Månadens mest spelade: September 2025

Conny Andersson:
Cronos: The New Dawn
Det har varit en bra månad på spelfronten med en del online-spelande (Siege som vanligt förstås) men också en hel del efterlängtade nya släpp som jag dragit igång ordentligt med. Flitigast var jag dock tidigast under månaden inför release av Cronos, som jag ju även fick äran att recensera. Jag har med åren mer och mer börjat bedöma hur mycket jag tycker om ett spel baserat på om jag tänker på det när jag stänger av. Samt om jag direkt när jag vaknar är sugen på att dra igång det igen. Trots många frustrerande inslag så var verkligen så fallet med detta. Ett utmanande, stundtals som sagt frustrerande, survival horror men som ändå lyckades underhålla ordentligt. Det hela var en mix av Dead Space, Silent Hill och en ganska stor gnutta Resident Evil slängt i en mixer. Slutresultatet bröt kanske inte ny mark på något vis - men nu när mörkret gör intrång så tidigt om kvällarna kändes det perfekt med lite underhållande skräck som sällskap. Så trots att jag ibland svor över alldeles för snålt med platser i mitt inventory och ont om ammunition så lyckades Cronos alldeles fenomenalt med uppgiften att roa hela vägen.

Moa Andersson:
Resident Evil: Outbreak
Det har tyvärr inte blivit så mycket spelande de senaste veckorna. Men när väl tiden har infunnit sig, har jag och ett gäng härliga galningar tagit oss an Resident Evil: Outbreak som en del i utmaningen att köra igenom (nästan) alla Resident Evil spel innan Requiem släpps. Att påstå att det var en dans på rosor att ta sig an det 22-åriga spelet vore en klar överdrift. Vi har stundom svurit över kontrollens begränsningar, banornas design och vår egna idioti när vi sprungit som yra höns och samtidigt försökt överleva en zombieepidemi. Vi kan väl säga att våra chanser vid en riktig sådan hade varit lika med noll och då är jag väldigt snäll. Men trots en stor mängd frustration och en benägenhet att locka fram idioterna inom oss, har det varit förjäkla roligt att köra Resident Evil: Outbreak. Nu ser vi fram emot att köra tvåan.

Patrik Severin:
Stalker 2: Heart of Chornobyl
Jag har återvänt till detta spel. Jag blev extra glad när nattkikarna lades till. Sedan lanseringen har ukrainska GSC Game World jobbat stenhårt med spelet. En del i gemenskapen runt serien ansåg att systemet bakom karaktärernas rörelser, beteenden och annat inte var riktigt lika avancerat och levde sitt egna liv. På den punkten är det inte riktigt där ännu, men i övrigt är det en vacker öppen värld med faror runt alla hörn. Den Sovjetiska estetiken och världen andas karaktär. Som spelvärld är Stalker-universumet en av mina favoritvärldar genom alla tider i mediet. Tack vare moddar som Anomaly, Radiophobia 3 och Gamma håller ettan än idag. Jag gillar dock tvåan väldigt mycket. Grafiken, atmosfären, skräcken och den uppslukande världen är alla höjdpunkter. Av denna anledning och de nya nattkikarna har jag spenderat mycket tid i denna värld denna månad.

Petter Hegevall:
Automobilista 2
Jag vet, i know. Jag är skyldig till att vara tidernas mest enformiga spelare och även denna omgång (september 2025) har jag tillbringat mest tid i en bil, i Automobilista 2 av alla spel på denna planet. Nordslingan 2025 och Valkyrie AMR har verkligen trollbundit mig på slutet och jag förbluffas på regelbunden basis över hur stilfullt arbetet med att bygga ut det här spelet varit under de senaste fyra åren. Reiza Studios pågående arbete med att förbättra ett redan fantastiskt racingspel börjar närma sig den bedrift som Hello Games står bakom i fallet med No Man's Sky och när det nu snart är dags för 2005 års GT-bilar, är jag mer taggad än någonsin.

Henric Pettersson:
Sonic Racing: Crossworlds
Jag recenserade ju Sonic Racing: Crossworlds vilket inneburit många timmar tillsammans med den blå igelkotten och hans vänner och ovänner, samlade i ett kaotiskt kartspel. I min recension kritiserade jag spelet för dess avsaknad av kampanj (och det gör jag än idag) men det innebär inte att spelet saknar innehåll. För jag har lirat cirka 40 timmar på snart två veckor där onlineläget (som var otillgängligt under recensionsspelandet) kanske står för en av dem. Med andra ord har jag tillbringat massor av tid med Grand Prix, Time Trials och Race Park för att försöka samla allt som går att komma över och få platinum. Än är inte den resan slut, men eftersom grindingen på Donpa Tickets är plågsam nu när allt är avklarat, kommer jag att vänta tills det första eventet drar igång nästa vecka. Då ska jag återigen hoppa in i förarsätet och njuta av det roligaste kartspelet på väldigt, väldigt länge.

Niclas Wallin:
Microsoft Flight Simulator 2024
Det har varit en fullspäckad månad för egen del och jag har mestadels suttit och mixat och slitit mitt hår stundtals i Logic varje ledig timme jag haft. Spelandet har blivit lidande och det har mer varit fokus på något avkopplande när väl Xboxen startats upp. Eftersom jag råkar gilla stora passagerarflygplan så bör ju därför Flight Simulator passa mig som handsken och det gör det väl också till stor del. Det är ju en viss inlärningskurva att ta hänsyn till, särskilt om man som mig vill spela så autentiskt som möjligt. Är det bara att starta upp en A330 och köra? Nej verkligen inte, det är en hel del knappar som ska tryckas och vridas på innan planet är redo att lyfta och att försöka klura ut det själv är sannerligen ingen lek. Jag fick ge med mig och kolla på en instruktionsvideo på tuben till slut och därefter var det ju ganska smidigt. När planet sen väl är i luften och cruisar runt på dryga 10000 meters höjd så är det en väldigt avslappnande och närmast meditativ upplevelse. Precis vad jag behövt efter att ha kämpat mig fram till en vettig slutmix hela september. Jag undrar också om en 747:a någonsin landat på Dala Airport i Borlänge? Jag gjorde det i alla fall och den lilla flygplatsen var väl inte riktigt anpassad till ett plan av den storleken om man säger så.

Martin Carlsson:
Final Fantasy Tactics: The Ivalice Chronicles
Det här är inte en titel man springer igenom eller stressar i, det vet vi sedan gammalt och som har växt upp med det taktiska rollspelet från 1997. Något jag blev varse på nytt inför recensionen av nyutgåvan där de gångna veckorna har tillbringats i Ivalice. Det är en storslagen berättelse som kräver fokus, precis som de många strategiska strider som utkämpas - tillika dess obönhörliga management av kämpar med olika inriktningar. Att svarva fram sina builds av karaktärer som drar det bästa ur spelets jobbsystem är ett mindre halvtidsjobb, men det gör ju inget när man har roligt under tiden.

Marie Liljegren:
Indiana Jones and the Great Circle
Denna månad har jag myst med min gamla barndomshjälte Indy på en resa runt jorden på jakt efter någon rund skatt. Vad jag förstått ska den dock inte blandas ihop med Gollums och Frodos runda skatt även om Indy verkar lika fixerad som dom att hitta den. Som den blodhund jag är i alla spel kommer mina förmågor att hitta hemligheter och gömda skatter väl till pass nu och man kan nästan höra mitt tryffelsvinssniffande i de smala gångarna under Vatikanen och i pyramidernas dammiga kryptor. Spelet är riktigt kul och jag inser hur mycket jag saknat äventyrsspel på sistone nu när båda mina favoritserier lyser med sin frånvaro, Uncharted och Tomb Raider. Bethesdas upplägg att bli sponsrat av både Byggmax och Jem & Fix som Tony Starks konkurrerande vapenförsörjare i spelet är genialt och jag kan inte förklara den tillfredsställelse det är att bånka nazister i huvudet med diverse trädgårdsredskap. Ibland kan jag liksom inte stoppa mig själv och då går jag all in som om Indy plötsligt bytt spel och hamnat i Grand Theft Auto i stället.

Jag tar första bästa hammare och glömmer allt vad smyg heter och bara springer runt och plattar till ansikten med en stor spade eller slägga och när mitt redskap pajar inser jag att nu ska jag döden dö om jag inte sjappar, och det slutar alltid med att jag springer som en nerkissad 80-åring med för tung blöja för Indys flås är ju som en sådan, med ett helt lämmeltåg av arga uppretade nazister efter mig. Har du inte kört spelet rekommenderar jag det skarpt och jag hoppas verkligen att det kommer mer av detta inom en snar framtid. Vi behöver härliga äventyr i en spelvärld där det nästan enbart matas ut snabba onlineshooters på löpande band tycker jag.

Joel Pettersson:
Baby Steps
Jag gillar Baby Steps, som du kanske vet om du läste min recension, och jag har fortsatt mitt stapplande tillsammans med Nate efter att eftertexterna rullade. Det finns nämligen så mycket att upptäcka. Hattar man inte fått tag på, cut-scenes man missat och frukter som man inte orkade klättra upp till och smaska i sig på första genomspelningen. Det finns dessutom en del borttappade föremål som man ska lägga i en liten låda vid fotändan av ett gäng utkikstorn. Jag får det ju nästan att låta lätt här - men om vi ska vara helt sanningsenliga (och det ska vi, såklart) så är denna jakt efter "bonus-föremål" svårare än att klara av spelet. Bennett Foddy och hans kompisar ska ha en eloge i alla fall. Tillsammans har de satt ihop ett litet mästerverk där deras skaparglädje och entusiasm lyser igenom i så gott som varenda frame. Jag ser fram emot ett DLC - för det kan vi väl nästan räkna med?

Johan Vahlström:
EA Sports FC 26
Långa bollar. Långa bollar på Bengt. Fotboll ändå, det är livet. Och när jag inte längre spelar själv gäller det att få min fix någon annanstans. Visst, grabben spelar ju, men där sitter jag mest på sidan och tittar när alla barn springer runt i en klunga efter bollen. I FC 26 får jag istället bestämma hur spelarna beter sig, även om de inte alltid gör som jag vill. Varför passar du bolljäveln till motståndaren? Åh, kul, tre stolpträffar i matchen och motspelaren gör mål på första skotten från 30 meter. Det är ibland tur att jag inte är en speciellt våldsam person för jag kan tänka mig att vissa har haft sönder en och annan spelkontroll. Men det är utmaningen som gör det kul också. Nu väntar det första Champions (Weekend League) i årets spel och vi får väl se hur det går. Jag har inga höga förväntningar, men min trupp med en hel del svenska spelare kan nog skrälla. Det kan ju inte gå sämre än det gör för det riktiga landslaget åtminstone.

André Lamartine:
Super Mario Galaxy
Jag har egentligen varit i full färd med att avsluta Marios rymdodyssé ett bra tag nu, men nyheterna om att Nintendo alltså kommer att släppa uppföljaren på nytt gjorde att jag genast graviterade tillbaka till min dammiga lilla Switch och har alltså tryckt ut så mycket spelglädje som möjligt från Galaxy innan oktober tar sin början. Jag har visserligen ett tjugotal stjärnor kvar att samla för att bocka av Galaxy officiellt, men nu är jag för taggad på uppföljaren. Det ser ut som att tvåan är ännu mer finslipad, ännu mer kreativ och har 100% mer Yoshi i sig. Vad kan gå fel? Men nog om Galaxy 2; jag har verkligen älskat originalet till fullo. Det är den här sortens spelmagi som jag har saknat så länge nu och jag är glad att jag har kunnat återupptäcka dessa gamla spelskatter igen. Nu hoppas jag såklart på att det också kommer en Galaxy 3, med tanke på att den nya filmen också utspelar sig i denna lekfulla galax.

Jonas Mäki:
Borderlands 4
Trots att jag tycker alldeles för mycket i Borderlands-serien inte riktigt varit så bra som jag hoppats på, så förblir det en favoritserie helt enkelt för att jag älskar det första och andra spelet så kopiöst mycket. De har den där ilsnabba och fullkomligt ljuvliga gameplay-loopen kombinerat med mer loot än något annat samt en avslappnad attityd. Så håller fyran samma klass? Jag är faktiskt inte igenom äventyret ännu, men spontant tycker jag inte riktigt det - men det är tillräckligt nära för att jag ändå ska vara oerhört nöjd. Den lite för hysteriska humor som utvecklarna försökt sig på, har nu tonats ner till mer rimliga nivåer och i och med det känns spelet genuint kul igen, allt medan gameplay-biten förbättrats och bossarna har inte varit bättre sedan Borderlands 2. Det är egentligen bara skurken, som inte kan mäta sig med Handsome Jack (å andra sidan, vem kan det, är det tidernas bästa ruskprick i spelvärlden?), som jag tydligt tycker är ett kliv ner. Annars älskar jag detta och det skulle förvåna mig mycket om Borderlands 4 inte är mitt alternativ även i oktober. Happy looting, gott folk.

Marcus Persson:
Age of Empires II: Definitive Edition
En halv månads snörvlande och hostande har inte direkt gynnat spelandet. Men den årliga mans-förkylningen till trots så har jag och vännerna trots allt funnit vår väg tillbaka till Age of Empires II: Definitive Edition. Microsoft och Ensemble Studios absolut briljanta gamla strategispel som sedan dess återlansering för några år sedan fortsätter att stöttas av utvecklarna. Inom kort lanseras ju som bekant Alexander the Great-expansionen, det femtio-elfte tillägget i ordningen och jag klagar verkligen inte. Den där mysiga blandningen av nostalgi och fräschör är helt enkelt svår att slå på fingrarna och Age of Empires II: Definitive Edition fortsätter alltjämt vara ett av modern tids absolut bästa realtidsstrategispel.

Christian Håkansson:
Alien: Rogue Incursion Evolved Edition
Merparten av tiden har gått till att kravla runt i mörka korridorer, meja ner Xenomorpher och lösa pussel. Spelet saknar verkligen inte produktionsvärde, det är tydligt. Det bjuds stundtals på en atmosfäriskt och visuellt tilltalande upplevelse. Samtidigt blir själva spelupplevelsen lidande över tid bland annat till följd av avsaknad av detaljer som drar ner det totala intrycket. Att lösa samma sorts pussel, använda samma typ av terminaler om och om igen eller på förhand veta när action-sekvensen ska dra igång blir repetitivt. I de bästa av stunder påminns jag om hur fascinerande Alien-universumet är och jag vill konstigt nog ha mer. I de värsta av stunder tvingar jag mig igenom med insikten om att jag ska hitta ytterligare en hårddisk eller passerkort eller koppla kablar i ett mönster för att öppna ytterligare en dörr. Den version som jag spelade kändes något framstressad, med återkommande buggar och lågupplösta texturer. Det är synd då jag verkligen älskar atmosfären och designen som levererats. Vi får hoppas att uppföljaren levererar någonting mer utvecklat och genomtänkt.

Joakim Sjögren:
Hollow Knight: Silksong
Jag hade höga förväntningar på Team Cherry när de, efter en mindre evighet, valde att äntligen lansera Hollow Knight: Silksong i början av september. Jag trodde dock inte det skulle vara så mästerligt utformat som det faktiskt var, och även efter att jag delat ut mitt maxbetyg så har jag återvänt varje dag för att utforska mer av Pharloom och dess ogästvänliga korridorer. Visst, spelet är på sina ställen väldigt svårt och krävande, men den branta utmaningen har aldrig fått mig att vilja sluta försöka att upptäcka varenda vrå, och även frivilliga bosstrider och obetydliga sidospår har fångat mitt intresse under den gångna månaden. Att detta är ett av årets absolut bästa titlar råder det således absolut inga tvivel om, och har du inte börjat din resa mot citadelen ännu så råder jag dig att ta dig an utmaningen nu med detsamma. Packa bara ner lite extra tålamod och uthållighet innan du ger dig iväg, för det kommer garanterat behövas för att nå eftertexterna i detta ljuvliga mästerverk.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under den gångna månaden?