Manhunt 2

Våld kan aldrig vara rätt. Varje våldshandling är en kränkning. Att utöva våld kan aldrig vara ett acceptabelt sätt att agera i en situation. Och att avbilda grovt och sadistiskt våld på det ingående sätt som Manhunt 2 gör, borde vara förbjudet. Det är helt enkelt oförsvarbart. Efter några timmar tillsammans med Rockstars senaste brandfackla i moraldebatten är er käre utsände skakad, chockad och i starkt behov av psykologiskt stöd...

...kan jag tänka mig att Rockstar vill att jag ska skriva. För om det är något som sticker ut med Manhunt 2 är det just viljan att uppröra och provocera. Lungor punkteras, halsar kapas och ögon sticks ut i en takt som får tyska censurgubbar att gnugga händerna av upphetsning. Och visst, med det arvet är det väl att förvänta. Det första Manhunt kom för tre år sedan och orsakade en våg av uppståndelse. Även om det spelmekaniskt var lite grötigt engagerade och upprörde historien om James Earl Cash och hans ofrivilliga karriär som snuffilmsskådis.

Tre år senare har Rockstar North gått vidare mot nya utmaningar och lämnat över ansvaret på den nystartade studion Rockstar London. De i sin tur har valt att slänga ut allt som hade med föregångaren att göra och starta på ny kula, med helt nya karaktärer och en helt ny handling. Daniel Lamb ("fattaru, Lamb= lamm, oskyldig som ett lamm, faaaan vad smart"), en ambitiös forskare på en mycket ljusskygg anstalt, går med på att agera marsvin när statsstödet strypts och projektet riskerar att gå åt pipan.

Sex år senare befinner han sig på en mentalinstitution där han satts för att ruttna och dö. Huvudet är rakat, glasögonen på sniskan och Fight Club-schizofrenin bubblar alldeles under den gröna patientrocken. Daniel vet inte vad som har hänt eller hur det gick till, men när ett elavbrott släpper fångarna lös är han inte sen att ta vara på tillfället och rymma. Här ska det nistas sannning och gryniga flashbacks.

Manhunt 2 har alltså varken handling eller karaktärer gemensamt med sin föregångare, så vad är det då som binder de två spelen samman? Jo, besinningslöst, oprovocerat och brutalt våld. De så kallade stealth kills som Daniel kan utföra ifall en fiende inte har upptäckt honom finns i tre nivåer. Trycker du bara snabbt på fyrkant gör du en snabb avrättning. Håller du istället in knappen ändras siktet från grått till gult och slutligen till rött och graden av brutalitet ökar i motsvarande steg.

För den som inte känner att det räcker går det även att ta omgivningen till sin hjälp. Dessa punkter markeras med ett kryss på din radar och kan innehålla allt från en kakelklädd toalettstol, en bastant telefonlur med tillhörande sladd till glappande elskåp. Matten får ni göra själva. Ja, under mina två timmar med Manhunt 2 sticks det, kapas skärs, sprättas och stryps så att polygonketchupen yr. Ändå uteblir chockeffekten, jag blir mest trött. Det är inte så att jag har något emot våld i spel, men då ska det antingen:

A) fylla ett dramaturgiskt syfte, som i exempelvis Silent Hill 2.

Eller:

B) vara kul att utföra, som i God of War 2 (många 2:or blir det).

Under min, visserligen begränsade, tid tillsammans med Manhunt 2 uppfyllde spelet inget av de kriterierna. Att titta på ett tiotal självspelande avrättningssekvenser är i alla fall inte min uppfattning om underhållning. Att resten av spelet mest ser ut som en grovt tillyxad Splinter Cell-kopia där enda sättet att ta sig förbi en vakt är att döda honom, gör saken inte bättre.

Där originalet åtminsone ramades in av en mörk och tankeväckande historia som satte de grova våldshandlingarna i någon form av sammanhang, känns Manhunt 2 uppbyggt enligt en trött och oinspirerad standardmall på vilken det klistrats en fet klisterlapp märkt "provokationsförsök". Våldet blir inte ens någon form av moraliskt ställningstagande för dig som spelare, ska en fiende röjas ur vägen måste han dödas. Punkt. När den timida doktor Daniel, fem minuter in i spelet, helt oprovocerat kör en kanyl i bröstet på en skötare bara för att komma åt en hissknapp, samtidigt som han ynkligt utbrister "Why am I doing this?" frågar jag mig själv exakt samma sak: ja, varför? Förhoppningsvis kommer Wii-versionen, som inte fick nämnas med så mycket som ett knyst vid mitt besök där, erbjuda lite roliga kontrollmöjligheter. Tänk er exempelvis att få använda sladden mellan Wii-fjärr och nunchaku som strypsnara, det vore grejer det...

I övrigt får jag lite samma känsla av Manhunt 2 som av min tolvåriga lillebrorsas kompis punkband. De försöker också vara arga och provocerande. Fast med låtar som "Ägg ägg" och "Bomb regn!" blir de mest lite söta och rörande. Rockstar London är väl kanske inte riktigt lika söta, men i övrigt verkar deras debut komma att bjuda på lika mycket skrik och lika lite innehåll.