Svenska
Gamereactor
artiklar

Måns lidelser och lidanden - En årskrönika

Kastanjer, mord, smidiga appar, Netflix-skräck och allt där i mellan. Måns Lindman summer sitt 2021. Ett synnerligen svajigt år med både eufori och självantändning...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

En kall vind sveper genom rummet och de digitala siffrorna på nattygsbordet lyser med sin ilskna röda färg. 04.37. Jag vrider mig av och an. Kan inte somna om. Känner på mig att något är fel men kan inte sätta fingret på vad. Siffrorna fastnar på min näthinna, bränner fast. Jag blinkar hårt och känner paniken smyga på. Ända sedan den där dagen i mars för ett år sedan, när livet knackade på, hårt och brutalt i form av social isolering har jag haft svårt att sova och vaknar ofta kallsvettig mitt i natten utan att veta vad som är verklighet och vad som är dröm. Är det mina egna minnen, något jag faktiskt har upplevt eller är det bara något jag har sett i en TV-serie? Är det morgon? Är det kväll? Är det januari eller kanske september? Till slut har verkligheten kommit ikapp mig. Jag har nu tryckt så mycket streamingmaterial att dagar och nätter flyter ihop. Plockar upp mobilen och enligt ÅRETS APP, Playpilot är det tydligen 96 serier och 44 filmer i år. Det är helt tyst i huset och de första solstrålarna börjar leta sig fram i ett desperat försök att tränga igenom det täta lövverket utanför fönstret. Ingen vind kan höras och där är heller inget fågelkvitter som annars brukar väcka mig så många andra morgnar. Det känns som om att jag är den enda människan på Jorden och jag kan inte stänga ute den där känslan av att något är fel, helt åt helvete fel.

Måns lidelser och lidanden - En årskrönika
Stämningen i En Mördare Bland Oss var ibland så dålig att det gjorde ont ända ner i själen.

Kanske är det för att jag nyligen såg ÅRETS DÅLIGA STÄMNING. För när karantänångesten låg som tätast damp den ner. Likt ett illavarslande omen. SVT:s skotska drama i fyra becksvarta delar. Med den svenska titeln En Mördare Bland Oss var det lätt att tro att det var en simpel whodunnit, likt många andra men egentligen handlade det aldrig om att hitta en mördare, det gick djupare än så. Det stod dessutom klart redan från början att det bara kunde vara en av två personer som kunde ha gjort det obeskrivliga och avslöjandet var också helt odramatiskt. Känslomässigt var det däremot en orkan som rev sönder hjärta och själ och dödade den lilla tro på mänskligheten jag kanske ändå hade kvar men någon överraskning eller komplicerad twist var det inte tal om. Snarare en psykologisk skärskådan av ett trasigt hem, med trasiga människor och oskyldiga offer. Jag viftade bort orosmolnen och försökte i stället glädjas. Det här var nämligen dagen. Dagen då det äntligen skulle ske. Jag visste det förstås inte då men jag skulle få uppleva ÅRETS BIOBESÖK redan på första försöket. Villeneuves spektakulära och storslagna sci-fi-äventyr, Dune fick mig att tro på livet igen. Åtminstone för en stund. Den allra första pressvisningen efter ett års nedstängning och det var en smällkaramell direkt. Dystopiskt dunkelt och vackert där karga landskap i soldränkt sand samsades med futuristisk arkitektonik och Hans Zimmers patenterade domedagsdängor på öronbedövande nivå. Mullrande toner som dränkte hela salongen i syntetisk krigsföring. Visst, upplevelsen var större än berättelsen men det var väl å andra sidan helt väntat. Det är ju ofta så han jobbar, Villeneuve och ibland är det gott nog. Det var dessutom en ofullständig historia som lade grunden till en mycket efterlängtad andra del, som vi nu också vet kommer att komma.

Måns lidelser och lidanden - En årskrönika
Grannen. Inte helt orimligt att man väntar tills han gått in. Framför allt de gånger han bär riktigt trång denimväst.
Detta är en annons:

Vimmelkantig och hög på livet vandrar jag Linnégatan hem. Jag ser människor IRL för första gången, i alla fall känns det så. En ensam spårvagn skramlar förbi och överallt hörs ett svagt sorl från själar som stöter på varandra på väg mot något eller någon. Några bär fortfarande munskydd, andra har kastat säkerhetstänket åt sidan. För tidigt? Det återstår förstås att se. Väl hemma väntar jag på att grannen skall stänga dörren efter sig innan jag går in. Kanske är det han som är ÅRETS SERIEMÖRDARE. Och jag har tänkt på det ett tag nu för nog ser han precis ut som en yngre version av Richard Ramirez i Night Stalker: The Hunt for a Serial Killer, den förstklassiga true crime-rysaren jag girigt svepte i en enda lång sittning en regnig natt med endast mörkret som sällskap. Jag slog på ÅRETS HÅRDVARA, Samsung The Frame 2021, TV:n som inte bara är en dumburk utan också ett konstverk. Där jag ena dagen kan ha en Rembrandt framme och nästa ett par kopulerande knölsvanar från BBC:s Blue Planet och ingen kan se att det är en TV. Helt omöjligt om man inte vet om det. Jag kan också byta ram om jag skulle få för mig att måla om hemma. Knivskarp bild, QLED med både 4K och HDR förstås och massa ljusstyrka. Visst, de inbyggda högtalarna underpresterar rejält och det är dannerligen ingen G1-OLED (LG) sett till svärta samt kontrast, men å andra sidan finns det idag bara en TV som är snygg som en läcker tavla. Netflix-loggan dyker upp och som vanligt förväntar jag mig att meddelandet skall dyka upp. Det som förkunnar att jag har sett allt. "Grattis Måns! Du har sett allt vi har att erbjuda. Här har du rabattkoder på samtalsterapi, synundersökning och ortopedi."


Måns lidelser och lidanden - En årskrönika
Beckett hade det inte lätt i Grekland men jag hade det nog svårare ändå som tvingades se skräpet.

I stället blir jag rekommenderad en ny film som snart skall släppas och ni vet ju hur det är. Ibland spelar livet en i händerna. Andra gånger sitter man där med ÅRETS SÖMNPILLER. Awake. Filmen som ironiskt nog var årets tröttaste. Ambitionsnivån och energin i den här filmen var så ofattbart låg att det var omöjligt att se den som något annat än ren utfyllnad i streamingtablån. Något som normalt skulle åka rätt ner i reabacken för att aldrig plockas upp. En hutlöst plottrig story med logiska luckor stora som dammluckorna i Assuandammen och skådespelare som kändes utslagna redan innan katastrofen slog till och gjorde mänskligheten till sömnlösa zombies. Faktum är att en redan trist tillvaro blev rent outhärdlig under en och en halv timmas speltid. Det fanns bara en film som gjorde mig mer uppgiven och redo att kasta in handduken för gott. Plocka ner skylten och öppna dörren för liemannen en sista gång och det var förstås ÅRETS SÄMSTA RULLE. Ni som har sett eländet vet ju. Den osannolika storyn om IT-specialisten som under en kärlekssemester i ett dassigt Grekland, långt ifrån de vanliga Instagrambilderna med sina varma soldränkta sandstränder och mysiga tavernor plötsligt hamnade mitt i en politisk intrig och dubbla bilolyckor. Med hela den grekiska övärlden i hasorna lyckades vår flegmatiska rättsskipare i beiga chinos överleva skottskador, elstötar, knivattacker, rallarslagsmål, ilskna bin och ett Assassin's Creed-hoppande från både byggnader och bergskedjor. Beckett var och förblir ett monumentalt fiasko i modern filmhistoria. Tempofattig och ointressant, utan ett enda ögonblick som sticker ut. Inte en enda scen som levererade ens ett embryo till extas. Högljudd och rörig. Ett fullständigt haveri till rulle. "I'm having a love attack, right now" flämtade John David Washington med sitt genomgående apatiska ansiktsuttryck, själv sträckte jag mig efter Treo-röret.

Måns lidelser och lidanden - En årskrönika
Sociala medier 2021. Mysigare än någonsin.
Detta är en annons:

Jag känner mig direkt indignerad och skriver en syrlig recension om min upplevelse. Loggar in på sociala medier och ser att de flesta håller med mig. Även om de alltid finns där. De som tycker att man är absolut sämst. Applåder och brustna hjärtan om vartannat. Någon använder versaler. En annan postar en meme. Jag loggar ut och tänker tillbaka. Funderar på när jag egentligen såg något helt nytt senast. Något som inte följde mallen. Och plötsligt minns jag en dag i slutet av mars. Jag hade precis låst dörren och isolerat mig när den dök upp i tablån, ÅRETS ÖVERRASKNING. Att en serie, helt utan synliga skådespelare fullständigt skulle svepa mig av mattan hade jag aldrig trott. Visst, Fede Alvarez är bra på sin psykologiska skräck och att bygga atmosfär men ändå. Och det är ju populärt att racka ner på Hollywood och den forna drömfabrikens oförmåga att komma med nya idéer, för att istället servera kolossala mängder lastgammal skåpmat. Jag vet ju, för jag har själv gått där längst fram i protesttåget och raljerat högljutt över rebootade superhjältar och nyinspelningar av gamla rullar. Gastat över hur det minsann var bättre förr och att filmmagin är död. Så här i pandemiska tider, mer än någonsin. Calls var precis tvärtom. Någonting vi aldrig någonsin sett tidigare. Eller sett och sett, allt är ju relativt. Här fanns nämligen inget filmfoto i traditionell mening. Istället korta berättelser i ljudformat, illustrerade med ljudvågor. Men vilka berättelser det var! Som en mix mellan The Confession Tapes och Arkiv X. Minimalistiskt intensivt och simplistiskt gastkramande. Senare minns jag ju också ÅRETS BÄSTA KRIM, som kanske inte var direkt nyskapande men bjöd på en leverans som jag inte sett sedan första säsongen av True Detective. Mare of Easttown var kvävande ångest. En alarmerande oroskänsla man riktigt kunde ta på. En förnimmelse av att vilket djävulskap som helst kunde gömma sig bakom nästa rangliga dörr. En konstant smärta, ett socialt lidande och meningslöst våld mot kvinnor. Döden som ständigt strök omkring och knackade på diverse dörrar i grannskapet, kikade in och annonserade sin närvaro. "Tjena! Snart är det dags hörni." Trasiga familjer som krossades under ödets och syndernas tunga ok och mörka hemligheter som långsamt flöt upp till ytan.

Måns lidelser och lidanden - En årskrönika
Ludwig är hetare än lava just nu. The sky is the limit som det så fint heter. Här är hatten. Den är av ?

Tiden går och varje månad känns som sju nu och varje gång jag sluter ögonen ser jag loggor. Paramount, HBO, Disney, Netflix, Amazon. Ibland drömmer jag om ÅRETS LIR, The Great Ace Attorney Chronicles. Vad var det egentligen som inte stämde med den där brottsplatsen eller varför kändes inte just det där vittnesmålet trovärdigt? Risktagandet i rättssalen. Att med damoklessvärdet hängande över mitt huvud ändå tvingas fatta ett beslut. Adrenalinet som pumpar, blodet som kokar och hjärnan som jobbar på högvarv. Jag satsar allt på ett enda kort. Triumf eller nederlag. Det får bära eller brista. Jag vaknar och inser att jag håller på att tappa det totalt. Lyssnar på ÅRETS PLATTA för att skingra tankarna från animerade mordfall. Världens finaste metalcore-britter i Architects skriksjunger om en planet i upplösningstillstånd, om en förgiftad himlakropp och döda fjärilar. En melodiös undergång. Som när orkestern fortsatte att spela när Titanic gick under. Riktigt där är vi inte ännu men vi jobbar på det och det går onekligen framåt. For Those That Wish To Exist slår hårt och precist. Träffar där det gör som ondast. Jag ser om The Mandalorian och inser att Ludwig Göransson är ÅRETS SVENSK. Visst fanns det starka svenska skådespelarinsatser även i år men Linköpingssonen dansar med stjärnorna. Döpt efter Beethoven tar han hela Hollywood med storm och priser och lovord faller som manna från himlen och med en tredje Emmy i år. Det talas redan om Hans Zimmers arvtagare men frågan är om inte Ludovin, som han kallas over there blir ännu större. Hattjäveln är av Ludde!

Måns lidelser och lidanden - En årskrönika
Nej!

Ännu ett år i pandemins tecken börjar äntligen lida mot sitt slut och jag har nästan gett upp tron på nya mirakel när den plötsligt faller ner i knät på mig, ÅRETS NORDISKA PRODUKTION och det var än en gång danskarna som gick i bräschen. Visade vägen i form av den mästerliga Kastanjemannen. Jag plöjde igenom samtliga avsnitt i en sittning och satt där både uttorkad och utsvulten men samtidigt överlycklig. Vägen fram till finalen var en nagelbitare av rang, en magnifik uppvisning i hur man skall hålla sin publik sittandes på nålar. Det var en berättelse så överjävligt morbid att jag nu kommer att lägga benen på ryggen vid blotta åsynen av en kastanj. Men det var inte slut på myset där. Senare kom ju också ÅRETS SKRÄCK, där Mike Flanagan än en gång visade att han är Netflix i särklass vassaste namn när det kommer till att leverera skräck. Herrens vägar äro outgrundliga sägs det och det gjorde Flanagan smärtsamt tydligt för oss när han slängde ner religion, sorg moral och ond bråd död i en bubblande kittel och lät det koka över. Livet på Crockett Island var ingen dans på rosor, snarare törnebuskar och jag njöt och led av varje minut av Midnight Mass. Dessutom släpptes äntligen ÅRETS DEBUTANT. Jag fick bida min tid i två år innan den dök upp på en svensk streamingtjänst men det var värt all väntan. "All aboard the pain train!" ropade unga regissören och manusförfattaren Rose Glass och bjöd in till en resa rätt ner i avgrunden. En resa lika obekväm som Jesu vandring längs Golgata. Samtidigt vackert och avskalat om gudsfruktan och palliativ vård i hemmet. Explicita sax och sexscener om vartannat. Saint Maud var inte för alla men den var definitivt för mig.

Måns lidelser och lidanden - En årskrönika
House of Gucci innehöll så sanslöst mycket ögongodis i varenda bildruta att jag nästan imploderade i biofåtöljen.

December är här och snön lyser vit på taken. Biograferna lockar med budskapet om att film är bäst på bio och trots att, eller kanske snarare tack vare att salen gapar tom faller jag till slut för frestelsen. Lämnar hemmet för lite verklighetsförankring och samkväm. Tack och lov får man säga för annars kanske jag hade missat ÅRETS SNYGGASTE. Det var ändå med blandade känslor jag gick på bio för att se Ridley Scotts skrytbygge House of Gucci Jag kände att det fanns en överhängande risk för pekoralt tramsande i nästan tre timmar men samtidigt lockade storyn om den trasiga men framgångsrika familjen med sina ständiga svek och ond bråd död. Dessutom med en oerhört stark uppställning skådespelare och en stabil regissör. Filmen i sig var väl hygglig men inte överväldigande på något vis. Fotot däremot. En makalöst klassiskt vacker film som inte drunknar i specialeffekter och ständigt söker enkla lösningar utan bara är ren jävla extravagans. En modeälskares vulgära och våta dröm. Med vintage och velour värd att dö för och så ett Italien som visar från sin allra bästa sida på det, med sina soldränkta metropoler, storslagna salonger och lantlig lust. Retrobilar, rikligt med läder, plastrong och valnöt. Överspel och ett oavbrutet vindrickande. Dålig stämning klädd i skräddarsydd Gucci-skrud och en cigarettrök som låg tät. Allt i House of Gucci andades estetik och klass. Synd att inte storyn räckte hela vägen fram men så kan det vara ibland, när egot skriver checkar för stora för någon att kunna casha in.

Måns lidelser och lidanden - En årskrönika
Riz Ahmed i Einstürzende Neubauten-tisha. Det trodde man inte när året började att det skulle ske. I årets bästa rulle dessutom.

Jag tänker tillbaka på året. Var verkligen Dune årets bästa film? Eller var den mer en vacker dröm, en upplevelse för stunden och ett bleknat minne av någon man en gång älskat? Jag kommer snabbt fram till att det faktiskt är så och minns i stället tiden innan mars. Då jag såg en magnifik Riz Ahmed slakta både trumskinn och trumhinnor i Sound of Metal, som två år efter den amerikanska premiären äntligen kom till våra breddgrader via Amazon Prime och därmed kan utses till ÅRETS BÄSTA FILM utan att kränka några av mina egna regler. En föreställning i D-moll var det hur som helst. Med ett snortajt manus av Derek Cianfrance lyckades debutanten Darius Marders slänga ihop ett drama som slog allt. Ruben som gick all-in en kväll och förlorade allt. Hans oförmåga att acceptera sitt öde som döv som också gjorde honom blind inför verkligheten. Det var unikt, det var påfrestande, det var fasansfullt och det var inget annat än rent fenomenalt. Jag tänker också på hur många bra dokumentärer vi faktiskt har fått i år men det blir väl lätt så när världen står i brand och allvaret bankar ursinnigt på min än så länge rigida ytterdörr. För egen del fick jag vänta ända tills slutet av året för ÅRETS DOKUMENTÄR. Det är inte första gången vi blir serverade kombinationen katolska präster och sexuella övergrepp. Det är ett koncept som bara på senare år har använts flitigt i både film och TV-sammanhang men det har aldrig gjorts med sådan smärta, så nära och ett sådant mörker som i Procession. Nu skall det sägas att det var en hybrid av fiktion och verklighet men precis som i Tom McCarthys fenomenala Spotlight från 2015, på samma svåra ämne så byggde den ändå på överlevares historier och den är dessutom filmad och genrebestämd som just dokumentär så då var valet inte särskilt svårt. Det fanns många briljanta dokumentärer att välja mellan i år men Procession spelade ändå i en egen liga. Och på tal om dokumentärer så plockar jag med mig ÅRETS SJÄLVANTÄNDNING från fenomenala Dopesick. Miniserien som var en av de allra starkaste upplevelserna på hela året. En magnifik produktion, med briljant skådespeleri, baserad på den verkliga händelsen där miljontals helt vanliga människor utan missbruksproblem på bara ett par år blev pillerberoende. Mängden undertryckt ilska SPOILER: när jag insåg att den vedervärdiga familjen Sackler, som tjänade enorma summor pengar på att medvetet sprida smärta och död i hela USA lyckades utnyttja både kryphål i lagar och svågerpolitik för att slippa fängelsestraff var av bibliska proportioner.

Måns lidelser och lidanden - En årskrönika
Dexter återuppstod, bytte sol mot snö och tog tillbaka platsen som den mest trivsamma seriemördaren i TV-historien.

Bara ett par timmar kvar nu sedan får vi äntligen ringa ut även det här skitåret och ringa in ett nytt. Då, i grevens tid, innan raketer avfyras och nyårsbubbel rinner ner i torra strupar hos en mänsklighet som bara vill känna något, vad som helst så ligger den där, på Paramount. ÅRETS COMEBACK. Det var åtta år sedan Dexter slutade. Den där sista säsongen som rev upp så många känslor och orsakade en åsiktsstorm som enbart kan jämföras med finalen av Game of Thrones. Då var det dock inte riktigt lika lätt att lufta sina åsikter offentligt och hota folk till livet under eget namn så det var ett mer isolerat och anonymt hat. Själv tyckte jag att det var ett fullt rimligt slut som jag köpte utan förbehåll. Låt gå för att säsongen i sin helhet var ett lågvattenmärke men det omstridda slutet hade jag inget emot. Men med tanke på hur serien sakta men säkert dök så var jag väl inte inte helt taggad när den plötsligt skulle rebootas i Dexter: New Blood men det är klart, med tanke på hur mycket jag älskade storyn om en seriemördare som rensade upp i samhällets mörkaste och mest illaluktande kloaker och gjorde sig av med det avskräde som försatt sina chanser att fortsätta andas samma luft som de skötsamma medborgarna i Miami så var det klart att jag tänkte kika. Tänkte väl att jag ser ett avsnitt eller två, inser att det är rent skräp och droppar skiten, går vidare i livet och hittar något annat men så visade det sig vara strålande. Och det sammanfattar väl 2021. Lyckan finns där om man gräver tillräckligt djupt, ber om syndernas förlåtelser och inte är rädd för att möta gamla demoner.

Nästa år ser jag fram emot nya besvikelser och välbehag i form av House of the Dragon, The Last of Us, Lord of the Rings, Monster: The Jeffrey Dahmer Story, Gaslit och The Boys, säsong 3 på seriesidan. När det kommer till filmer så längtar jag efter att få bli besviken på nya Scream, Top Gun och The Batman och jag kan inte vänta på att få se Nic Cage i rollen som Nic Cage i filmen om Nic Cage. The Unbearable Weight of Massive Talent är filmen jag alltid velat ha. På spelsidan går det knappt att hejda sig. Elden Ring, Forbidden West, Ragnarök, Dying Light men mest av allt vill jag vara katt i Stray. Silkesmjuka tassar, spänstig kropp och pussel. Högteknologiska vapen på kattryggen och en och annan drönarpolare vid min sida. Vad mer kan man begära?



Loading next content