men det gör ändå striderna blir mer engagerande när man stiger i nivå och mynten blir värda att samla när saker finns att införskaffa.

Det visuella har för mig gett ett lite blandat intryck. Jag tycker själva designen på öar och annat är väldigt mysig och stilen i sig ger en bra överskådlighet. Men jag får också ett intryck av att det ser lite simpelt ut. Det känns inte så polerat som det kunde gjort men den visuella stilen har ändå en stor fördel och det är att detta fungerar väldigt bra i bärbart läge. Det känns lite som att man fortsätter seriens tradition rent grafiskt och med det menar jag att det på många vis ser ut som om det vore utvecklat för en bärbar enhet, vilket samtliga andra spel i serien då släppts till. Man ska helt enkelt inte förvänta sig ett tekniskt visuellt underverk, men spelet väger upp detta med en enorm dos charm som också går vidare i musiken. Det är väldigt trallvänligt, med passande små melodier men ljudbilden dras ner lite av allt låtsas-prat som förekommer. Bröderna drar till med lite kända fraser men de pratar ett slags italienskt låtsasprat och allt nonsensbabbel blir lite tjatigt i längden liksom att höra bröderna utbrista varandras namn för hundrade gången. Både grafik och ljud är mer charmigt än det är tekniskt bra men som tur är så lyckas charmen dock väldigt väl.

Upplägget med att resa runt på haven fungerar som så att båten åker per automatik längst olika havsströmmar där man förr eller senare stöter på en ö, som då är spelets banor. Jag tycker att havsströmmarna är ett roligt koncept där man upptäcker nya och byter mellan dessa men hade nog samtidigt föredragit ett öppet utforskande likt The Legend of Zelda: The Wind Waker. Det blir istället mer likt The Legend of Zelda: Spirit Tracks i hur man åker längst förutbestämda rutter för att kunna skifta till en ny ström. Men även om ett mer öppet utforskande hade varit något jag gärna sett så är då konceptet med att åka mellan havsströmmarna roligt och en smart design. Dessutom är båten i ständig rörelse men man får snällt vänta innan den når sin destination. När en ö är avklarad går det dock att återvända till den vilket man kan göra för att lösa sidouppdrag eller göra bröderna starkare genom att slåss mot fiender. Liksom för bröderna själva som lär sig nya attacker och förmågor så utvecklas även skeppet med nya funktioner vilket håller äventyret intressant hela vägen.

Just öarna är ju då äventyrets största fokus. De är inte direkt stora och färden till fyrtornet är mer som att köra några plattformsbanor i längd. Det är ofta en del uppgifter som ska lösas innan bröderna kan ta sig till toppen. Dels någon ö-relaterad uppgift med dess invånare som behöver fixas samt lite miljöbaserade pussel och så lite plattform. De både bröderna behöver inte sällan hoppa och slå på saker för att komma vidare och som nämnt tidigare har man då varsin uppsättning av knappar för att kontrollera dem, även om Luigis spring och hoppande sker automatiskt. Här kan vi då beröra den delen av detta som jag tycker är en liten missad möjlighet, eller ja - en ganska stor sådan faktiskt.

Jag vet att serien alltid varit single-player och att en det också är designat för att det här med att tajma båda brödernas knapptryckningar. Jag tycker detta fungerar utmärkt, är roligt och ibland lite utmanande. Men, det är ju då också en titel som hade fungerat fantastiskt bra i co-op. Att kunna sitta i soffan och spela detta tillsammans med någon annan hade varit väldigt roligt, men också fungerat utmärkt. Här tycker jag att man borde tagit tillvara på styrkan detta har och helt enkelt gett oss ett sådant alternativ att en vän kunnat plocka upp handkontrollen och styra den andra av bröderna. Jag tycker till och med valet av titeln nästan skvallrar om just detta och det är enligt mig en enbart en missad möjlighet.

Ett spel med Mario & Luigi kommer ju onekligen med vissa förväntningar som man hoppas ska infrias. Trots avsaknaden av kunna köra detta tillsammans med någon så försvinner ju inte det faktum att detta är väldigt roligt på egen hand. Det är på många vis klassisk Nintendo-charm med roliga karaktärer, bra designade nivåer och även om vi sett mycket av funktionerna i tidigare spel i serien så är det roligt hela tiden och det är ofta man sitter och bara myser av dess lekfullhet. Det tar alla grundelement som ett äventyrsspel bör ha, lyckas förvalta dem mycket bra och känns i mångt och mycket som en förlängning av Paper Mario-serien fast just då med bröderna och deras samarbete i fokus i ett resultat som blir väldigt lyckat. Har man någon som helst insikt i denna serie i sig eller bara en förståelse hur ett äventyrsspel i sann Nintendo-anda fungerar så blir man inte direkt chockad av vad detta erbjuder men samtidigt är det ändå ett äventyr som lyckas överraska men framförallt vara väldigt roligt. Let's a go!